Jag känner mig bekväm med att föreläsa, förklara och diskutera med mina elever, men jag skulle verkligen vilja bli bättre på att berätta. Jag skulle vilja våga mer!Jag skulle vilja gestalta oftare: "show it, don´t tell it!"
I Att skriva för barn av Andersson, Meldré, Nilsson och Orring (2003) läste jag följande:
"Det handlar om hela grunden för inlärning. Om läsaren själv kommer på ett förhållande, kan han eller hon göra det till sin sanning. Men om författaren säger det rent ut, kan man med rätta ta det med en nypa salt eller rycka på axlarna åt det.
Texten ska vara full av "aha" men utan ett enda "jaha"." (2003, s 163).
Detta stämmer kanske inte riktigt på situationen i skolan, för nog kan jag känna att många elever slukar vad "läraren säger rent ut" i form av tillrättalagda "sanningar", utan att de ifrågasätter det. Och citatet handlar inte om undervisning utan om hur vi reagerar på berättelser - att vi som läsare av fiktion inte gillar att bli skrivna på näsan.
Läraren inte riktigt samma förutsättningar eller svårigheter som den skönlitterära författaren, men jag tycker ändå att det finns något intressant och viktigt att hämta här.
Vi, elever såväl som lärare, ogillar att bli skrivna på näsan, men älskar att upptäcka och det är en underbar känsla att under en lektion kunna dra efter andan och säga "aha"! Vi vill ta del av exempel, få tänka själva och dra egna slutsatser.
Kanske kan vi oftare använda oss av rådet: "show it, don´t tell it"?!
Vill du läsa mer?
Ami Andersson, Helena Meldré, Ulf Nilsson & Anna Orring, 2003, Att skriva för barn, Ordfront, Stockholm.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar