I dag kan man på DN Debatt läsa en artikel som är skriven av juridikstudenten Peshwas Farik Saadon och som handlar om orättvisorna i antagningssystemet:
http://www.dn.se/debatt/provet-diskriminerar-studiemotiverade/
"Många elever får slutbetyg som närapå kvalificerar för antagning till exempelvis läkarlinjen eller juristprogrammet. De elever som inte kan antas till dessa topputbildningar trots väldigt goda slutbetyg är de riktiga förlorarna med det nuvarande systemet, och till förmån för elever som antagits via högskoleprovet stängs de ute."Visst kan det vara bra att elever som saknat studiemotivation eller av andra skäl inte satsat på sina studier under gymnasietiden, kan få en andra chans via högskoleproven. Men är högskoleproven verkligen så bra på att selektera vilka som kommer att klara sina studier bäst, att det motiverar att så många kommer in via den kvoten?
Här kan du läsa mer om hur antagningsurvalet går till och hur många elever som kommer in på respektive kvot: http://www.studeravidare.se/om-hogskolan/urvalsgrupper
Peshwas Farik Saadon hävdar att urvalet inte bara får konsekvenser för de elever som trots väldigt höga betyg inte kommer in, utan även för de elever som hade ännu bättre betyg och faktiskt kom in:
"Universitetsstudier är i allra högsta grad en kollektiv företeelse, vilket innebär att det grundläggande momentet för ens inlärning är att man samarbetar med andra elever för att lösa svåra problem. Huvudfundamentet i ett sådant samarbete är att man kompletterar varandra, vilket inte är möjligt när en del av eleverna inte har en fungerande studiebakgrund, eller bristande motivation. För elever som tvingas samarbeta med dessa studenter, och blir direkt beroende av deras kunskap och studievilja för sin egen inlärning, kan det vara direkt kunskaps- och utvecklingshämmande. Detta är i grund och botten en rättvisefråga som inte får ignoreras."Om det stämmer att intagningen via högskoleproven leder till orättvisor, ökar på betygshetsen och skapar studieproblem för de elever som faktiskt kommer in, så kanske det borde rättas till?
Kan det då finnas några fördelar med att kvotera in elever som inte har toppbetyg från sina gymnasieutbildningar? Skulle det t ex kunna vara ett sätt att få in begåvningar som inte passat in i rådande system, utan tänker mer fritt, mer ifrågasättande och kreativt? Med det menar jag inte att de elever som har toppbetyg inte kan ha dessa egenskaper, utan bara att man genom att ha olika intagningskvoter kanske kan få en yrkeskår som kompletterar varandra bättre? I alla fall om de olika kvoterna består av effektiva och bra sätt att bedöma vem som är mest lämpad.
Det är nog inte orättvisan mot de elever som har mycket höga betyg på gymnasiet som är det största problemet med högskoleproven, för antagningen till högskolorna och universiteten handlar inte i första hand om rättvisa utan om att hitta de bäst lämpade.
Däremot är det ett stort problem om högskoleprovet, såsom Peshwas Farik Saadon hävdar, inte är bra på att selektera ut de blivande bästa läkarna, civilingenjörerna, psykologerna och juristerna.
_______________________
Här kan du hitta en lista över de utbildningar som var mest populära ht 2013: http://xn--antagningspong-hib.se/mest-sokta/
***
Här kan du läsa mer om en liknande debatt i USA:http://blogs.kqed.org/mindshift/2012/06/will-more-porminent-colleges-abandon-the-sat/
Inlägg
7 kommentarer:
Förutom att jag anser att han har fel, feltolkar forskning och kanske till och med far med osanning så tycker jag det är skrämmande att han har en dold agenda som definitivt inte främjar någon som helst utbildning och endast kan stävjas med normerade prov. läs själv: http://lundagard.se/2013/03/04/vattentata-fusket-skaffa-spokskrivare/
Faktamässigt så påpekar redan läsarkommentarerna tankevurpan med att jämföra normerade och målbaserade betyg. Mer intressant är att Peshwas Farik Saadon säljer/har sålt nyskrivna uppsatser mot betalning. Jag kan ju se den direkta affärsnyttan av att fler studenter skulle antas via betygskvoter, och därför anlita hans företag för att fixa betygen.
