Vi lär som vi lever

Jag är väldigt intresserad av hur tekniken påverkar vårt lärande i skolan och i livet i stort. Informations- och kommunikationstekniken har kommit att påverka nästan all vår vakna tid. Och utvecklingen har gått snabbt. Jag känner att tekniken har gjort mig mer kreativ och engagerad, men också att jag sitter mycket vid datorn istället för att umgås med familj och vänner och istället för att röra på mig. Jag känner mig också stressad att producera mera. Hela tiden. Möjligheterna är så stora och jag vill ta vara på dem!

Därför var det med stort intresse som jag läste Bodil Jönssons bok Vi lär som vi lever (2008). Boken handlar om hur vårt lärande påverkas av vårt sätt att leva som i sin tur påverkas av tekniken, i form av bland annat datorn, internet och mobiltelefonen. Bilden är varken entydigt positiv eller negativ. Datorn har underlättat livet för alla och särskilt för de som har olika typer av funktionshinder. Internet-kulturen har också lett till att vi riskerar att få ytliga kunskaper, som små kunskapsöar utan sammanhang och överblick, och det finns en uppenbar risk att vi ägnar för lite tid åt eftertanke. Tankar Tar Tid och det måste de få göra om vi ska kunna nå nya kunskaper och insikter.

Bodil Jönssons bok handlar om sådant som i dag påverkar alla människors vardag. På så vis borde den kunna intressera alla. Men den är ingen konkret handbok: “gör så här så lyckas du bättre!” utan den innehåller reflektioner kring teknikens möjligheter och problem. Jag tror därför man som läsare måste tycka om att försöka analysera samhället och att man måste ha tid och vilja ta sig tid. Tid för eftertanke.

Bodil Jönsson är en skicklig retoriker och hon skapar många både djupsinniga och slående formuleringar som redan blivit eller skulle kunna bli bevingade. Ett väldigt känt exempel är hennes allitteration Tankar Tar Tid, men det finns många fler i boken, till exempel hennes påstående att "vi befinner oss i prenässansen". Är man intresserad av filosofi och språk, så tror jag att man uppskattar denna bok alldeles extra.

Här har jag skrivit mer om mina tankar kring boken:
Om variationens betydelse vid inlärning
Mobilitetens betydelse
Brist på kunskapsutveckling tar tid att upptäcka
Har du tips på verktyg för självrättande kortfrågor?

Här kommer ett bra filmklipp med Bodil Jönsson som såväl visar hennes berättarförmåga som hennes klokskap. I klippet talar hon om hur hon myntade begreppet "prenässansen":

Vad tycker du om hennes beskrivning av vår samtid? Lever vi på prenässansen?

Och om du känner igen dig i hennes beskrivning - vill du i så fall verkligen ha det så här?!

Om variationens betydelse vid inlärning

Bodil Jönsson skriver i Vi lär som vi lever (2008, s 18): ”Det är variation snarare än repetition som är all inlärnings moder.” Det är så självklart att jag rodnar. Varför har jag inte kommit på det själv? Ja, egentligen vet jag det ju. Jag har väl aldrig försökt inbilla varken mig själv eller mina elever att man lär sig bäst genom att göra exakt samma sak om och om igen. Ändå är det detta jag har påstått: ”Repetition är all kunskaps moder.” Pinsamt!

I fortsättningen kommer jag att säga: Repetition med variation är all kunskaps moder. Eller räcker det att i stil med Jönsson säga: ”Variation är all kunskaps moder”? Oavsett vilket verkar det som om jag lärt mig något nytt. Härligt!

Jönsson skriver: ”variation som all inlärnings moder bygger på människans förmåga att generalisera” och hävdar att konkreta exempel ska ge den nödvändiga variationen. Hon föreslår som konsekvens av detta att läraren ska hjälpa eleven genom att beskriva två väl valda exempel. Då kan eleven nämligen nästan alltid själv komma på det tredje (2008, s 80).

Jag tycker att det ligger mycket i detta. Börjar läraren genom att ge två exempel, kommer eleven att få variation och när eleven bidrar med ett eget exempel bidrar eleven till variationen. Då blir det tydligt både för eleven själv och för läraren att eleven har förstått.  

