En återblick som fortfarande är framåtblickande

I dag är det många svenska kommuner som börjat köpa in datorer med målsättningen att man ska ha en dator per elev. Jag tror att detta är ett viktigt steg i skolans utveckling. Vi kan inte hjälpa våra elever att bli samhällsmedborgare om vi inte lär dem använda datorn för att söka information, värdera den och vara med att påverka genom att kunna sprida egna kunskaper och slutsatser.

I fattiga och i odemokratiska länder tror jag att datorn tillsammans med goda språkkunskaper kan bli ett mycket viktigt verktyg. En som lagt ner mycket kraft och engagemang på att försöka få fattiga länder att satsa på datorer i undervisningen är Nicholas Negroponte. Här talar han om sina förhoppningar och planer för One Laptop per Child (2006):



Med hjälp av datorn menar han att vi kan återgå till ett lärande som mer handlar om att lära genom att testa, härma och försöka själv, snarare än genom "undervisning". För att projektet ska bli genomförbart krävs stora kvantiteter (så att man kan få ner priserna), datorn ska ha många användningsområden (till exempel fungera som dator, läsplatta, spelkonsoll, tv, etc) och se så typisk ut att den inte är stöldbegärlig.

I den här filmen från 2008 gör Nicholas Negroponte 5 förutsägelser om framtiden:



Ungefär två år efter det första filmklippet talar Nicholas Negroponte åter om One Laptop per Child och han slår särskilt ett slag för att man ska lära barn att programmera och hävdar att programmering är ett effektivt sätt att lära barn hur man lär sig:



Lite aktuellt i dag är att Negroponte i filmen berättar om sina möten med Khadaffi som ledde till att Libien skulle delta i projektet "One Laptop per Child".

Ta tillvara andras erfarenheter

I delstaten Maine har man haft en dator per elev och lärare sedan 2002 och eftersom många är nyfikna på utgången, har det rapporterats mycket från projektet. Det är klart mycket intressant att se vilka lärdomar man har dragit av Mains 1-1-satsning. Jag har därför bland annat läst Sarah Kesslers inlägg där hon försökt sammanfatta de sex viktigaste punkterna av det som man kommit fram till. De kommer här:

1. Behandla it och datorn som ett redskap och inte som ett eget ämne. Tänk på var du sätter fokus. Fundera över vad eleverna behöver göra och kunna i sina skolämnen och ta sedan reda på vilka digitala verktyg som kan underlätta detta (istället för att köpa in programmen och sedan fundera över vad de skulle kunna användas till). Håll kortkurser för lärarna som handlar om hur man kan samla in och analysera data, istället för att hålla kurser i hur enkäter fungerar. Det handlar om hur vi som lärare och elever ska kunna göra ett ännu bättre jobb med hjälp av de nya verktyg som finns, inte i första hand om att vi ska lära oss ny teknik.

2. Använd inte bara tekniken för att göra samma sak, men med nya verktyg. För att kunna utnyttja de digitala verktygens fulla potential, måste du tänka nytt. Jag tycker att det låter lite klyschigt, men det ligger mer i det än vad man kanske först tror. Verktygen öppnar upp nya möjligheter och dessa ska vi naturligtvis försöka ta tillvara. Kanske kan det till exempel se så här: 

För mig har datorn och sociala medier löst en mängd problem som jag tidigare hade, när jag planerade mitt och elevernas arbete. Nu kan jag lättare ta del av elevernas arbetsprocess även när det jobbar tillsammans i grupp och de kan ta del av varandras, de kan enklare (och därför oftare) träna sig i att ge och få konstruktiv respons och de får naturlig träning i att kommunicera med fler mottagare än den undervisande läraren. Det har också blivit mycket enklare att arbeta med det utvidgade textbegreppet, det vill säga förutom text, även ljud, bild och film.
   Andra konkreta fördelar är att det finns så mycket bra material tillgängligt för elever och  lärare via Internet, vilket gör det lättare att arbeta problemorienterat. Allt fler lärare och elever ser också möjligheten i att kommunicera med varandra och med andra elevgrupper, när tekniken underlättar för samarbeten och samtal över såväl tid som rum.

3. Gör det seriöst, inte i form av någon pilotstudie. Om inte de inblandade vet att projektet kommer att fortgå, är det svårt att få dem att engagera sig helhjärtat och gör de inte det så kommer inte de förbättringar man hoppas på.

4. Låt lärarna utgå från projekt som de redan planerat eller brukar genomföra med sina elever och sedan fundera över hur man med hjälp av tekniken kan utveckla och förstärka projekten. Kan det till exempel innebära att man använder fler informationskällor som man källkritiskt granskar tillsammans? Kan det innebära nya sätt att samarbeta, nya forum att ställa frågor och diskutera på? Kan det innebära nya redovisningssätt?

5. Det räcker inte att ge lärare och elever vars en dator. De behöver hjälp att lära sig använda dem också. Stötta alltså lärarna och skolledarna så mycket som möjligt. Delstaten betalade för vikarier när de ordinarie lärarna var på kurser, man skapade utbildningsmaterial och man underlättade för lärare att utbyta erfarenheter. Erfarenheterna från Maine visar att det mesta av lärarnas motstånd bottnade i rädsla inför att göra fel, att misslyckas. Vill man få lärare att våga, måste man alltså visa dem att det går och uppmuntra, stötta och kanske till och med driva på dem en aning, så att de själva vill testa.

6. Skolledarna måste själva använda tekniken, bland annat för att det ska bli tydligt att tekniken faktiskt används och behövs även utanför klassrummens väggar. Detta tror jag är en viktig fråga. Det blir inte trovärdigt om skolans ledare påstår att detta är framtiden och att så här måste vi jobba, när de inte själva visar intresse för att hänga med i utvecklingen.

Vill du läsa texten i sin helhet?

Här kommer länken: http://mashable.com/2011/01/04/classroom-technology-education/
Här kan du läsa mer om Maines satsning: http://cwasteson.blogspot.com/2011/01/lardomar-fran-maines-ett-till-ett.html