Den sköna formen

Att presentera sina idéer i skönlitterär form är en god idé

Så fort jag har fått en idé, som verkar vara bra och intressant, längtar jag efter att få dela med mig av den. Jag försöker ge tanken ord, förklara den för mig själv och gärna pröva den på någon annan. Kommer mina argument att hålla? Ju mer övertygad jag blir om att tanken faktiskt håller, desto större blir min lust att sprida tanken vidare. Jag vill övertyga även andra. Men då räcker det så klart inte att min tanke i sig är sann och riktig. Jag måste formulera mig så att andra förstår vad jag menar och vill ta tanken till sig.

Frågan blir då hur jag mest effektivt kan sprida min idé. Jag har redan ett innehåll, nu måste jag välja en presentationsform. Det naturligaste kan tyckas vara att jag rakt upp och ned redogör för vad jag kommit fram till, hur jag kom fram till det och vad det kan få för konsekvenser och att jag understödjer min framställning med en mängd argument. Men då slår mig tanken: skulle det inte vara intressant att ta reda på om det kan finnas andra, ännu mer effektiva sätt, att föra fram sitt budskap?

För att försöka ta reda på detta har jag valt att studera en av historiens främsta vältalare, nämligen Marcus Tullius Cicero (106-43 f Kr). Cicero är än idag vida känd för sin förmåga att hålla övertygande tal och för sina kunskaper inom ämnet retorik och när jag läser Om talaren. Första boken [1] slås jag av att den då mogne och livserfarne Cicero valt att presentera sina samlade kunskaper om retoriken i form av en skönlitterär text. [2] Syftet med detta inlägg kommer därför att vara att försöka ta reda på fördelar och nackdelar med detta val.

"Cicero" by antmoose, CC (by) på Flickr.

För att få lite struktur på mina tankar har jag valt att utgå från de tre plikter som Cicero anser att varje talare har, när han eller hon vill övertyga någon om något, nämligen docere (att övertyga med hjälp av sakargument), movere (att övertyga genom att engagera) och delectare (att övertyga genom att inge förtroende).

Det finns många fördelar

Istället för att skriva en avhandling i retorik har Cicero alltså valt att skriva fiktion. Om talaren handlar om några vältaliga och berömda romare som träffas och börjar diskutera talekonstens teori och praktik och vi får i dialogform ta del av deras digra kunskaper och stora vältalighet.

Docere

En uppenbar pedagogisk fördel med det valda framställningssättet är att de fiktiva personerna kan delta i diskussioner där de får representera olika förhållningssätt, åsikter och argument. På så vis görs argumentationen tydligare för läsaren. De olika karaktärerna i boken kan dessutom leva som de lär och därmed fungera som ”levande” metaforer för de olika ståndpunkter som Cicero vill föra fram. Genom att läsaren får talekonsten belyst ur så många olika perspektiv får han eller hon en mycket gedigen teoretisk bildning i ämnet. En annan viktig fördel är att de olika karaktärerna i boken kan göras så vältaliga, att läsaren får uppleva konkreta exempel på hur man kan umgås och uppföra sig, argumentera för och emot en ståndpunkt och hur man kan överväga. Läsaren får alltså praktisk erfarenhet samtidigt som han eller hon tar del av teorin.

Movere

En uppenbar dramaturgisk fördel är att Cicero kan skapa spänning genom att låta olika ståndpunkter stångas mot varandra och kanske stå olika starka vid olika tillfällen för att till slut låta den med bäst underbyggd argumentation vinna (d v s hans egen ståndpunkt). På så vis kan texten bli mer dramatisk och intressant. En annan viktig fördel är att de fiktiva personerna och romanens handling kan väcka intresse i sig. De olika karaktärerna kan representera olika typer av människor med olika typer av bakgrund. Dessa kan läsarna känna igen, förhålla sig till och kanske t o m känna igen sig i.

