Träna dina elever att känna igen epost-bedrägerier!

Ibland får jag epost som talar om att för mycket pengar dragits från mitt bankkonto och om jag bara följer instruktionerna så ska jag få tillbaka mina pengar. Extra misstänksam blir jag så klart, när jag inte använder avsändarens tjänster och därför heller aldrig får några pengar dragna från mitt konto av dem.

Här är ett exempel på ett meddelande som jag fick till min jobbmail i dag från "Tele2" (avsändare är Tele2.se och skickat från client_logswe1@admin.net, rubriken är Fel bill.):

Hallå,

Åtkomst till ditt konto är begränsat eftersom vi har märkt att du har betalat din faktura tva ganger på samma gång, och det är på grund av ett tekniskt fel.

När du bekräftar informationen på kortet, kommer vi att återbetala till ditt konto

Detaljer :
Beställningsnummer :	40-789002338146221
Mobile operator:	Tele2.se
Betalas av :	Kreditkort
Status :	Väntar på återbetalning

  Sida återbetalning  

Tack för ditt förtroende,
Vi ses snart på www.tele2.se

Detta mail har skickats automatiskt. Snälla, inte svara, skulle din förfrågan inte verkställas.
Tele2.se @ 2013

_______________________________________

Jag anser att vi kan och bör träna våra elever att upptäcka och genomskåda försök till bedrägerier genom att visa dem konkreta exempel och diskutera dem.

Uppgift:

• Vilka saker i mejlet gör att vi kan tro att det är äkta?
• Vad talar för att mejlet skulle vara ett försök till bedrägeri?

I samband med sådana stilstudier får vi dessutom möjlighet att träna eleverna i språkriktighet, hur olika typer av epost ser ut och skillnader mellan formellt respektive vardagligt språk.

Orkar och hinner du?

När jag föreläste på "Så funkar det!" på Väsby nya Gymnasium den 23 mars 2012, hade jag idén att de som gick på mina pass skulle testa ett digitalt enkätverktyg och samtidigt skulle jag få in lite intressanta upplevelser.

Men tiden gick så fort och jag hann bara låta en av grupperna göra utvärderingen. Kan du tänka dig att besvara frågorna?

De är bara fem stycken och handlar om vilka fördelar och nackdelar du tycker finns med att använda datorn i skolan samt vilka verktyg eller program du använder mest i din skolvardag ...

Efter påsk sammanställer jag svaren.

Create your free online surveys with SurveyMonkey, the world's leading questionnaire tool.

Glad påsk!

Några tips från konferensen "Så funkar det!"

I går var jag såväl deltagare som talare på "Så funkar det!" på Väsby nya Gymnasium i Upplands Väsby. Det var oerhört inspirerande och lärorikt och nu har jag ännu fler "fiffiga kompisar" som jag kan be om hjälp och råd.

Dagen inleddes med att Bo Kristoffersson berättade att han länge drömt om att arrangera en sådan här dag, där massor av lärare och skolledare möts för att diskutera metoder och innehåll i undervisningen (i motsats till mässor där fokus ligger på ny teknik). Och det var häftigt att se hur många vi var som förväntansfulla samlats i skolans idrottshall.

Därefter fick Martin Ingvar ordet. Jag tycker att han är en väldigt skicklig talare. Han lyckades med såväl ethos, som logos och pathos. Först och främst framstår han som sympatisk och ödmjuk och så talade han kunnigt om forskningsläget och gav konkreta exempel i form av såväl enskilda människors levnadsöden som statistik och sist, men inte minst, så talade han med stort engagemang.

Martin Ingvar anser att vårt samhälles största utmaning i dag är att se till att så många barn som möjligt, oavsett bakgrund och förutsättningar, kommer med på "läståget". Läsningen är nämligen grundläggande för alla ämnen och för abstrakt tänkande.

Säkert är det också en anledning till varför jag tyckte så mycket om hans tal. Detta är nämligen en fråga som jag brinner för, svensklärare som jag är.

Förutom att dagen innehöll en mängd spännande föreläsningar (här kan du hitta programmet: http://learnit24.se/sa-funkar-det/talarlista/) så var det ett utmärkt tillfälle att lära känna kollegor som är intresserade att utveckla sin undervisning och att utbyta erfarenheter och tips.

