Författarnas villkor i ett historiskt perspektiv

Under antiken och medeltiden var det muntliga berättandet vanligast och berättelsen istället för författaren stod i centrum

Under antiken fanns inte författare såsom vi tänker oss dem i dag. Istället hade man rapsoder, det vill säga muntliga berättare. De skrev oftast inte ner sina verk och lånade friskt från varandra. Enligt Ann Steiner som skrivit boken Litteraturen i mediesamhället (2009, s 40ff), fanns det inga förväntningar på att rapsoden skulle vara originell, utan de skickligaste berättarna var de som kunde återge historierna mest exakt. En del historier skrevs ner och har på så vis kunnat bevaras för eftervärlden, men detta gjordes inte nödvändigtvis av dem som skapat historierna. Många kända verk från den här tiden har ingen känd författare. Steiner berättar även att man inte vet om Homeros (se bilden på bysten här intill) bara skrev ner allmänt kända berättelser, eller om han gjorde något eget av dem. Under den grekiska antiken fanns det till och med en stark kritik mot det skrivna ordet. Man ansåg att skrivandet ledde till att minnet förslappades och att skriften var en omväg till den fria tanken. Romarna var mer positiva till skriften och lät även skriva ner gamla grekiska texter. Detta är vi så klart tacksamma för i dag.

Även under medeltiden var den muntliga berättartraditionen mycket stark. Få människor kunde läsa och skriva och de texter som skapades producerades i kloster och vid hoven. De skrivare som för hand skrev ner religiösa legender och hjältedikter påverkade normen för hur denne typ av texter ska skrivas. Man säger att de auktoriserade texter, vilket är ett ord nära besläktat med ordet ”author”.

Boktryckarkonsten leder till en revolution för skriften och nu kommer författarna i centrum istället för deras verk.

Författarrollen förändrades framför allt under senare delen av renässansen (det vill säga 1500-talet och framåt), då boktryckarkonsten gjorde det möjligt att producera böcker i större skala. Nu kunde också författarens namn stå på första sidan i en bok och författarna fick ett marknadsvärde. Samtidigt som författarna blev upphöjda individer, så kom deras verk i skym undan. Böckerna förvandlades till att bli konsumtionsvaror.

Författare har varit beroende av  mecenater, förläggare, staten och marknaden.

Att försörja sig som författare har alltid varit svårt. Före 1500-talet levde författarna (liksom andra konstnärer) i beroende av rika mecenater ur adeln. Under 1500- och 1600-talen börjar bokhandlare och boktryckare ta över denna roll. Detta gjorde att författarna blev något friare, i alla fall under de perioder som landets censur inte var så hård. Många författare, bland annat Olof von Dalin och Carl Michael Bellman (se bilden bredvid), fick sitt främsta uppehälle genom statliga ämbeten som de innehade och fick lön för, men som inte innebar att de behövde arbeta. Under 1700-talets senare del växte det fram litterära salonger och akademier. Genom dessa kunde författare få både en intresserad publik och ekonomiskt stöd. Samtidigt började den borgerliga medelklassen öka och eftersom de var läskunniga och hade både pengar och tid så ökade författarnas tänkbara målgrupper. Utvecklingen har alltså gått från att författarna var beroende av mecenater som de skulle hylla till att de blev beroende av marknadskrafterna och en ofta ytligt intresserad publik som främst läser för att bli road.

Kvinnorna har främst skrivit litteratur för marknaden och deras böcker har därför inte ansetts så originella och minnesvärda.

Det fanns en stor andel kvinnliga författare under 1700-talet och framåt. Under 1830- och 1840-talen var till och med de tre mest utgivna författarna kvinnor: Sophie von Knorring, Fredrika Bremer (se bilden här bredvid) och Emelie Flygare-Carlén. Kvinnorna skrev oftast för den breda publiken och för att tjäna pengar. Detta att de skrev texter anpassade för marknaden och att de var kvinnor i en i övrigt patriarkal kultur gör att få av dessa kvinnor har skrivits in i vår litteraturhistoria. Istället har man ofta kommit att hylla den upphöjda finkulturen.

Vill du läsa mer om författarnas villkor genom tiderna?
Jag har hämtat materialet från boken Litteraturen i mediesamhället (s 40-48) av Ann Steiner (2009).