Delectare

En uppenbar trovärdighetshöjande fördel är att Cicero i bokens företal kan skriva att han visserligen inte själv varit med om det som han nu ska berätta, men att han fått det återberättat för sig av en god vän som faktiskt själv varit med.[3] Vi ska som läsare alltså tro att det som följer är sant. Genom att Cicero lägger sina ord i munnen på välkända och skickliga talare ökas läsarens förtroende för de åsikter som förs fram. ”Om dessa framstående män har sagt det, så stämmer det väl, med tanke på hur framgångsrika de har varit?” En annan viktig fördel är att Cicero kan ge romanens huvudpersoner egenskaper som han inte nödvändigtvis har själv. Han kan skriva positivt om karaktärerna och låta dem göra och säga bra saker. Cicero drar sig troligtvis för att berömma sig själv genom att skriva ”där fick jag verkligen till det”, men när han låter karaktärerna berömma varandra känns det oförargligt.

Men det finns också nackdelar

Finns det då inga nackdelar med det valda framställningssättet? Jodå, myntet har även en baksida och jag kommer nu därför att räkna upp några av de mest uppenbara problemen med framställningssättet.

För att hans nedskrivna dialoger ska kännas trovärdiga, måste Cicero bl a behålla talets redundans. Ett redundant språk kan visserligen bli tydligare, men i nedskriven form riskerar det att bli tjatigt och Cicero riskerar därmed att förlora sina läsares intresse. En annan risk är att Cicero, och därmed även läsaren, emellanåt förlorar sig i ovidkommande detaljer. På så vis riskerar delar av budskapet att gå förlorat. Verket kan också upplevas något otydligt eftersom skönlitteraturen, till skillnad från saklitterauren, är mer öppen för olika tolkningar. Skönlitteraturen kan dessutom, på gott och ont, ta sig större friheter och framställningssättet kan därmed bli mer manipulativt. Det kan vara svårt för läsaren att ha synpunkter på Ciceros åsikter och budskap – det är ju inte han utan hans karaktärer som står för argumentationen.

Avslutning

Att välja romanformen när man vill övertyga andra om sina idéer har absolut sina goda sidor. T ex lyckas Cicero i sin bok Om talaren att dra nytta av de pedagogiska fördelar, som det innebär att låta olika fiktiva personer debattera kring det budskap som han vill föra fram. Han utnyttjar också väl de dramaturgiska fördelar som skönlitteraturen kan erbjuda genom att låta diskussionernas vågor bölja fram och tillbaka och genom att skapa karaktärer som läsarna kan identifiera sig med. Genom att hävda att det han skriver är sant och genom att ha skaffat sig så gedigna kunskaper om det som faktiskt hände och de personer som var inblandade, kan Cicero få berättelsen att verka trovärdig. Eftersom karaktärerna dessutom är kända för att vara auktoriteter på det område som diskuteras, ökar han skickligt läsarnas intresse för det som tas upp i texten.

Den viktigaste nackdelen med att välja ett skönlitterärt framställningssätt verkar vara att budskapet riskerar att bli mindre tydligt. Saklitteraturen strävar på ett helt annat sätt efter att vara entydig och ha en klarhet och enkelhet. I Om talaren är det inte uttalat vilken ståndpunkt som är Ciceros egen. Detta kan bidra till otydligheten. Att våga visa och bemöta motargument ökar en författarens trovärdighet, men hur påverkas trovärdigheten av att författaren gömmer sig bakom sina karaktärer? Cicero löser problemet genom att i bokens förhållandevis långa företal ingående redogöra för sin syn på retoriken.

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att Cicero tar väl vara på de möjligheter som skönlitteraturen erbjuder, samtidigt som han skickligt undviker de flesta av fällorna. Det finns med andra ord all anledning att överväga vilken redovisningsform man ska använda sig av när man vill föra fram sina idéer. Den idag mest använda tekniken är inte nödvändigtvis den mest effektiva. En annan slutsats vi kan dra är att om vi är medvetna om för- och nackdelarna med det framställningssätt vi väljer, har vi mycket större möjligheter att få andra att förstå vad vi menar och vilja ta tanken till sig.

Litteraturförteckning:

Cicero, Marcus Tullius, Om talaren. Första boken, i översättning och med inledning och kommentarer av Birger Bergh, Retorikförlaget 2008.

---

[1] Cicero, Marcus Tullius, Om talaren. Första boken, i översättning och med inledning och kommentarer av Birger Bergh, Retorikförlaget 2008.

[2] Han är i gott sällskap; Platons Dialoger är skrivna på liknande sätt.

[3] Cicero, Om talaren. Första boken, s 34.