Innan dagen ens börjat, hade jag till exempel förmånen att få ta en kopp kaffe tillsammans med Ann S Michaelsen från Sandvikaskolan utanför Oslo. Hon använder sig mycket av webb 2.0-verktyg i undervisningen och har egen blogg: ”Teaching English using web 2.0″, som blev nominerad i klassen ”best teacher blog 2011″. Hon är även medförfattare på sidan ”Voices of the Learning Revolution”, som är en del av Powerful Learning practice och hon vägleder lärare i hur de kan använda sig av Skype, Twitter, Facebook och bloggar i undervisningen.

Jag vill varmt rekommendera denna blogg av Ann Michaelsen: http://annmic.wordpress.com/. Själv ska jag så fort jag får en stund över läsa hennes inlägg om hur hon använder webnote. Det låter som ett väldigt användbart verktyg för oss som har elever som publicerar sina texter på nätet. Du kan hitta mer om det här:   http://annmic.wordpress.com/?s=webnote.

Tyvärr hann jag inte gå på mer än en föreläsning, men den var desto mer värdefull för mig. Den handlade nämligen om Wikipedia och eftersom jag själv har lite småtaskiga erfarenheter av att försöka författa artiklar till Wikipedia var det underbart att få träffa Ylva Pettersson, som är administratör och styrelseledamot på det svenskspråkiga Wikipedia och som själv använder Wikipedia mycket i sin undervisning på Katedralskolan i Skara. Hon betonade hur man på Wikipedia uppmuntrar användarna att bidra till innehållet. Jag måste försöka igen. Särskilt nu när jag fått så många fina tips på hur man kan arbeta med materialet och verktyget.

Här kan även du hitta hennes material. Hon lever nämligen som hon lär. Hon delar med sig av sitt arbetsmaterial och har bland annat gjort en lathund för dig som vill använda Wikipedia i klassrummet, som det är fritt fram för dig att använda med dina elever:  http://simplebooklet.com/publish.php#wpKey=gD15qX8MrRUue9NNukJz76#page=0

Här kan du hitta materialet från mina två pass:
http://cwasteson.blogspot.se/2012/03/sa-har-kan-en-svensklarares-baspaket-se.html
http://cwasteson.blogspot.se/2012/03/snabbguide-till-bloggen-i.html

Här kan du se ett bildspel från dagen:




Tack "Så funkar det!" för en välarrangerad och inspirerande dag!

Så här kan en svensklärares baspaket se ut

De sista åren har vi fått tillgång till många nya och intressanta webbaserade verktyg. Detta har skapat nya möjligheter och nya utmaningar, för såväl eleverna som mig:

• De nya webbaserade verktygen är användarvänliga. De liknar varandra, man lotsas "steg för steg" i processen och man behöver inte ladda ner några programvaror för att kunna använda dem.
• Det har blivit lättare att sprida information och redovisningar.
• Det har blivit lättare att knyta kontakter och att kommunicera oberoende av tid och rum.
• Internet kan vara distraherande och använder vi internet i undervisningen så finns mycket påtagliga distraktioner bara ett knapptryck bort. Många elever (och lärare) kan nå ett stort socialt nätverk via nätet och det är frestande att försöka ha koll på vad vännerna pysslar med just nu. Dessutom lockar kanske filmer, musik, skvaller och tips på hur man kan komma vidare i olika spel. Kanske använder någon elev lektionen till att göra spellistor på spotify istället för att söka fakta om första världskriget? Jobbar eleverna med sina skoluppgifter blir läraren nöjd, men gör de en bra spellista som de delar med sig till sina kompisar via sociala medier, stiger de i anseende hos kompisarna. Vilket känns viktigast för en sextonåring? I dessa lägen kan det vara lätt för oss lärare att glömma att det rika utbudet på internet i första hand inte är ett problem, utan en alldeles fantastisk möjlighet. Även inom utbildning växer materialet och antalet användbara verktyg explosionsartat.
• Man behöver en internetuppkoppling och en dator, smartphone eller läsplatta för att man ska kunna arbeta. Funkar inte internetuppkopplingen så får man stora problem, men funkar den så har man tillgång till en oändlig mängd material och funktioner. Dessutom passar webben bra för lagring av anteckningar, information och redovisningar, för via internet kan du komma åt materialet från vilken internetuppkoppling som helst, till och med om din dator kraschar eller blir stulen.
• Det blir snyggt utan att man behöver anstränga sig så mycket.

