http://www.ted.com/talks/rosie_king_how_autism_freed_me_to_be_myself
Här kommer en översättning av hennes tal (hämtad från TED-talks hemsida):
Jag har inte sagt detta till många, men i mitt huvud har jag tusentals hemliga världar i gång samtidigt. Jag är också autistisk.
Folk tenderar att tro att autism är väldigt specifikt och följer en särskild checklista, men sanningen är att det är stor variation mellan oss. Min lillebror, till exempel, är gravt autistisk. Han är ickeverbal, han kan inte prata alls. Medan jag älskar att prata.
Folk associerar ofta autism med att man gillar matte och vetenskap och inget annat, men jag känner så många autister som älskar att vara kreativa. Men det där är en stereotyp, och stereotyper är ofta, om inte alltid, felaktiga. Det är till exempel många som tänker på autism och omedelbart tänker "Rain Man". Det är en vanlig bild, att alla autistiska personer är som Dustin Hoffman, och det är inte sant.
Men det gäller ju inte bara för autistiska personer. Jag har sett det för HBTQ-personer, för kvinnor, för färgade. Folk är så rädda för mångfald att de försöker få allt att passa in i ett litet fack med väldigt specifika etiketter. Det här hände faktiskt mig på riktigt: Jag googlade "autistiska personer är..." och då får man upp förslag på vad man kan tänkas skriva. Jag googlade "autistiska personer är..." och toppresultatet var "demoner." Det är det första folk tänker på när de tänker på autism. De vet.
En av sakerna jag kan göra för att jag är autistisk - det är en förmåga snarare än ett handikapp - är att jag har en väldigt livlig fantasi. Låt mig förklara det lite för er. Det är som att jag är i två världar nästan jämt. Den verkliga världen, som vi alla delar, och utöver det så har jag världen i mitt huvud. Och världen i mitt huvud är ofta så mycket verkligare än den verkliga världen. Det är enkelt för mig att låta sinnet löpa för jag försöker inte passa in i ett trångt fack. Det är det bästa med att vara autistisk. Man känner inte behovet av det. Man hittar det man vill göra, man hittar ett sätt att göra det, och man sätter igång. Om jag försökte passa in i ett fack, skulle jag inte vara här eller ha uppnått hälften av vad jag gjort nu.
Men det finns problem. Det finns problem med att vara autistisk, och det finns problem med att ha för mycket fantasi. Skolan i allmänhet är ett problem, men att även behöva förklara för lärare dagligen att deras lektioner är ofattbart tråkiga och att du i hemlighet flyr till en värld i ditt huvud, där du inte är på någon lektion, det förvärrar problemet. Det är också så att när fantasin fångar mig, får min kropp ett eget liv. När något väldigt spännande händer i min inre värld, måste jag springa. Jag måste gunga framåt och bakåt, ibland måste jag skrika. Det ger mig så mycket energi och jag måste ha ett utlopp för all den energin. Jag har gjort det där ända sedan jag var liten, sedan jag var en liten flicka, och mina föräldrar tyckte det var gulligt, så de sa inget, men när jag började skolan, höll de inte med om att det var gulligt. Det kan vara saker som att folk inte vill vara vän med tjejen som börjar skrika på mattelektionen. Det här händer oftast inte nuförtiden, men det händer också att folk inte vill vara vän med den autistiska tjejen.
Det kan vara så att folk inte vill umgås med någon som inte kan eller vill passa in i det normala facket. Men det är okej för mig, för det sållar agnarna från vetet, och låter mig se vilka människor som är äkta och sanna och då kan jag välja dessa som vänner.
Men om man tänker på saken, vad är normalt? Vad betyder det? Tänk dig att det var den finaste komplimangen du nånsin fick. "Wow, du är verkligen normal." Men komplimanger är, "Du är enastående." eller "Du går utanför ramarna." Det är "Du är otrolig."
Så om det är dessa saker folk vill vara, varför strävar så många efter att vara normala? Varför trycker folk ner sin fantastiska individuella lyskraft i en form? Folk är så rädda för mångfald att de försöker tvinga alla andra, även de som inte vill eller kan, att vara normala. Det finns läger för HBTQ-personer eller autistiska personer, för att försöka göra dem "normala", och det är fruktansvärt att man gör så i vår tid.
Allt som allt skulle jag inte byta ut min autism och fantasi mot något i världen. Tack vare att jag är autistisk, har jag gjort dokumentärer för BBC, jag är mitt uppe i att skriva en bok, jag gör det här - det är fantastiskt - och en av de bästa sakerna jag uppnått, som jag tycker mig ha uppnått, är att jag har hittat sätt att kommunicera med min lillebror och lillasyster, de är som sagt ickeverbala, de kan inte prata. Folk avfärdar ofta den som är ickeverbal, men det är fånigt, för min bror och syster är de bästa syskon någon kan ha. De är helt enkelt bäst, och jag älskar dem och bryr mig om dem mer än något annat.