Kan man ge exempel på något har man börjat generalisera. Man har börjat förstå hur det hela hänger samman.

Även elever kan hjälpa varandra att se sambanden. Så här skriver Jönsson om hur elever kan hjälpas åt att nå kunskap:

”Som barn/elev/student/vuxen lär man sig väl så mycket av sina jämbördiga som av dem som vet eller kan mycket mer. Det är ofta de jämbördiga/jämkunniga som kan tillföra den variationen som behövs för att man ska kunna förstå sig på sina egna tankar och sätta in dem i sitt rätta sammanhang. ”Jaha, kan man tänka så, kan man göra så? Betyder det som Jakob säger ungefär det samma som det jag själv kom på tidigare?” (2008, s 17-18)

Detta utnyttjar vi redan i skolan, men kanske kan vi utnyttja det på ett mer medvetet sätt? Hur gör du? Har du några tips på uppgifter som inspirerar till detta?

Här har jag skrivit mer om mina tankar kring Bodil Jönssons bok Vi lär som vi lever (2008):

Mobilitetens betydelse

Brist på kunskapsutveckling tar tid att upptäcka

Har du tips på verktyg för självrättande kortfrågor?

Vad har datorn som inte jag har?!

Det kan kännas grymt att som lärare bli utkonkurrerad av datorer och jag frågar mig: ”Vad har datorn som inte jag har?!” Så här svarar Bodil Jönsson i boken Vi lär som vi lever (2008, ”Datorns attraktionskraft”, s 62-63):

• Datorn ger snabbare belöningar. Den kan ge direkt respons och på ett mycket påtagligt sätt visa framstegen.
• Datorn är konsekvent och blir aldrig irriterad.
• Datorn har aldrig bråttom och tar sig alltid tid.

Finns det då ingenting som jag kan bättre?!

För att riktigt vrida om kniven fortsätter Jönsson på detta tema under rubriken ”Klämd mellan två sköldar” (s 72-75). Där redovisar hon en undersökning som hon gjort och listar 12 skäl till varför datorer är så populära . Mer om denna undersökning kan du läsa här: ”Datorns attraktionskraft”.

Hur ska vi lärare ta upp kampen? Hur gör du?

Jag tror att det inte handlar om att vinna eller försvinna, utan att dra nytta av datorns attraktionskraft och försöka komplettera med sin egen! Som lärare är vi ju i alla fall mänskliga! ;-)

PS. Visst är bilderna fina?! Den första bilden heter "Pudú Introducing OLPC". OLPC står för One Laptop Per Child och är en skolkampanj i Chile. Den andra bilden heter "Pudú and Laptop Outdoors". Båda bilderna är skapade av Lizette Greco CC (by, nc,sa). 

Ögonkontaktens betydelse

Jag har lagt en tydlig bild på mig själv här på bloggen. Det har jag gjort därför att jag själv gillar att läsa texter med en tydlig avsändare. Min förhoppning är att du som läser detta ska känna att du på så vis får en mer personlig kontakt med mig som sändare och jag hoppas att det även ska göra det lättare för dig att kommentera mina texter: du vet ju vem du pratar med.

Av samma anledning använder jag samma tydliga profilbild när jag kommenterar andras inlägg. Jag vill att du ska veta vem det är som läser och tycker till kring dina texter. Jag tror att det bidrar till att skapa trygghet och en relation mellan den som skriver och den som kommenterar. På så vis blir det dessutom tydligare (lättare att upptäcka) att jag som bloggare respektive kommentator är en och samma person.

I samband med detta var det intressant att läsa vad Bodil Jönsson skriver om ögonkontaktens betydelse (Vi lär som vi lever, 2008, s 51-52). Hon berättar nämligen hur den till en början kraftigt begränsade bandbredden, ledde till att man tvingades prioritera vad man skulle lägga ut på nätet. Man valde då ögonkontakten och rösten som viktigaste förutsättningarna för att skapa kontakt. Detta har lett till att man på webbaserade kurser i dag använder sig av stillbilder på studenter och lärare så att man kan se dem som man ”pratar” med. Detta kompletterar man med ett par korta filmer.