Tack för tipset om företag som säljer färdiga uppsatser Aron! Jag håller självklart med om att det är fusk att studenter köper uppsatser istället för att själva göra arbetet och jag tycker att den typen av medhjälp till fusk också borde förbjudas och straffas. Vi har ju straffsatser för medhjälp till brott i andra sammanhang, varför inte även här?
Men dessa företag vänder sig väl främst mot högskolestudenter, med andra ord elever som redan antagits till utbildningar? Det handlar alltså inte om riktigt samma frågeställning.
Jag är så klart medveten om att även gymnasieelever fuskar för att få högre betyg och kunna komma in på attraktiva utbildningar utan erfordrad ansträngning, men problemet är mindre i gymnasieskolan eftersom lärarna där har en närmre kontakt med sina elever och därmed också bättre kännedom om deras kunskaper och förmågor.
Jag har en följdfråga på din kommentar: På vilket sätt menar du att Peshwas Farik Saadon feltolkar forskning och far med osanning?
Det är kanske inte så konstigt att en juridikstudent har sådana här åsikter. Min erfarenhet av gymnasietiden (på den tiden betygen var 1 - 5) var att pratkvarnar kunde höja sitt betyg i många ämnen enbart genom att prata på och verka aktiva. Tyvärr var deras kunnande sällan i nivå med deras förhöjda betyg, men de kom in på kvalificerade utbildningar som många av dem aldrig slutförde. Ofta gavs förmågan att upprepa vad som stod i boken ett bra betyg, medan få gymnasielärare efterfrågade förmågan att dra slutsatser av det som boken beskrev och tillämpa det man lärt sig. Det kan naturligtvis vara viktigt för en juridikstudent att komma ihåg att HD sagt att en felparkerad bil anses vara i trafik, men sådant kunnande måste även kunna tillämpas korrekt i analoga situationer. Själv hade jag knappt 3½ i betygssnitt från gymnasiet, men efter ett (och bara ett) högskoleprov på 2.0 är jag numera civilingenjör i Teknisk Fysik. Därför tror jag inte att enbart gymnasiebetygen visar vilka som klarar högre studier.
Sedan talar juridikstudenten om samarbete och att studier är en kollektiv företeelse. I verkliga livet (=arbetslivet) bedöms man efter egen kompetens och inte efter vad ens kollegor kan. Man kan naturligtvis lära sig mycket av att samarbeta med andra, men det är trots allt så att de flesta av oss lär sig på sitt eget sätt och därför kan grupparbeten vara förödande för vissas kunskapsinhämtning. Jag fungerar så att jag själv först måste bygga en grund inom ett område för att grupparbete skall ge mig ökad kunskap. Det vill säga att förberedelser är en förutsättning för att grupparbeten skall leda någon vart. Därutöver riskerar grupparbeten att slå ut timidas kunskapsuppbyggnad samtidigt som grupparbeten kan göra det möjligt för fripassagerare att ta sig fram. Men det är kanske få som lärt sig hur de själva bäst inhämtar kunskap och att vi alla är individer som inte alltid fungerar och lär oss på samma sätt. Därför bör alla studenter identifiera hur de själva bäst inhämtar kunskap och sedan använda detta. När det gäller grupparbeten vill jag slutligen säga att den numera inställda värnpliktstjänstgöringen lärde många mycket mera om att arbeta i grupp än vad tolv skolår lärt dem.
Jag tror att högskoleprovet är en viktig komponent vid antagningar och jag skulle välkomna fler typer av meritbedömning vid antagning till högre studier för jag vet att gymnasiebetygen i många fall mera är ett tack för ett par trevliga år istället för ett mått på kompetens och förmåga. Jag skulle exempelvis välkomna utbildningsspecifika delar i högskoleproven så att de visade kompetens och förmåga inom olika områden. En annan möjlighet skulle vara att återinföra de gamla studentskrivningarna som rättas centralt med åtföljande examination av oberoende examinatorer. Ett sådant system skulle säkerligen ge mera rättvisa gymnasiebetyg, men det skulle troligen vara allt för resurskrävande för samhället samtidigt som elever med svaga nerver skulle slås ut. Vi måste ha många och rättvisa vägar till högre utbildning annars blir studenterna kopior av varandra och vårt samhälle behöver inte homogena yrkeskårer. Vi behöver bred och djup kompetens, det är inom grundutbildningen som vi skall bygga upp en någorlunda gemensam plattform som sedan skall användas till att skapa fördjupade och specialiserade kompetenser som skall resultera i en kvalificerad examen som ofta är individspecifik. Därför tror jag att vi måste ha många vägar in till våra högre utbildningar.
