SOLO:s taxonomi och jag

SOLO-taxonomin är skapad av Biggs och Collis 1982 och förkortningen SOLO står för:

• S- Structure of
• O - the Observed
• L - Learning
• O - Outcome

Så här beskrivs SOLO:s taxonomi i kursmaterialet på kursen LC200N Digital kompetens II:

"SOLO är uppbyggd i fem olika kunskapsnivåer: prestructural (1), unistructural (2), multistructural (3), relational (4) och extended abstract (5):

Nivå 1: Återger strödda fakta som ej har med frågan att göra.
Nivå 2: Fokuserar på relevant område och arbetar med en aspekt.
Nivå 3: Återger fler och mer relevanta fakta men integrerar dem inte i ett sammanhang.
Nivå 4: Integrerar fakta och idéer så att de bildar en meningsfull struktur och ett sammanhang.
Nivå 5: Centrala fakta sätts i ett vidare och djupare sammanhang där jämförelser görs, paralleller och slutsatser dras och värderingar görs.

Huvudpoängen med SOLO taxonomin är inte att, som brukligt, karaktärisera studenterna utan att beskriva kvaliteten på inlärningsresultatet i relation till en speciell uppgift. SOLO-taxonomin används framför allt för att klassificera svar på frågor och vid betygssättning." 

På kursen får vi också tipset om filmen nedan som heter  Teaching Teaching & Understanding Understanding, vilket är en mycket välgjord, 19 minuter lång och prisbelönad film från Aarhus universitet. Precis som rubriken antyder handlar den om utbildning och lärande. 

I filmen får du se träffa två studenter som får personifiera djupinlärning respektive ytinlärning. Du får också se exempel på hur vi kan förhålla oss till varför en elev inte lyckas respektive lyckas. Beror det på egenskaper hos eleven eller hos läraren eller beror det på vad eleven gör eller inte gör? 

Därefter går man igenom SOLO:s taxonomi och ger konkreta exempel på de olika nivåerna. På så vis blir modellen tydligare.

På kursen som jag går, fick jag tipset att man kan ta hjälp av olika taxonomier för att beskriva vilken typ av kunskaper som en kurs eller utbildning ska ge. Det ska jag försöka fundera mer över. De kurser som jag undervisar på (gymnasiekurser i svenska och historia) har redan färdiga kursmål och betygskriterier, men det vore intressant att jämföra dem med Blooms och SOLO:s taxonomier. 

Blooms taxonomi är ett försök att dela upp processerna som äger rum varje gång vi lär oss och skapar nya kunskaper. För att nå den översta delen av pyramiden måste vi redan förstå och minnas, kunna jämföra, värdera och analysera. Vi kan stanna kvar på lägre nivåer utan att lyckas uppnå de högre nivåerna, men vi kan inte nå de högre nivåerna utan att klara de lägre. Kvaliteten på de högre nivåerna är hela tiden beroende av kvaliteten på de lägre. För att vi ska kunna skapa hög kvalitet på vår forskning, måste vi ha hög kvalitet på vår grundläggande förståelse. 

SOLO är istället ett försök att dela upp lärandeprocessen i olika kvaliteter. När man lär sig något alldeles nytt och tidigare obekant så handlar det mest om att man försöker återge fakta som man tror har med ämnet att göra. Jag känner igen mig i den första nivån när jag ska försöka köpa en dator som passar mina behov. Jag ställer lite konstiga och osäkra frågor: "Ja, vad har den för ... öh ... ramminne? Är den ... snabb? Vilket operativsystem ingår? Går den att spela lite på? Jag surfar väl mest, men jag skulle vilja kunna redigera film på den också och mina barn spelar lite ... Hur är det med ljudkort och grafikkort?" Visst kan jag några termer, men jag vet inte hur jag ska tolka försäljarens svar för det är så många begrepp jag inte riktigt greppat än. Ytterligare ett problem är att i många affärer verkar försäljarna vara bra på att läsa sina egna produktskyltar, men inte kunna mycket mer om datorer än jag, trots att de kallar sig Experter. ;-)

Det slår mig att det kanske är både intressant och viktigt att kunna hålla kvar minnet av hur det känns att vara på nivå 1. Jag känner obehag och ett visst illamående. Är det så en del av våra elever känner sig när de är i skolan och vi försöker förklara för dem varför första världskriget startade eller vad det är för skillnad på allitterationer, assonanser och slutrim. Vi lärare måste visa att vi kan ge dem mer hjälp än att bara läsa "produktskyltarna" för dem (i form av till exempel läroboken) ...

När jag kan lite mer om ett ämne så kan jag bli helt uppslukad av detaljerna, men ha svårt för att se helheten. Då är det bara att kämpa på, för plötsligt (efter mycket träget arbete - tyvärr kommer inget gratis) faller bitarna på plats och den där "meningsfulla strukturen" uppenbarar sig. Det är då det blir riktigt roligt och det är oftast då som jag upplever "flow", det vill säga att jag blir så uppslukad av arbetet att jag glömmer tid och rum.

Problemet med Blooms taxonomi är att pyramiderna nästan förutsätter att eleverna redan är på den femte nivån i SOLO:S taxonomi. Eller har jag missuppfattat det hela?