Vilka tycker du är de största svårigheterna respektive de största möjligheterna med att använda datorn i undervisningen?

Jag testar ofta nya verktyg, men hinner inte lika ofta använda dem i min undervisning. Följande verktyg finns det dock alltid utrymme för. De har helt enkelt redan hunnit bli en självklar del av hur jag jobbar.



(Länkarna i presentationen är klickbara.)

Vilka webbverktyg tycker du särskilt mycket om? Vilka ingår i ditt baspaket?

PS. Med hjälp av SurveyMonkey kan du göra enkla enkäter som du kan bädda in på till exempel din blogg. Svarar eleverna via bloggen kan de vara anonyma. Du kan också skicka dina elever en länk till enkäten via mejl, men då syns det vilka epost-adresser som har gett vilka svar.

Här kan du testa verktyget. Den första frågan är en typisk utvärderingsfråga. Jag har valt att göra fyra svarsalternativ där du bara kan välja ett, så att du är tvungen att ta ställning och inte bara ta "mitt emellan"-alternativet. Sedan har jag ställt några öppna frågor och slutligen en fråga där man kan kryssa för flera av alternativen.

Pröva gärna att svara, så sammanställer jag resultatet och redovisar det här på bloggen i nästa vecka. Själv tycker jag att det skulle vara spännande att få veta vad ni tycker är de största svårigheterna och möjligheterna med att använda datorn i undervisningen.

Create your free online surveys with SurveyMonkey, the world's leading questionnaire tool.

På Internet kan du hitta stöd för vilka knäppa föreställningar som helst

I Sydsvenska Dagbladet i dag finns en intressant artikel skriven av Erik Fosnes Hansen. Artikeln har rubriken "Kejsarens nya kläder" och syftar på H C Andersens kända saga om en kung som inbillas att tro att han klär sig i de vackraste kläder, när han i själva verket går naken. Artikeln pryds med ett av Breviks porträtt av sig själv, där han poserar i hemmagjord uniform med ordnar och medaljer som han köpt via Internet.

Jag tänker att precis så har det varit för Breivik. Han lurades att tro att han var en del av en gemenskap och han såg sig själv som en representant för en mängd personer han kommit i kontakt med framför allt via Internet. Så här refererar Fosnes Hansen delar av Breviks öppna kommunikation på nätet:

"På en norsk websida skriver Breivik den 20 september 2009 exempelvis att vi ”kommer att få tampas med multikulturalism (kulturmarxism) och islamisering i åtminstone 20-70 år till”, och beskriver hur de flesta politiska partier och frivilliga organisationer enligt honom är ”kontrollerade” av kulturmarxisterna. Och han får svar från sin stora förebild, självaste chefsideologen, den starkt högervridne bloggaren ”Fjordman”, alias Peder Jensen, en känd figur i dessa nätforum. ”Fjordman” svarar bland annat: ”Förr eller senare kommer vanliga människor upptäcka att EU och de europeiska ledarna bakom den infödda befolkningens rygg redan har beslutat att det ska vara fritt fram för fortsatt muslimsk kolonisering av vår kontinent. (...) Faktum är att de västliga ledarna driver en demografisk och juridisk krigsföring mot den vita majoritetsbefolkningen i de västliga länderna för att bryta ner dem till förmån för en auktoritär, post-demokratisk världsordning med dem själva i toppen.” Detta är samma ”Fjordman” som 2007 skrev sitt eget manifest, en ”europeisk oavhängighetsförklaring” (en titel Breivik för övrigt lånade till sitt eget magnum opus). Där skriver ”Fjordman” att om inte Europa ”deeurabifieras” och EU:s ledare ställs inför rätta måste ”vi”, ”det europeiska folket”, ta till ”lämpliga medel för att försvara vår egen säkerhet och för att säkra vår nationella överlevnad”. Vilka medel som här skulle vara ”lämpliga” förblir oklart, men man behöver inte, som Breivik, vara kliniskt galen för att föreställa sig dem – eller försöka tillämpa dem."