Jag ska lämna er med en fråga: Om vi inte kan komma in i någons huvud, oavsett om de är autistiska eller inte,varför inte, istället för att straffa allt som avviker från normalt, hylla det unika och jubla varje gång någon släpper loss sin fantasi?
Folk tenderar att tro att autism är väldigt specifikt och följer en särskild checklista, men sanningen är att det är stor variation mellan oss. Min lillebror, till exempel, är gravt autistisk. Han är ickeverbal, han kan inte prata alls. Medan jag älskar att prata.
Folk associerar ofta autism med att man gillar matte och vetenskap och inget annat, men jag känner så många autister som älskar att vara kreativa. Men det där är en stereotyp, och stereotyper är ofta, om inte alltid, felaktiga. Det är till exempel många som tänker på autism och omedelbart tänker "Rain Man". Det är en vanlig bild, att alla autistiska personer är som Dustin Hoffman, och det är inte sant.
Men det gäller ju inte bara för autistiska personer. Jag har sett det för HBTQ-personer, för kvinnor, för färgade. Folk är så rädda för mångfald att de försöker få allt att passa in i ett litet fack med väldigt specifika etiketter. Det här hände faktiskt mig på riktigt: Jag googlade "autistiska personer är..." och då får man upp förslag på vad man kan tänkas skriva. Jag googlade "autistiska personer är..." och toppresultatet var "demoner." Det är det första folk tänker på när de tänker på autism. De vet.
En av sakerna jag kan göra för att jag är autistisk - det är en förmåga snarare än ett handikapp - är att jag har en väldigt livlig fantasi. Låt mig förklara det lite för er. Det är som att jag är i två världar nästan jämt. Den verkliga världen, som vi alla delar, och utöver det så har jag världen i mitt huvud. Och världen i mitt huvud är ofta så mycket verkligare än den verkliga världen. Det är enkelt för mig att låta sinnet löpa för jag försöker inte passa in i ett trångt fack. Det är det bästa med att vara autistisk. Man känner inte behovet av det. Man hittar det man vill göra, man hittar ett sätt att göra det, och man sätter igång. Om jag försökte passa in i ett fack, skulle jag inte vara här eller ha uppnått hälften av vad jag gjort nu.
Men det finns problem. Det finns problem med att vara autistisk, och det finns problem med att ha för mycket fantasi. Skolan i allmänhet är ett problem, men att även behöva förklara för lärare dagligen att deras lektioner är ofattbart tråkiga och att du i hemlighet flyr till en värld i ditt huvud, där du inte är på någon lektion, det förvärrar problemet. Det är också så att när fantasin fångar mig, får min kropp ett eget liv. När något väldigt spännande händer i min inre värld, måste jag springa. Jag måste gunga framåt och bakåt, ibland måste jag skrika. Det ger mig så mycket energi och jag måste ha ett utlopp för all den energin. Jag har gjort det där ända sedan jag var liten, sedan jag var en liten flicka, och mina föräldrar tyckte det var gulligt, så de sa inget, men när jag började skolan, höll de inte med om att det var gulligt. Det kan vara saker som att folk inte vill vara vän med tjejen som börjar skrika på mattelektionen. Det här händer oftast inte nuförtiden, men det händer också att folk inte vill vara vän med den autistiska tjejen.
Det kan vara så att folk inte vill umgås med någon som inte kan eller vill passa in i det normala facket. Men det är okej för mig, för det sållar agnarna från vetet, och låter mig se vilka människor som är äkta och sanna och då kan jag välja dessa som vänner.
Men om man tänker på saken, vad är normalt? Vad betyder det? Tänk dig att det var den finaste komplimangen du nånsin fick. "Wow, du är verkligen normal." Men komplimanger är, "Du är enastående." eller "Du går utanför ramarna." Det är "Du är otrolig."
Så om det är dessa saker folk vill vara, varför strävar så många efter att vara normala? Varför trycker folk ner sin fantastiska individuella lyskraft i en form? Folk är så rädda för mångfald att de försöker tvinga alla andra, även de som inte vill eller kan, att vara normala. Det finns läger för HBTQ-personer eller autistiska personer, för att försöka göra dem "normala", och det är fruktansvärt att man gör så i vår tid.
Allt som allt skulle jag inte byta ut min autism och fantasi mot något i världen. Tack vare att jag är autistisk, har jag gjort dokumentärer för BBC, jag är mitt uppe i att skriva en bok, jag gör det här - det är fantastiskt - och en av de bästa sakerna jag uppnått, som jag tycker mig ha uppnått, är att jag har hittat sätt att kommunicera med min lillebror och lillasyster, de är som sagt ickeverbala, de kan inte prata. Folk avfärdar ofta den som är ickeverbal, men det är fånigt, för min bror och syster är de bästa syskon någon kan ha. De är helt enkelt bäst, och jag älskar dem och bryr mig om dem mer än något annat.
Jag ska lämna er med en fråga: Om vi inte kan komma in i någons huvud, oavsett om de är autistiska eller inte,varför inte, istället för att straffa allt som avviker från normalt, hylla det unika och jubla varje gång någon släpper loss sin fantasi?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar