Många av oss som jobbar med barn skriver också texter om och med barn.
I boken
Att skriva för barn av Andersson, Meldré, Nilsson och Orring (2003) får man många råd kring vad man ska tänka på när man skriver om barn och ungdomar. Och det är kloka råd som passar lika bra när man ska intervjua vuxna som inte är medievana!
När du intervjuar ett barn:
"Ha inte bråttom, men var inte långrandig. Var inte påträngande, men våga ställa frågor om svåra saker om det sker på barnens villkor. Dra dig inte för att intervjua barn, men var beredd på att bli överraskad.
Och gäspa inte."
Den intervjuade behöver känna att den som ställer frågorna är genuint intresserad av svaren och har tid att lyssna. Samtidigt har många intervjuade bråttom och vill inte bli sittande eller stående för länge med intervjuaren.
Inte heller vuxna vill bli uppträngda i ett hörn precis efter att något hemskt har hänt och svara på frågan: "Hur känns det? Är du rädd, arg eller ledsen nu?"
Det är ovanligt att människor vill tala om svåra saker med personer de inte har någon relation till. Intervjuaren måste därför först bygga upp ett förtroende. I boken får vi läsa om hur författaren och journalisten Monika Zak jobbar när hon intervjuar barn som varit med om svåra upplevelser:
"- Jag inleder alltid med att fråga om neutrala, roliga saker istället: vad lekte ni före kriget, vad har ni för djur och så vidare. Jag frågar om det positiva. Man måste gå försiktigt fram." (2003, s 87).
Det tycker jag är ett jättebra råd: börja i det positiva!
Ett bra exempel i boken på hur man ska våga vara tydlig när man intervjuar om svåra saker är beskrivningen av hur Marie Repitsch gjorde ett reportage för P1-programmet
Tendens (som sändes sept 1996)
om en tre syskon vars mor var svårt sjuk i cancer. Jag tänker att det skulle vara frestande att inte nämna ordet cancer i intervjun, men intervjuaren väljer att ha med ordet i nästan varje fråga. Det motiverar hon så här: "Om jag gjorde omskrivningar skulle jag väva in min egen ångest och vägen att få svar skulle bli så lång. Jag ställde raka frågor för att få raka svar." (
2003, s 86). Och utifrån det avsnitt som vi får citerat från intervjun verkar det som hon lyckas.
Den som blir intervjuad behöver få veta vad intervjumaterialet ska användas till:
var det är tänkt att publiceras och
hur synliga/identifierbara de intervjuade kommer att vara. Mindre medievana personer kan frestas att berätta för mycket om sig själva. När man intervjuar barn, ungdomar och socialt utsatta grupper är det därför viktigt att de som gör intervjun tänker igenom vad som är lämpligt att publicera och vad som bör strykas eller avidentifieras så att inte den intervjuade får allvarliga problem efter intervjun.
Det är också viktigt att berätta om man bara tänker sig att man ska ha materialet som inspiration för sitt skrivande. Annars kan den som blir intervjuad bli besviken: "varför ska jag lägga så mycket tid på att prata med dig, om du ändå inte kommer att skriva om mig och mina upplevelser?"
Slutligen är det viktigt att texter som handlar om människor som lever under svåra förhållanden slutar hoppfullt. Har det redan blivit bättre eller är det i alla fall en förbättring på gång? Vi behöver alla hopp i tillvaron, och de som blir beskrivna behöver känna att andra ser hoppfullt på deras framtid!
Vill du läsa mer?
Ami Andersson, Helena Meldré, Ulf Nilsson & Anna Orring, 2003,
Att skriva för barn, Ordfront, Stockholm.
Inlägg