Men när Breivik tar steget fullt ut, när han gör slag i saken och agerar såsom många andra skriver att de tycker att man borde göra, då vänder sig hans Internet-gemenskap emot honom och han visar sig stå alldeles ensam och alldeles naken.

Breivik har i dagarna klassats som sinnessjuk och i och med detta tycks de högerextrema dra en lättnadens suck: de kan väl inte ta ansvar för vad en ensam galning tar sig för?! Själva vet de var gränsen går mellan "snack" och "allvar". Eller?

Vi har svårt för att hantera nya medier. I dag är det Internet, men för bara 100 år sedan så var det filmen och radion som överväldigade oss.

Fosnes Hansen tar i sin artikel upp hur biopubliken flydde i panik när de 1896 för första gång såg ett tåg köra emot dem på en bioduk. Han tar också upp hur många människor fascinerades och drogs till Hitlers överspända talarstil och hur Hitler medvetet utnyttjade filmmediet för att övertyga. 

Varning: Här kommer en liten avstickare ... Jag vill nämligen tillägga att jag tror att man gillade Hitlers talarstil därför att den så tydligt skilde sig från andra politikers jämförelsevis tråkiga, torra och distanserade sätt att tala. Hitler talade som om han i hela sin själ och kropp trodde på det han sa. Han var passionerad och jag tror att det lockade. Äntligen någon som brinner för sina åsikter, någon som talar mer som vanligt folk och vänder sig direkt till folket, någon som verkligen vill förändra, som är beredd att kämpa! Dessutom får man ofta i filmer med hans tal se hur de som lyssnar ser ut när de upplever talet. De såväl män, kvinnor som ungdomar och barn och de är många, uppmärksamma, övertygade och entusiastiska. 

Jämför gärna Chamberlein med Hitler, säkert kan du hitta ännu bättre filmklipp att jämföra, men här får du två förslag:

Självklart har vi blivit mer källkritiska allt eftersom vi tvingats till det, men vi kommer nog alltid att ligga steget efter de som vill utnyttja oss. Så här skriver Fosnes Hansen:

"Det tog också åtminstone två generationer med daglig tv för att utveckla en kritisk – eller ska vi säga oimponerad – förståelse av och förhållande till de ”sanningar” man blir serverad genom bildmedia, samt att avmagnetisera bildmediernas nimbus. Den högtid en radio- eller tv-intervju en gång medförde, för hög och låg, finns inte längre. På sätt och vis kan man säga att människan, detta anpassningsbara väsen, har anpassat sig och lärt sig genomskåda, behärska och demokratisera de nya medierna: de levande bilderna, den trådlösa överföringen. Vi är inte längre lika naiva i mötet med det kommunikationens paradigmskifte som vi lever i efterklangen av, vi förstår instinktivt många fler av dess aspekter. Vi genomskådar det nu. Man kan säga att vi genomgått vår massmediala potträning."

I dag genomskådar vi ofta filmmediet och inser att man kan luras med det, men den som vill bli "lurad" - den vill hitta åsikter som passar in på hans eller hennes egen världsbild - kommer i dagens rika utbud att finna precis vad han eller hon behöver. Därför håller jag med Fosnes Hansen när han skriver om Breivik att

"Det är Kejsarn av Norvegien vi möter, i all sin sjuka fasa. Och även om rättssaken kommer att ha sin gång, är slutsatsen given: Inspärrning på mentalsjukhus, där liknande kejsare, frälsare och Napoleonfigurer hör hemma, och alltid har hört hemma. De ideologiska och hatiska vanföreställningarna kan man dock inte spärra in. Men man kan heller inte ignorera dem eller frikänna dem från den roll de har spelat, och inbilla sig att det åter igen är business as usual och fritt fram. Detta är den utmaning demokratin står inför."

