Antologin Efter The Pirate Bay ställer viktiga frågor

The Pirate Bay-affären har ställt en mängd frågor på sin spets. Antologin Efter The Pirate Bay (2010) av Jonas Andersson och Pelle Snickars m.fl. tar upp flera av dem. Hur vill vi att Internet ska se ut i framtiden? Vem eller vilka ska ha makten över nätet? Hur ska man hantera upphovsrätten när allt, även upphovsrättsskyddat material, lätt och gratis kan laddas ner via fildelningssajter? Som läsare får man en djupare förståelse för problemen. Man får också några förslag på lösningar.

Målgruppen för boken tycks vara en intresserad allmänhet och gärna människor som kan och vill påverka samhällsutvecklingen. Det märks att flera av artikelförfattarna inte bara är skarptänkta, utan även drivna och vana skribenter. Flera av texterna är pedagogiska, läsarvänliga och till och med lustfyllda att läsa med eleganta och kvicka formuleringar.

En del texter är av mer resonerande karaktär, så som till exempel Andreas Ekströms essä “Google och tidsandan” (2010, s 73-86), som handlar om att den gamla upphovsrätten inte längre fungerar och där Ekström resonerar sig fram till olika tänkbara lösningar för hur man man skulle kunna ta betalt för för de arbeten som kan spridas digitalt.

Andra är mer argumenterande, som till exempel Pelle Snickars texter, som bland annat handlar om varför The Pirate Bay-affären är så intressant och viktig att studera, varför vi behöver en framsynt digital politik som reglerar hur man får använda Internet och varför vi behöver en politik som ser till att bland annat bibliotekens samlingar digitaliseras och på så vis blir mer tillgängliga för allmänheten (2010, s 9-46 och s 336-362).

Ytterligare andra texter tycker jag är mer introverta och svårlästa, med ett språk och innehåll som kräver en hel del av läsaren, som till exempel Peter Jakobssons artikel “Obegränsad kommunikation, obegränsad konkurrens” (2010, s 87-104), i vilken Jakobsson utreder om man kan och bör använda metaforen “allmänningen” för hur man ska använda Internet, det vill säga om man kan se nätet som ett område som man behöver skydda från såväl “instängning” som “avgränsning”. Ett annat exempel på denna typ av texter är Nicklas Lundblads artikel “Fru Justitia och fröken Techne” (2010, s 124-139), där Lundblad bland annat hävdar att tekniken vill tvinga fram en tredje (men i dagsläget omöjlig) lösning av rätten: att rätten varken ska fria eller fälla utan avvakta. Teknikens roll i The Pirate Bay-affären illustreras av Lundblad med bilden av en karneval: “The Pirate Bay är en karneval, den är ett skratt och en omstörtande av vär(l)den” (2010, s 133).

Här har jag skrivit mer om mina tankar kring boken och de frågor som den tar upp:

Framsynt nätpolitik efterlyses

Det goda Google där allt är gratis?

Google vet vart vindarna blåser

Kan Google lösa upphovsrättsfrågan?

Upphovsrättens lov

Tekniken tvingar fram ett ställningstagande

Politiken bör styra teknisk utveckling!

Politiken bör styra teknisk utveckling!

Artikeln "Det digitala imperativet" av Nina Wormbs fungerar som en frisk fläkt i antologin Efter The Pirate Bay (2010, s 140-150). Efter att ha läst en mängd texter om att tekniken tvingar fram förändringar i attityder, politik och juridik, läser jag nu en övertygande argumentation för att det är våra värderingar och inte tekniken som ska styra förändringen. Detta behöver naturligtvis inte innebära en motsättning. Tekniken kan tvinga oss att ta ställning för vilket samhälle vi vill ha. Men efter att ha läst så många texter med den digitala tekniken i fokus och som utgångspunkt, blev det för mig en tankeställare att läsa Wormbs text. Här kommer ett citat:

"Tekniken får tjäna som ett argument i sig. Jag anser att det är olyckligt. Istället bör kulturpolitiken, liksom för övrigt all politik, klart definiera sina mål och sin ideologi oberoende av de verktyg som ska användas för att nå dessa mål. Lika lite som en förändring av skattesystemet i Sverige bör motiveras utifrån de finesser som finns i beräkningsprogrammet Excel, bör till exempel frågan om digitaliseringen av bibliotekens samlingar motiveras med  den hypotetiska lagringskapaciteten hos servrarna i källaren på Kungliga biblioteket. Det innebär knappast att verktygen inte formar våra värderingar om vad som är möjligt och därmed önskvärt. Men de ska inte utgöra primära argument för förändring." (2010, s 140).

Bilden är hämtad från Ian Hayhurst sida på Flickr CC (by, nc, nd). 

Wormbs beskriver hur vi verkar ha en allmän föreställning om att digitalt alltid är bättre än analogt och förklarar att verkligheten inte är så enkel. Det är många faktorer som spelar in, till exempel överföringshastigheten, hur mycket information det överförda innehåller och vad apparaten som tar emot materialet kan göra av det. Wormbs betonar också att bara för att vi i dag har lättare för att spara och indexera allt, blir inte informationssamhället automatiskt ett kunskapssamhälle.

Vi är dock delvis förblindade av framstegstanken, som har sina rötter i upplysningstiden och innebär att utvecklingen alltid går framåt. Begreppet "digitalt" ger många människor automatiskt en mängd positiva associationer: nytt, modernt, resurssnålt, effektivt, mätbart, snabbt och möjligt att redigera. Detta påverkar vårt förhållningssätt till tekniken. Nina Wormbs avslutar sin text med följande fråga som jag tycker stämmer till eftertanke:

"Givet alla dessa positivt laddade egenskaper är det kanske inte så konstigt att begreppet digital inte bara har blivit ett slags essens, utan till och med en metafor för den goda utvecklingen. Och den goda utvecklingen måste man ju främja, eller hur?" (2010, s 149).

Tekniken tvingar fram ett ställningstagande

Hur ska man hantera att massor av ungdomar bryter mot upphovsrätten när de laddar ner upphovsrättsskyddat material från bland annat The Pirate Bay? Ska de avslöjas och sättas dit? Ska de tvingas betala för det material som de "snott"? Har de verkligen "snott" något? Originalen finns ju kvar ...  


Hur rätten hanterar och hur rätten borde hantera detta har Nicklas Lundblad beskrivit i en artikel i Efter The Pirate Bay (2010). Artikeln har rubriken “Fru Justitia och fröken Techne” (2010, s 124-139), och i denna hävdar Lundblad att teknik som The Pirate Bay, Napster, Grokster och Kazaa vill tvinga fram en tredje, men i dagsläget omöjlig, lösning av rätten: istället för att fria eller fälla borde rätten avvakta pågående normbildning.   


Teknikens roll i The Pirate Bay-affären illustreras av Lundblad med bilden av en narr eller en karneval: “The Pirate Bay är en karneval, den är ett skratt och en omstörtande av vär(l)den” (2010, s 133). Rätten tvingas att ta ställning, men hur rätten än agerar blir den förlöjligad. När Lundblad raljant beskriver hur domen formulerats, tycker jag lite synd om juristerna som skrivit den. De som formulerat den är i första hand jurister och de som ska läsa den är i första hand jurister. Det är inte rimligt att kräva av varken avsändarna eller mottagarna att de ska vara lika insatta som Lundblad i hur den digitala tekniken fungerar. De har en helt annan utbildning och många av dem säkert aldrig ens prövat på att programmera. (Det har för övrigt inte jag heller, men jag skulle vilja göra det!)  


Hur har man då löst The Pirate Bay-fallet? Jo, hittills har företeelsen förklarats olaglig, och därmed har man "kriminaliserat en hel ungdomsgeneration". I praktiken har dock inget hänt och folk fortsätter att använda tjänsten. Lagen har visat sig vara tandlös.  


En intressant sak som Lundblad pekar på i sin artikel är att tekniken i sig även förändrar rättsprocessen. I dag är det lätt att sprida information och bilda en opinion utanför rättssalen. Det har också blivit lättare att syna rätten och därmed även att upptäcka om det föreligger risk för jäv.  


