I Second Life har studenten huvudrollen

Kap 16 i Veletianos antologi Emerging Technologies in Distance Education (2010) är skrivet av Bob Heller och Mike Procter och handlar om hur man kan använda virtuella världar för att öka motivationen och känslan av social tillhörighet för elever som studerar på distans.

APA står för "Animated Pedagogical Agents" och definieras enligt följande:

"Animated pedagogical agents can be defined as animated computergenerated characters that respond to user input, adapt to user behaviour, and facilitate learning in a computer-based learning environment" (Veletsianos, s 302). 

Det handlar alltså om avatarer som rör sig i virtuella miljöer. Ett konkret exempel på hur det kan gestalta sig är Second life som jag beskrev lite mer ingående i mitt förra inlägg:  http://cwasteson.blogspot.se/2012/05/second-life-i-sprakundervisningen.html

Genom den virtuella miljön och avatarerna kan man skapa ett socialt sammanhang för eleverna. Till exempel så får eleverna tillgång till fler uttrycksmöjligheter bland annat genom avatarens kroppsspråk. Dessutom är menar författarna att man med APA kan skapa ett studieklimat som påminner om traditionell undervisning med fysiska möten och att man på så vis kan skapa bättre förutsättningar för undersökande arbetsformer, aktivt deltagande och reflektion.

"the potential of APAs to stimulate essential learning activities, such as exploration, attending, and reflection — activities that seem related to the construct of teaching presence." (Veletianos, s 303).

Något som är spännande med de virtuella världarna är att de fokuserar på studenten och studentens relationer, tankar och lärande, istället för läraren och hans eller hennes kunskaper:

"intelligent agents are best conceptualized as “cognitive tools” that can be used by students to support, guide, and extend their thinking processes. This approach stands in contrast to the “intelligent tutor” approach, which is focused on modelling effective tutor behaviour and uses technology to constrain student learning. As cognitive tools, Baylor suggests three types of educational applications for intelligent agents: information managers, pedagogical experts, and programmable learners. Information managers support learning by reducing the cognitive load associated with the processing of excess information. Pedagogical experts monitor and evaluate the timing and implementation of pedagogical strategies as they work with students learning to master domain-specific knowledge. Programmable learners are agents who enable “students creating agents” to be part of the pedagogical strategy. 

Chou, Chan, and Lin (2003) offer a similar set of distinctions for educational agents: personal assistants, pedagogical agents, and learning companions. Personal assistants are much like information managers, and pedagogical agents seem identical to pedagogical experts. Learning companions are an expansion of the programmable agent and can take many forms (competitor, collaborator, tutee, peer tutor, trouble maker, critic, or clone), but they are essentially there in a non-authoritative role to create a social dynamic that supports learning. Furthermore, like programmable learners, the roots of learning companions lie in the “learning by teaching” approach (Ur & Van Lehn, 1995)." (Veletianos, s 304f).

Här kan du läsa mer om en studie kring Animated Pedagogical Agents: Face-to-Face Interaction in Interactive Learning Environments utav W. Lewis Johnson and Je W. Rickel, som skrevs redan 1999:
http://www.isi.edu/isd/VET/apa.pdf