Detta är viktigt: vi kan spärra in galningarna, i alla fall efter att de begått sina brott, men vi kan inte spärra in alla åsikter som vi inte gillar, i alla fall inte i en demokratisk och ocensurerad värld. Hur vi ska handskas med detta problem är en stor och viktig utmaning och det är viktigt att förstå och komma ihåg att näthatet och hotet mot demokratin inte bara kommer från högern, utan att det finns många inom vänstern som öppet sprider sitt personliga och extrema hat på Internet och i pressen.

Här kommer en liten avstickare till, men jag vill så gärna passa på att berätta att Mats Skogkär på Sydsvenska Dagbladet är en som varit utsatt för detta hat från vänstern och han skriver om det etablerade och allmänt accepterade(?!) hatet bland annat här:  http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/matsskogkar/article1585903/Hatet-mot-Bildt.html

Ljuv musik i mina öron

Ofta när jag läser inlägg på nätet eller talar med skolledare, it-tekniker och politiker (som inte är lärare) får jag känslan att de anser att den moderna skolan inte ska ägna sig åt kunskaper, utan färdigheter. Kunskaper anses förlegat, något som borde förpassas till de dammiga magasinen, tillsammans med alla gamla läroböcker (och lektorer). Istället ska vi använda oss av modern it-teknik och söka material på nätet och man hävdar att "All kunskap förändras hela tiden.", "Vi vet ingenting om hur framtiden ser ut." och "Våra elever ska stå väl rustade inför framtiden genom kunskaper om hur de kan använda internets sökmotorer."

Därför låter det som ljuv musik när idéhistorikern Sven-Eric Liedman i en intervju säger till Stefan Pålsson på Kolla Källan att ...

"den forskning som Louise Limberg och andra bedriver, visar att informationskompetensen är tätt knuten till konkreta kunskaper inom ett visst område. Om man inte har ordentliga kunskaper, är det helt enkelt svårt att bedöma och värdera innehållet på ett kritiskt sätt. Därför måste detta tränas inom ramen för undervisningen i de olika ämnena."

Detta låter väl klokt och riktigt och borde inte ens vara kontroversiellt? Ändå hör jag så ofta personer, som har stort inflytande över utvecklingen i skolan, påstå motsatsen. Därför tycker jag att det känns angeläget att skriva detta inlägg.

Eleverna behöver både kunskaper och färdigheter. Även om vår syn på världen förändras över tid, behöver vi försöka lära våra elever hur vi beskriver den i dag. Utifrån denna kunskapsbas står de bättre rustade när de själva ska söka och värdera ny information och så småningom kanske till och med bidra till nya kunskaper om vår värld.

Du och jag håller på att skapa vars en liten Google-bubbla

I dagens Sydsvenskan (sönd 21 aug 2011) kan du läsa en intressant debattartikel av Per T Ohlsson "Hotet mot torget". Artikeln tar upp flera möjligheter och problem med Internet och Ohlsson diskuterar bland annat de digitala mediernas kommentarsfunktion.

Det avsnitt i Ohlssons artikel som jag fastnade mest för handlade om hur det gemensamma offentliga torget ersätts av mötesplatser som är anpassade efter våra personliga intressen och behov:

"Genom vad som kallas personalisering, praktiserad av bland andra Google, anpassas sökresultaten till vad användaren förväntas vara intresserad av. Det låter sig göras eftersom sökinformation sparas. Den som vid upprepade tillfällen söker efter till exempel ”islamism” och ”Europa” får efter ett tag upp länkar till sajter som sammantaget berör begreppen, utan någon annan urskiljning.



Den gemensamma offentligheten tynar bort och istället får var och en sin egen offentlighet, helt anpassad till den egna världsbilden och med kontakter som begränsas till meningsfränder. De möten med andra åsikter, prioriteringar och erfarenheter som är den demokratiska processens livsluft försvinner i privata och avgränsade informationsbubblor. Det är tesen i en uppmärksammad bok av Eli Pariser, ordförande för amerikanska MoveOn.org: The Filter Bubble. En annan varning framförs av internetanalytikern Sascha Lobo i Der Spiegel. Han ser Anders Behring Breivik som representant för en ny generation terrorister som socialiseras och aktiveras på nätet, där det egna hatet får ständig bekräftelse.


