Mobilitetens betydelse

Informations- och kommunikationstekniken har lett till att vi i dag är väldigt mobila. Vi kan hitta mängder av information var vi vill när vi vill och vi kan kontakta vem vi vill, var och när vi vill på en mängd olika sätt. De vi kontaktar kan dessutom svara på sina egna villkor om, var och när de vill. Det finns distanskurser, onlinehandböcker, trådlösa nätverk, sociala medier och mängder av digitala kommunikationsverktyg. Vi kan till och med vara mobila när vi studerar respektive undervisar.

Detta innebär att vi kan göra saker tillsammans utan att vara på samma plats. Vi kan till och med göra saker ihop utan att göra det samtidigt. Detta kan och bör påverka vår undervisning.

Precis som Bodil Jönsson skriver i Vi lär som vi lever (2008, s 43) är läraren inte längre bara sändare och bedömare och eleven inte bara mottagare och redovisare, utan vi är alla såväl sändare som mottagare, sökare som återkopplare. Vi kan dessutom alla lätt kommunicera med många personer samtidigt: ”många-till-många kommunikationen har möjliggjorts”.

Att vi inte längre måste sitta ner med penna och papper eller vid en fast telefon för att kommunicera med varandra, gör att vi kommunicerar oftare och när vi är på språng. Vi har distraktioner runt omkring oss och vi förväntar oss att det ska gå snabbt. Detta påverkar vårt sätt att tänka och uttrycka oss.

Bodil Jönsson hävdar bestämt att Tankar Tar Tid (2008, s 9) och frågan är hur ofta vi tar oss den tiden?

”På tåg, bussar och tunnelbanor, i köer och affärer, på gator och caféer, ser du varenda dag tonåringar som står, sitter eller går hållande en mobiltelefon i handen. Hela tiden. Det är som om den måste vara framme, som om det inte räcker att den finns till hands inom en sekund eller två i fickan eller väskan.” (2008, s 19)

Det verkar som om vi allt mer sällan hinner eller behöver vara ensamma och ha tråkigt. Om vi skulle få en liten stund över kan vi alltid ringa eller SMS:a någon, kolla statusuppdateringar på Facebook eller läsa någon nättidning. Jönsson påpekar att vårt användande av mobiltelefoner upptar mycket av vår tid och därför påverkar både vad vi lär oss och vad vi inte lär oss (2008, s 20).

En fråga som jag tycker skulle vara intressant att ställa är vad vi skulle ha gjort istället. Om vi inte hade haft mobilen i handen eller vår bärbara dator i knäet. Och jag tror att svaret är: Vi skulle ha tänkt! Jag tror nämligen att det är först när vi inte får intryck och stimulans utifrån, som vi tar oss tid för oss själva och våra egna tankar och fantasier.

Dessa tankar behövs för att vi ska kunna utvecklas kunskapsmässigt. Fantasierna behövs om vi ska kunna bli  kreativa. Därför är det nog bra om vi ibland kan stänga av mobilen som vi håller i handen!