Hej Anonym! Tack för din kommentar!
Jag håller med om mycket som du skriver även om jag tror att det inte alls behöver vara så illa som du beskriver: även om jag har haft en del mycket intelligenta och kreativa studenter som fått låga betyg därför att de av olika anledningar inte haft lust eller möjligheter att göra sina skoluppgifter, så har jag haft ännu fler intelligenta och kreativa studenter som fått väldigt höga betyg just därför att de varit så duktiga på att analysera och dra slutsatser av det de lärt sig. :)
Din slutkläm i kommentaren gillade jag särskilt:
"Vi måste ha många och rättvisa vägar till högre utbildning annars blir studenterna kopior av varandra och vårt samhälle behöver inte homogena yrkeskårer. Vi behöver bred och djup kompetens, det är inom grundutbildningen som vi skall bygga upp en någorlunda gemensam plattform som sedan skall användas till att skapa fördjupade och specialiserade kompetenser som skall resultera i en kvalificerad examen som ofta är individspecifik. Därför tror jag att vi måste ha många vägar in till våra högre utbildningar."
Tack!
Det är skrämmande hur lite den här studenten vet om vad han talar om. För det första kallar han det för diskriminering vilket en juridikstudent borde veta vad det innebär. Studiemotivation eller inte är ingen diskrimineringsgrund till att börja med. För övrigt påstår skribenten sedan att studenter som kommer in på högskoleprovet inte har vad som krävs för att läsa på akademisk nivå. Detta är fel, alla som kommer in genom högskoleprovet har en grundläggande behörighet och har således vad man anser krävs för att läsa på universitetet. Det är också väldigt naivt att tro att ens gymnasiebetyg kan avgöra hur bra man kan klara av universitetsstudier. Det kan finnas miljoner med orsaker till varför man inte lyckades prestera på topp under de där tre åren i tonåren. Det ska för det första inte förfölja en under hela livet, DET är inte "värdigt" (hur han nu får in värdighet i detta!!) och dessutom är det väl helt irrelevant hur man presterade på gymnasiet ju längre tid det går. Så, tyvärr, denna krönika var nog det sämsta jag läst. Jag hoppas inte den där killen blir jurist, honom skulle jag inte våga anlita.
Hej Anonym!
Det har varit intressant att läsa din och andras åsikter och erfarenheter i den här frågan. Jag tycker att oavsett vad man tycker om Peshwas Farik Saadons debattinlägg och hans argument för att högskolekvoten borde minskas, så är frågan viktig.
Hur kan man bäst anta rätt elever på rätt utbildningar? Vilket sätt att selektera är bäst? Vi vill att så många elever som möjligt av de som kommer in på olika högskoleutbildningar faktiskt trivs och känner att de klarar sina studier och vill fortsätta med dem. Inte bara av samhällsekonomiska skäl, utan också för att det är bäst för individerna. För visst är det en härlig känsla att uppleva att man har hittat rätt: att man trivs, känner sig uppskattad och kan göra ett bra jobb!
Gymnasieskolan har för avsikt att försöka förbereda elever för framtiden. Tanken är alltså inte att de tre gymnasieåren i första hand ska fungera som ett sållningsinstrument för högskolan, utan att åren ska ge en bra grund att stå på för de elever som vill läsa vidare och för de elever som vill söka sig direkt ut i arbetslivet efter avslutade gymnasiestudier.
Visst vill vi att världen ska vara så rättvis som möjligt och vi vill gärna att det ska löna att anstränga sig, men högskolornas antagningssystem är i första hand inriktat på att försöka välja ut de mest lämpade - de som är bäst rustade att klara av sina studier och därefter förhoppningsvis ett jobb inom det område som de utbildat sig i.
Frågan är då hur bra högskoleproven är på att mäta vilka elever som är bäst lämpade att klara av sina högskolestudier.
Jag tycker att det är ett problem att elever anser att de måste ha högsta betyg i alla gymnasieämnen för att kunna söka de utbildningar de vill. Jag tror att det är bättre att vi har betyg än att vi inte har det, men jag är bekymrad över den betygshets som nästan alla ambitiösa elever drabbas av.
Finns det något sätt att komma ifrån den?
Skicka en kommentar