Ända sedan antikens stadsstater har metaforen med torget, platsen där medborgarna möts och diskuterar, utgjort ett centralt inslag i föreställningen om det goda folkstyret. Nu är torget hotat, inte bara av nätet, utan också av en tilltagande social, ekonomisk och etnisk segregation med människor som lever i permanent åtskilda och diametralt olika verkligheter.


När alla har sitt eget torg finns det inget behov av det gemensamma, det demokratiska."

Det är lätt att förledas att tro att våra sökresultat på Internet är representativt för det material som finns på nätet. Istället måste vi nog lära oss förstå att våra sökresultat blir allt smalare ju fler sökningar vi gör.

Det är lätt att tro att Internet öppnar upp hela världen för oss, men faktum är att vi, på gott och ont, låter Google hjälpa oss att skapa vår egen lilla bubbla.

När vi segregeras även på Internet och inte längre behöver möta helt olika åsikter och värderingar som vi tvingas förhålla oss till, räcker det kanske inte med att Google har som motto "don´t be evil"?

Internet är verkligt

Att Internet är en del av verkligheten är självklart för många av oss i dag. Ändå tycks sådana här artiklar fortfarande behövas: 

Artikeln är skriven av Fredrik Wass och har rubriken "Behandla nätet som en förlängning av samhället" (Svenska Dagbladet, 2 aug)  http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/med-mojligheter-kommer-ansvar_6364750.svd. Den ingår i en artikelserie där Svenska Dagbladet granskar nätbrottsligheten och är välskriven och intressant.

Men innehållet borde väl vara självklart, som att sparka in öppna dörrar, eller har vi inte kommit längre?

Det är tankeväckande tycker jag.

Några fakta om ungdomars digitala kompetens

I ett inlägg på sin blogg IKT-skafferiet har Camilla Nilsson sammanställt några intressanta fakta kring ungdomars Internetvanor. Att känna till dessa är en bra utgångspunkt när vi planerar höstens nya kurser. Här kommer hennes presentation:Unga svenskar och internet

View more presentations from CamillaLindskoug

Vill du läsa Camilla Nilssons inlägg i sin helhet hittar du det här: http://iktskafferi.blogspot.com/2011/06/vilka-forkunskaper-har-eleverna.html

Äntligen!

Förlåt att jag här avbryter min lilla retorik-serie. Ja, jag vet att det är bra att vara systematisk och ha struktur och inte tappa tråden och allt det där, men det här inlägget kan inte vänta! Ni får alltså ha överseende med att jag nu plötsligt byter ämne.

Våren har äntligen kommit och KTH har äntligen valt att lägga ut sina veckobrev på en öppen blogg på Internet, istället för som tidigare i en sluten lärplattform.

Titta här vilken fin resurs och inspirationskälla:  http://digitalkompetens.blogspot.com/

Jag tror att det är så här grundskolor, gymnasier och högskolor kan locka studenter i framtiden: genom att våga öppna upp sin verksamhet, generöst bjuda på sitt kunnande och visa vad man gör!

Jag tror nämligen att det är fler än jag som tröttnat på skolreklam i form av glansiga och glassiga reklamfoldrar fyllda av floskler. Istället för en massa målsättningar vill vi se exempel ur den dagliga verksamheten. Vi är trötta på teorin (kanske desillusionerade?) och vill istället se praktiken!

Tack till alla de som vågar, kan och vill dela med sig! Ni är fantastiska och jag tror att ert arbete och era idéer sprids som ringarna på vattnet! Se bara på mig och på mina kollegor på kurserna i Digital kompetens I och II vid KTH. Flera av oss har blivit så inspirerade att vi fortsätter att skriva på våra individuella kursbloggar även efter avslutad kurs.

Känner du igen dig i beskrivningen, det vill säga att du inspirerats av andra och valt att också dela med dig, så skriv gärna en länk till din blogg (eller motsvarande) som en kommentar till detta inlägg! 

Tack på förhand!

Vill vi vara kreatörer eller förpassas till åskådarläktarna?