Ja, det låter som om hennes resonemang stärker min tes! ;-)

Vad tycker du själv om användningen av profilbilder på nätet? Hjälper de till att skapa kontakt eller tycker du att de är överflödiga? Hur har du själv valt att göra?

Mobilitetens betydelse

Informations- och kommunikationstekniken har lett till att vi i dag är väldigt mobila. Vi kan hitta mängder av information var vi vill när vi vill och vi kan kontakta vem vi vill, var och när vi vill på en mängd olika sätt. De vi kontaktar kan dessutom svara på sina egna villkor om, var och när de vill. Det finns distanskurser, onlinehandböcker, trådlösa nätverk, sociala medier och mängder av digitala kommunikationsverktyg. Vi kan till och med vara mobila när vi studerar respektive undervisar.

Detta innebär att vi kan göra saker tillsammans utan att vara på samma plats. Vi kan till och med göra saker ihop utan att göra det samtidigt. Detta kan och bör påverka vår undervisning.

Precis som Bodil Jönsson skriver i Vi lär som vi lever (2008, s 43) är läraren inte längre bara sändare och bedömare och eleven inte bara mottagare och redovisare, utan vi är alla såväl sändare som mottagare, sökare som återkopplare. Vi kan dessutom alla lätt kommunicera med många personer samtidigt: ”många-till-många kommunikationen har möjliggjorts”.

Att vi inte längre måste sitta ner med penna och papper eller vid en fast telefon för att kommunicera med varandra, gör att vi kommunicerar oftare och när vi är på språng. Vi har distraktioner runt omkring oss och vi förväntar oss att det ska gå snabbt. Detta påverkar vårt sätt att tänka och uttrycka oss.

Bodil Jönsson hävdar bestämt att Tankar Tar Tid (2008, s 9) och frågan är hur ofta vi tar oss den tiden?

”På tåg, bussar och tunnelbanor, i köer och affärer, på gator och caféer, ser du varenda dag tonåringar som står, sitter eller går hållande en mobiltelefon i handen. Hela tiden. Det är som om den måste vara framme, som om det inte räcker att den finns till hands inom en sekund eller två i fickan eller väskan.” (2008, s 19)

Det verkar som om vi allt mer sällan hinner eller behöver vara ensamma och ha tråkigt. Om vi skulle få en liten stund över kan vi alltid ringa eller SMS:a någon, kolla statusuppdateringar på Facebook eller läsa någon nättidning. Jönsson påpekar att vårt användande av mobiltelefoner upptar mycket av vår tid och därför påverkar både vad vi lär oss och vad vi inte lär oss (2008, s 20).

En fråga som jag tycker skulle vara intressant att ställa är vad vi skulle ha gjort istället. Om vi inte hade haft mobilen i handen eller vår bärbara dator i knäet. Och jag tror att svaret är: Vi skulle ha tänkt! Jag tror nämligen att det är först när vi inte får intryck och stimulans utifrån, som vi tar oss tid för oss själva och våra egna tankar och fantasier.

Dessa tankar behövs för att vi ska kunna utvecklas kunskapsmässigt. Fantasierna behövs om vi ska kunna bli  kreativa. Därför är det nog bra om vi ibland kan stänga av mobilen som vi håller i handen!

Brist på kunskapsutveckling tar tid att upptäcka

Under rubriken ”Ett mormorsexempel” i boken Vi lär som vi lever (2008, s 21-23) berättar Bodil Jönsson hur hennes barnbarn i ett skolarbete entusiastiskt hade tagit reda på allt som finns att veta om groblad. Efter två veckors arbete redovisade han och Jönsson frågade honom: ”Vad hände sedan?”. Jo, fröken sa att han var bra och sedan fortsatte de med annat. Läraren hade alltså inte haft förmågan eller tiden att hjälpa den lilla gossen att sätta in växten i sitt sammanhang: ”Har du tänkt på om det samma gäller för maskrosor?, Hur är det med rosor? Och med påskliljor?”.