Lundblad anser att en del av lösningen kan vara att man gör det enkelt för upphovsmän att frivilligt avstå från eller förkorta sin upphovsrätt. Men framför allt vill han varna för att rätten inte kommer att vilja anpassa sig efter de tekniska förutsättningarna:  


"Det enda som finns kvar är ett imponerande och samtidigt oroande immunförsvar mot förändringar, särskilt mot teknisk förändring. Resultatet är paradoxalt. Om vi ser rättssystemet som en uppsättning algoritmer, som en sorts storskaligt system som producerar rättsliga bedömningar, ja då måste vi tyvärr inse att inversen av det citat vi inledde med är sann: Rättssystemet hanterar nätet som en sorts skada och försöker finna vägar runt det."

Framsynt nätpolitik efterlyses!

"Vi behöver en offensiv nätpolitik", skriver Pelle Snickars på Svenska Dagbladets debattsida, 28/9-2010, och jag kan inte annat än att hålla med honom. Här har jag försökt spalta upp några, som jag tycker, viktiga synpunkter:

• Bara för att man har valt att kriminalisera alla som fildelar upphovsrättsskyddat material, kommer inte denna fildelning att upphöra. Fungerar det över huvud taget att kriminalisera ett så vanligt socialt beteende som fildelning? Det leder väl i så fall till att en stor del av befolkningen (och särskilt unga) betecknas som kriminella?! Detta är en svår fråga tycker jag. Upphovsrättsskyddet är ju tänkt att skydda de som gjort arbetet. På något sätt måste dessa personer få betalt. Jag tror att de personer som i dag väljer att lägga ut sina verk under Creative Commons-licenser kommer att visa vägen. De hittar nya möjligheter att ta betalt och de inspirerar andra. Kanske kommer de att få huvuddelen av sin försörjning när de, i egenskap av att vara framgångsrika personer, anlitas för att skriva för tidningar och tidskrifter och för att göra olika typer av "liveframträdanden" i form av till exempel konserter och föreläsningar?
• Bara för att mediebranschens kräver längre upphovsrättsskydd och hårdare tag, skulle uppfyllandet av dessa krav inte lösa mediebranschens problem. Snickars skriver i sin artikel i SvD: "TPB-grundarna är faktiskt anklagade för brott som de själva inte begått (de fälldes för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen). De verkliga förövarna är de mer än 1,5 miljoner svenskar som alltjämt fildelar, en siffra som förstås blir än högre om man räknar in allt från användande av material på hostingsajter till skolbarnen som med bluetooth skickar musiklåtar mellan sina mobiler. Kanske är hälften av befolkningen pirater." Kanske är det så att mediejättarna har fått växa sig alldeles för stora och att det bara är bra för samhället att deras makt minskar? Personligen är jag inte så förtjust i tanken att ett fåtal mediejättar styr utbudet av filmer, musik och romaner. Att det i fildelningens kölvatten växer fram nya distributionsformer är sunt.
• Bara för att det finns massor av "pirater" som fildelar upphovsrättsskyddat material, kommer inte mediebranschen att gå under. Fildelningen fungerar som pr för deras produkter och det uppstår nya sätt för dem att tjäna pengar.
• Bara för att det har kommit nya "streaming-tjänster" i stil med Spotify, kommer inte alla upphovsrättsproblem att upphöra. Även om tanken med streaming är att man hela tiden ska streama från molnet, så finns det tekniska möjligheter att ladda ner materialet istället för att streama på nytt. Nya metoder kräver nya politiska beslut. Hur man ska få lov att använda all den information som "gratistjänster" såsom Spotify och Google samlar in om sina användare?

Så här skriver Snickars om The Pirate Bay-domens betydelse:

"I själva verket handlar TPB-fallet om kontroll. Fildelningen är alltför oreglerad, och när den nu (delvis) kompletteras av Spotify och streamade medietjänster, så må de ge oss alla access men vi betalar med vår användarstatistik och ökad beteendekontroll. Fildelning är alltså inte bara tekniskt och ekonomiskt komplicerat, hovrätten har förstås också en rad juridiska frågor att ta ställning till. Hur medverkansbegreppet skall förstås i den digitala nätverksmiljön är exempelvis en lika central som besvärlig fråga, och här har rätten ett stort ansvar eftersom domen kommer att leda till ett viktigt prejudikat."

Behovet av en framsynt lagstiftning kring upphovsrätten och Internet är större än någonsin! 

Bilden heter "Ich bin Pirat! - Riesenposter" och kommer från Piratenpartei Deutschlands fotosamling på flickr CC (by).