Jag läste nyss en tänkvärd och angelägen artikel om Apple och iPad och om medborgarnas nyvunna delaktighet som informationsspridare och debattörer kommer att fortsätta eller avta:

"Äpplet faller långt från läsarna" av Martin Getin.

Här kommer ett träffande citat från en föreläsning av medieprofessor Douglas Rushkoff, som enligt Getin är "en av de där professionellt skeptiska personerna som verkar livnära sig på att åka omkring och såga framgångsrika teknologi­företag":

”Vi kan gå i två riktningar just nu, mot webben och öppenheten, eller mot Ipad och slutenheten. Ipad är en maskin som säger till dig ’Skriv inget! Producera inget! Köp i stället!’. Den säger ’Skapa inte! Ta emot!’. Den håller på att etablera ett nytt beteende där användaren slutar skapa för att i stället återgå till att vara en passiv konsument.”

Getin beskriver väl de senaste årens utveckling: 

"De senaste decenniernas digitala revolution har fört med sig en explosion av kreativitet som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Googles vd Eric Schmidt brukar säga att vi har producerat mer information de senaste två åren än under de föregående sex tusen åren av mänsklig civilisation.

Teknologiexperten Clay Shirkys senaste bok ”Cognitive surplus” skildrar de positiva följderna av detta. I Shirkys något förenklade historieskrivning har människan rest sig från sin halvliggande position i soffan framför en tv-sitcom (1900-talets tongivande kulturformat, enligt Shirky) för att i stället sätta sig vid datorn och skriva blogginlägg, kommentera artiklar, spela in Youtube-filmer, uppdatera Wikipedia-sidor, dela med sig av intressanta lästips på Twitter eller organisera Facebook-grupper för misshandlade kvinnor i Indien.

Den här vågen av kreativitet, skapande, samhällsengagemang och kommunikation uppstod inte för att människor över hela jorden fick en plötslig lust att uttrycka sig, utan för att tröskeln för att uttrycka sig sänktes i takt med nya teknologiska uppfinningar: persondatorn, mobiltelefonen, webben, digitala nätverkstjänster och publiceringsverktyg.

Enligt Ipad-skeptiker som Douglas Rushkoff håller den utvecklingen nu på att vända, eftersom tröskeln höjs igen. När man använder en Ipad är man mindre benägen att delta i samtalet. Läsandet sker i en kokong, snarare än i den gränslösa trädgården av länkar, kommentarer och delningsfunktioner som gör den sociala webben så dynamisk."

Jag tror att vi nu aktivt måste välja vilken framtid vi vill ha. Vill vi vara med och skapa ett öppet, demokratiskt och kreativt samhälle eller vill vi återgå till att bli åskådare medan proffsen producerar och resten av oss passivt konsumerar? Jag tror att vi måste passa på och vara med och påverka medan vi fortfarande kan!

Vad menas med "molnet"?

Har du funderat över vad som menas med "molnet" och vad det kan användas till, vill jag rekommendera dig att läsa följande inlägg på Tommy k Johanssons blogg:
http://blogg.tkj.se/vad-ar-molnet/

Själv är jag väldigt förtjust i att använda mig av tjänster som ligger i molnet. Jag gillar att det ofta är gratis, att man inte behöver ladda ner någonting och att materialet finns tillgängligt från alla datorer med internetuppkoppling. Det är värdefulla egenskaper hos verktyg när man arbetar i skolan och inte har några pengar,  inte får ladda ner några program (varken på elevernas eller lärarnas datorer) och arbetar på många olika datorer (hemma och på jobbet).

Hur påverkar digitaliseringen skolan och vårt lärande?

Jag vill tipsa om ett inspirerande och intressant inlägg i debatten kring digitala mediers framtid i skolan. Inlägget har rubriken Och hur mår webben, då? och är skrivet av Olle Alexandersson, som är initiativtagare och verksamhetsledare för Forskningsnätet Skåne.

Texten är skriven med anledning av att Forskningsnätet Skåne den 4 oktober arrangerar en föreläsning och efterföljande seminarium med Pelle Snickars kring ämnet "Vad kan vi lära av digitala medier?" Pelle Snickars kommer då bland annat till Österlengymnasiet och jag ser mycket fram emot att jag och mina elever ska få lyssna och diskutera med honom!