Utan en lärares hjälp riskerar kunskaperna att bara bli små öar, utan förbindelser emellan. Med en lärares hjälp kan kunskaperna bli inkörsportar till nya kunskaper, begrepp och samband.

Vi behöver alla vägledning av någon, för att hitta sätt att vidga vårt vetande. För att läraren ska klara denna uppgift krävs att hon själv har kunskaper, men också att hon kan tillämpa dem och associera på ett sätt som skapar struktur och mening.

Jag är, precis som Bodil Jönsson, bekymrad över hur det kommer att gå med den framtida kunskapsutvecklingen. Djupgående förändringar tar ofta två generationer innan de syns. En generation av barn med kunskapsöar har nu vuxit upp och en del av dem har blivit lärare. Hur ska dessa lärare kunna hjälpa sina elever att finna ”de större linjerna och sammanhangen”?

Har du tips på verktyg för självrättande kortfrågor?

Jag läser just nu Vi lär som vi lever (2008) av Bodil Jönsson och det fick mig att vilja ta tag i en fråga som jag länge funderat över.

Under rubriken "Tekniken som lärare" beskriver Bodil Jönsson varför Wii Sport och liknande spel är så populära:

"Attraktiviteten ligger mindre i själva tillslagen och mer i att du hela tiden får återkoppling. Du kan se din valda rollfigur agera på skärmen (du följer alltså hela den avbildade processen), du får en resultatåterkoppling i poäng (och genom publikens jubel eller missnöje) och du får veta din position relaterad till dina tidigare insatser och andras." (s 59f)

Jag tror att det ligger mycket i detta. Att speglas och få direkt respons på sina prestationer är oerhört motiverande. Det sporrar oss i vårt lärande. Denna erfarenhet skulle jag vilja dra mer nytta av i skolan.

Under rubriken "Datorns attraktionskraft" fortsätter Jönsson resonemanget:

"Belöning: Datorn visar direkt om du har blivit bättre. Det är en fantastisk belöning att klara något bättre i dag än i går. Också ett i övrigt aldrig så mediokert datorspel bygger på en kvantifiering av antalet rätt eller av erforderlig tid. Du kan därmed visa dig själv att du är bättre i dag än i går. Det händer något hela tiden, i omedelbar anslutning till att du gör något, och detta blir till en belöning i sig." (s 62f)

Jag skulle vilja utnyttja detta i skolan. Jag skulle snabbt, enkelt och regelbundet vilja låta eleverna testa sig för att ta reda på vad de kan, vad de har blivit bättre på och vad de behöver lära sig mer om.

Oftast får mina elever skriva längre, mer essäliknande uppgifter eller hålla muntliga anföranden (jag undervisar ju mest i svenska på gymnasiet), men bland testar jag även elevernas kunskaper i form av kortfrågor och svar. Dessa har jag sedan rättat för hand.

Sådana provdelar är ofta snabbrättade, men det är vanligt att jag även lagt till essäfrågor i slutet och de tar längre tid. Det har därför brukat dröja i alla fall några dagar innan eleverna har fått veta sina test- eller provresultat. Jönsson skriver: "Tidsrymden mellan en aktivitet och dess återkoppling bör alltid vara kort." och "för det direkta lärandet är en omedelbar återkoppling överlägsen" (s 61).

Min önskan är att jag ska hitta ett snabbt sätt att regelbundet kolla upp elevernas kunskaper, i form av ordförståelse, begreppskunskap, "har du hängt med på genomgången" o.s.v.-tester. Dessa snabba test skulle kunna likna enkäter, men ...

• jag skulle vilja att de var "självrättande"/rättades automatiskt, så att eleven fick veta resultatet direkt.
  
• Jag skulle också vilja att eleven fick veta vad det var som blev rätt resp fel.
  
• Dessutom skulle jag vilja få in resultatet, så att jag kunde få en bild av hur mycket eleverna lärt sig eller redan kan.

Har du tips på hur detta skulle kunna gå till? Har du förslag på verktyg?