Brist på kunskapsutveckling tar tid att upptäcka

Under rubriken ”Ett mormorsexempel” i boken Vi lär som vi lever (2008, s 21-23) berättar Bodil Jönsson hur hennes barnbarn i ett skolarbete entusiastiskt hade tagit reda på allt som finns att veta om groblad. Efter två veckors arbete redovisade han och Jönsson frågade honom: ”Vad hände sedan?”. Jo, fröken sa att han var bra och sedan fortsatte de med annat. Läraren hade alltså inte haft förmågan eller tiden att hjälpa den lilla gossen att sätta in växten i sitt sammanhang: ”Har du tänkt på om det samma gäller för maskrosor?, Hur är det med rosor? Och med påskliljor?”.

Utan en lärares hjälp riskerar kunskaperna att bara bli små öar, utan förbindelser emellan. Med en lärares hjälp kan kunskaperna bli inkörsportar till nya kunskaper, begrepp och samband.

Vi behöver alla vägledning av någon, för att hitta sätt att vidga vårt vetande. För att läraren ska klara denna uppgift krävs att hon själv har kunskaper, men också att hon kan tillämpa dem och associera på ett sätt som skapar struktur och mening.

Jag är, precis som Bodil Jönsson, bekymrad över hur det kommer att gå med den framtida kunskapsutvecklingen. Djupgående förändringar tar ofta två generationer innan de syns. En generation av barn med kunskapsöar har nu vuxit upp och en del av dem har blivit lärare. Hur ska dessa lärare kunna hjälpa sina elever att finna ”de större linjerna och sammanhangen”?