Har du någon fråga som du tycker att jag ska passa på att ställa till Pelle Snickars eller till de elever och lärare som deltar i arrangemanget?

Mobilitetens betydelse

Informations- och kommunikationstekniken har lett till att vi i dag är väldigt mobila. Vi kan hitta mängder av information var vi vill när vi vill och vi kan kontakta vem vi vill, var och när vi vill på en mängd olika sätt. De vi kontaktar kan dessutom svara på sina egna villkor om, var och när de vill. Det finns distanskurser, onlinehandböcker, trådlösa nätverk, sociala medier och mängder av digitala kommunikationsverktyg. Vi kan till och med vara mobila när vi studerar respektive undervisar.

Detta innebär att vi kan göra saker tillsammans utan att vara på samma plats. Vi kan till och med göra saker ihop utan att göra det samtidigt. Detta kan och bör påverka vår undervisning.

Precis som Bodil Jönsson skriver i Vi lär som vi lever (2008, s 43) är läraren inte längre bara sändare och bedömare och eleven inte bara mottagare och redovisare, utan vi är alla såväl sändare som mottagare, sökare som återkopplare. Vi kan dessutom alla lätt kommunicera med många personer samtidigt: ”många-till-många kommunikationen har möjliggjorts”.

Att vi inte längre måste sitta ner med penna och papper eller vid en fast telefon för att kommunicera med varandra, gör att vi kommunicerar oftare och när vi är på språng. Vi har distraktioner runt omkring oss och vi förväntar oss att det ska gå snabbt. Detta påverkar vårt sätt att tänka och uttrycka oss.

Bodil Jönsson hävdar bestämt att Tankar Tar Tid (2008, s 9) och frågan är hur ofta vi tar oss den tiden?

”På tåg, bussar och tunnelbanor, i köer och affärer, på gator och caféer, ser du varenda dag tonåringar som står, sitter eller går hållande en mobiltelefon i handen. Hela tiden. Det är som om den måste vara framme, som om det inte räcker att den finns till hands inom en sekund eller två i fickan eller väskan.” (2008, s 19)

Det verkar som om vi allt mer sällan hinner eller behöver vara ensamma och ha tråkigt. Om vi skulle få en liten stund över kan vi alltid ringa eller SMS:a någon, kolla statusuppdateringar på Facebook eller läsa någon nättidning. Jönsson påpekar att vårt användande av mobiltelefoner upptar mycket av vår tid och därför påverkar både vad vi lär oss och vad vi inte lär oss (2008, s 20).

En fråga som jag tycker skulle vara intressant att ställa är vad vi skulle ha gjort istället. Om vi inte hade haft mobilen i handen eller vår bärbara dator i knäet. Och jag tror att svaret är: Vi skulle ha tänkt! Jag tror nämligen att det är först när vi inte får intryck och stimulans utifrån, som vi tar oss tid för oss själva och våra egna tankar och fantasier.

Dessa tankar behövs för att vi ska kunna utvecklas kunskapsmässigt. Fantasierna behövs om vi ska kunna bli  kreativa. Därför är det nog bra om vi ibland kan stänga av mobilen som vi håller i handen!

Är Internet farligt?

Internet är nog farligast för de, unga såväl som gamla, som är ovana vid olika typer av communities. De riskerar att bli charmade av direktheten, den skenbara närheten och det personliga tonfallet och en del blir för självutlämnande och personliga. Jag tror alltså att problemet är störst bland ovana.

Ju mer skolan kan hjälpa eleverna att få en kunskapsbas i hur man bör använda Internet desto mindre blir riskerna. Skolan behövs alltså. Något som också är viktigt är att skolorna inte stänger av möjligheten för eleverna att använda till exempel Facebook och Youtube från skolans datorer och nätverk.

En del elever får en hel del Internetvana och -vett genom föräldrar, syskon och kompisar, men andra är beroende av att skolan (lärare och skolkamrater) hjälper dem till rätta. De problem som kommer upp kan skolan hjälpa till att hantera.