Spänningslitteratur kan skapa bättre människor

"Deckaren, har någon sagt, är den djupaste källan till kunskap om det samhälle vi lever i. Detta är en något deprimerande tanke. En mer glädjande tanke är att den - oavsett det ibland dystra innehållet - är den kanske djupaste källan till läsglädje. Det beror framför allt på att den erbjuder spänning. Spänning får människor att vända blad för att få se hur det ska gå. Spänning gör människor till läsare och därmed till bättre människor - detta gäller oavsett diskussionerna om huruvida entusiastisk läsning av Enid Blyton i slutändan skapar en Proustälskare eller ej." (2004, s 7)

Så börjar förordet till boken Från Kalle Blomkvist till internetdeckare. Om deckare för barn och ungdom av Lilian och Karl G Fredriksson (Bibliotekstjänst, 2004).

Ämnet är intressant. I skolan har vi en tendens att vilja föra fram god skönlitteratur. Det riskerar innebära att vi inte befattar oss med deckare och framför allt inte långserieböcker i stil med Fem på tjuvjakt.

Som barn slukade jag allt från Barnens bibel till Enid Blytons barndeckarserier och njöt av äventyren, spänningen, förvecklingarna och hur huvudpersonerna försökte bekämpa ondskan för att göra det rätta. Jag kan egentligen inte minnas att det fanns någon bok eller någon genre som jag inte älskade. Allt slank ner. Till och med romaner i Harlequinstil om sjuksköterskor och läkare och den stora kärleken.

Vad läste du? Vad fick dig att bli en bokslukare? Slank det inte även ner några långserier eller annan så kallad triviallitteratur? Och i så fall: var de inte beroendeframkallande?

Jag tror att läsning i sig har ett egenvärde - oavsett vad vi läser. Genom läsningen glömmer vi oss själva en stund och får en chans att pröva på hur livet skulle kunna te sig under andra förhållanden och förutsättningar någon annanstans. Detta ger läsare enorma möjligheter till träning i förståelse och empati.

Lilian och Karl G Fredriksson skriver att romaner kan vara goda utgångspunkter när man i skolan vill arbeta mot problem såsom till exempel mobbning, rasism, incest, våldtäkter och trasiga familjeförhållanden:
"Mobbing är ett av de stora problemen i dagens skola. Akuta mobbningsproblem måste självfallet åtgärdas akut. Däremot kan barn och ungdomsdeckaren tjäna som utmärkta underlag i det mer långsiktiga arbetet med mobbningsbearbetning, inte minst genom att den är frikopplad från någon akut situation, varför frågan kan diskuteras utan utpekande av skyldiga och offer." (2004, s 323)

Det låter klokt tycker jag.

Författarna hävdar att spänningsromanen är särskilt väl lämpad för detta:

• Deckaren är spännande. "Att den är spännande innebär också att den är lässtimulerande. En spännande bok driver läsaren att vända blad, och ju fler blad man vänder, desto drivnare läsare blir man och desto fullvärdigare medlem av vårt samhälle." (s 318)
• Deckare tar upp viktiga och svåra konflikter. "Deckaren behandlar de fundamentala frågorna i samspelet mellan människor - etiska, religiösa, samhälleliga, politiska. Det gör många andra böcker också, men det speciella med deckaren är att den behandlar dessa ämnen i konfliktsituationer, då de är tillspetsade och därigenom så mycket tydligare. Man möter alltså här mellanmänskliga och samhälleliga problem i skarp fokusering." (s 318)

Vad gäller barnen och deras läsning tror jag att det är extra viktigt att vi utgår från lusten: att vi hjälper dem att hitta spännande böcker som tar upp intressanta och engagerande ämnen och att vi inte försöker styra barnens val av böcker utifrån egna fördomar om litteraturen, i stil med: "Ska du inte läsa en riktig bok istället?" ;-)

Kanske ska vi oftare försöka hjälpa dem att hitta bra barn- och ungdomsdeckare? Så att de, som Lilian och Karl G Fredriksson skriver, kan bli bättre människor.