Hur ska man hantera att massor av ungdomar bryter mot upphovsrätten när de laddar ner upphovsrättsskyddat material från bland annat The Pirate Bay? Ska de avslöjas och sättas dit? Ska de tvingas betala för det material som de "snott"? Har de verkligen "snott" något? Originalen finns ju kvar ...
Hur rätten hanterar och hur rätten borde hantera detta har Nicklas Lundblad beskrivit i en artikel i Efter The Pirate Bay (2010). Artikeln har rubriken “Fru Justitia och fröken Techne” (2010, s 124-139), och i denna hävdar Lundblad att teknik som The Pirate Bay, Napster, Grokster och Kazaa vill tvinga fram en tredje, men i dagsläget omöjlig, lösning av rätten: istället för att fria eller fälla borde rätten avvakta pågående normbildning.
Teknikens roll i The Pirate Bay-affären illustreras av Lundblad med bilden av en narr eller en karneval: “The Pirate Bay är en karneval, den är ett skratt och en omstörtande av vär(l)den” (2010, s 133). Rätten tvingas att ta ställning, men hur rätten än agerar blir den förlöjligad. När Lundblad raljant beskriver hur domen formulerats, tycker jag lite synd om juristerna som skrivit den. De som formulerat den är i första hand jurister och de som ska läsa den är i första hand jurister. Det är inte rimligt att kräva av varken avsändarna eller mottagarna att de ska vara lika insatta som Lundblad i hur den digitala tekniken fungerar. De har en helt annan utbildning och många av dem säkert aldrig ens prövat på att programmera. (Det har för övrigt inte jag heller, men jag skulle vilja göra det!)
Hur har man då löst The Pirate Bay-fallet? Jo, hittills har företeelsen förklarats olaglig, och därmed har man "kriminaliserat en hel ungdomsgeneration". I praktiken har dock inget hänt och folk fortsätter att använda tjänsten. Lagen har visat sig vara tandlös.
En intressant sak som Lundblad pekar på i sin artikel är att tekniken i sig även förändrar rättsprocessen. I dag är det lätt att sprida information och bilda en opinion utanför rättssalen. Det har också blivit lättare att syna rätten och därmed även att upptäcka om det föreligger risk för jäv.
Lundblad anser att en del av lösningen kan vara att man gör det enkelt för upphovsmän att frivilligt avstå från eller förkorta sin upphovsrätt. Men framför allt vill han varna för att rätten inte kommer att vilja anpassa sig efter de tekniska förutsättningarna:
"Det enda som finns kvar är ett imponerande och samtidigt oroande immunförsvar mot förändringar, särskilt mot teknisk förändring. Resultatet är paradoxalt. Om vi ser rättssystemet som en uppsättning algoritmer, som en sorts storskaligt system som producerar rättsliga bedömningar, ja då måste vi tyvärr inse att inversen av det citat vi inledde med är sann: Rättssystemet hanterar nätet som en sorts skada och försöker finna vägar runt det."
Hur rätten hanterar och hur rätten borde hantera detta har Nicklas Lundblad beskrivit i en artikel i Efter The Pirate Bay (2010). Artikeln har rubriken “Fru Justitia och fröken Techne” (2010, s 124-139), och i denna hävdar Lundblad att teknik som The Pirate Bay, Napster, Grokster och Kazaa vill tvinga fram en tredje, men i dagsläget omöjlig, lösning av rätten: istället för att fria eller fälla borde rätten avvakta pågående normbildning.
Teknikens roll i The Pirate Bay-affären illustreras av Lundblad med bilden av en narr eller en karneval: “The Pirate Bay är en karneval, den är ett skratt och en omstörtande av vär(l)den” (2010, s 133). Rätten tvingas att ta ställning, men hur rätten än agerar blir den förlöjligad. När Lundblad raljant beskriver hur domen formulerats, tycker jag lite synd om juristerna som skrivit den. De som formulerat den är i första hand jurister och de som ska läsa den är i första hand jurister. Det är inte rimligt att kräva av varken avsändarna eller mottagarna att de ska vara lika insatta som Lundblad i hur den digitala tekniken fungerar. De har en helt annan utbildning och många av dem säkert aldrig ens prövat på att programmera. (Det har för övrigt inte jag heller, men jag skulle vilja göra det!)
Hur har man då löst The Pirate Bay-fallet? Jo, hittills har företeelsen förklarats olaglig, och därmed har man "kriminaliserat en hel ungdomsgeneration". I praktiken har dock inget hänt och folk fortsätter att använda tjänsten. Lagen har visat sig vara tandlös.
En intressant sak som Lundblad pekar på i sin artikel är att tekniken i sig även förändrar rättsprocessen. I dag är det lätt att sprida information och bilda en opinion utanför rättssalen. Det har också blivit lättare att syna rätten och därmed även att upptäcka om det föreligger risk för jäv.
Lundblad anser att en del av lösningen kan vara att man gör det enkelt för upphovsmän att frivilligt avstå från eller förkorta sin upphovsrätt. Men framför allt vill han varna för att rätten inte kommer att vilja anpassa sig efter de tekniska förutsättningarna:
"Det enda som finns kvar är ett imponerande och samtidigt oroande immunförsvar mot förändringar, särskilt mot teknisk förändring. Resultatet är paradoxalt. Om vi ser rättssystemet som en uppsättning algoritmer, som en sorts storskaligt system som producerar rättsliga bedömningar, ja då måste vi tyvärr inse att inversen av det citat vi inledde med är sann: Rättssystemet hanterar nätet som en sorts skada och försöker finna vägar runt det."
Inlägg
