Dra nytta av NE i skolans julförberedelser

På Nationalencyklopedins webbplats finns det massor av spännande texter, bilder, ljudfiler och filmer och många skolor har köpt licenser så att du och dina elever fritt kan använda materialet NE Skola.

Börja t ex med att läsa en övergripande text om julen:  http://www.ne.se/enkel/jul eller här:  http://www.ne.se/lang/jul

Astrid Lindgren har i många av sina berättelser beskrivit hur svenskarna firade jul förr i tiden. En av mina favoriter är hur Emil i Lönneberga firade en av sina jular:  https://www.youtube.com/watch?v=09zwgGZ2mlc&list=PLCFFA1CDA2E9FA1EA

Här kan du läsa vad vi svenskar helst vill göra vid jul. Stämmer det med dina erfarenheter? http://www.ne.se/rep/julens-topplistor

"Merry Christmas" by Currier & Ives.
[Public domain], via Wikimedia Commons.  
http://commons.wikimedia.org/wiki/File%3AMerry_Christmas_1.png

Så här gör man i England:  http://www.ne.se/rep/so-this-is-xmas

Här får du en förklaring till varför det heter Christmas och Boxing Day:  http://www.ne.se/static/useful/film/redfilm_christmas.jsp

Så här gör man i andra delar av världen:  http://www.ne.se/repj/jul-i-andra-l%C3%A4nder

Här kan du läsa om det svenska julbordet och hur det förändrats:  http://www.ne.se/rep/moderna-julbord-allt-%C3%A4r-inte-s%C3%A5-traditionellt-som-vi-tror

Här kan du läsa om hur jultomten kom till Sverige:  http://www.ne.se/rep/n%C3%A4r-julen-kom-med-tomten

Här kan du lyssna på ett radioprogram om julen. Du får höra Michael Garner läsa ur Charles Dickens novell A Christmas Carol och svensk-norska Astrid Wissén, som bor i London, berättar om sin jul:  http://www.ne.se/ur/program/159042

Här kan du lyssna till Selma Lagerlöfs berättelse Den heliga natten (1904):  http://www.ne.se/ur/program/171250

och här kan du läsa den själv:  http://runeberg.org/kristleg/0005.html

Här kan du testa dina kunskaper om julen:  http://www.ne.se/kunskapsjakten/spela/index.html?direct=true&gid=227462

 Här kan du hitta fler tips:  http://www.ne.se/static/useful/samlingar/julen.jsp

Konkret exempel på formativ bedömning

På facebook-sidan för nätverket Dela! hittade jag ett tips från Johan Lindström på ett tydligt och bra exempel om en formativ bedömning:



Jag skriver "formativ bedömning" här i inlägget, eftersom det känns som det blivit en allmänt vedertagen term för den här typen av pedagogik, men egentligen tycket jag det passar bättre med "formativ feedback" eller "formativ respons". Vad tycker du?

Något som jag upplever är särskilt enastående med exemplet är den unga elevens tålamod och uthållighet när han gör sex olika lösningar på samma uppgift.

Johan Lindström, som är skolledare i Sollentuna och bl a bloggar och twittrar kring utbildning och IKT-frågor, har gjort en bra sammanfattning av filmen om Austins fjäril:

- Eleven gör flera utkast. Mellan varje utkast får eleven feedback (feedforward) för att till varje nytt utkast göra en bild med högre kvalitet (= nå närmare målet för varje utkast).

- Man jobbar med kamratbedömning som en metod att höja kvaliteten på bilden (d v s elevens arbete) samt för att synliggöra lärandeprocessen.

- Eleverna ger varandra ”kritik”, men inte på ett negativt sätt.

- Man har ett tydligt mål.

- Man synliggör målet, d v s man jobbar med förebildsarbete.

- Man har tydliga delmål (form och färg i det här fallet).

- Man jobbar med en dialog mellan lärare och elever samt mellan eleverna (inte envägskommunikation).

- Det finns inte ett rätt svar som läraren sitter på, utan eleverna är de som kommer med förslagen på förbättringar.

- Eleverna fungerar som en ”kritikgrupp” på ett positivt sätt.

- Man har fokus på det som går att förbättra (= höjd kvalitet är målet).

- Man är tydlig med att det finns olika sorters råd/feedback och att det är bra med konkreta och specifika råd (”shape of the wings and pattern of the wings”).

- Läraren har återkopplande frågor som belyser den feedback som eleverna gav tidigare och om eleven som gjort ett nytt utkast tagit till sig råden? (”han lyssnade och förbättrade”).

- Man lyfter fram förbättringarna från ett utkast till nästa.

- Läraren pratar om hur mycket framsteg eleven gjort. Fokus på framstegen (”progress”), inte slutprodukten.

- Läraren lyfter fram hur viktigt det är att feedback ges på rätt sätt, då det är den hjälp som eleven får för att förbättra nästa utkast. 

Här kan du läsa fler av Johan Lindströms tankar kring filmen:

 http://johan1111.wordpress.com/2013/11/01/kritik-och-formativ-feedback-i-undervisningen-del-2/

Om leenden är lyckobringande - hur kan vi bäst utnyttja det?

Enligt Ron Gutman finns det ett samband mellan hur mycket och ofta vi ler och hur väl vi lyckas i livet och hur friska vi håller oss.

Dessutom är leenden smittsamma.



Ron Gutman säger att om du har barn i närheten så ska du passa på att dra nytta av möjligheten: Barn ler ofta och mycket och det smittar! Njut av effekten som är lika lyckobringande som stora kvantiteter kvalitetschoklad eller stora summor pengar.

Och ju mer du ler, desto fler kan du sprida lyckan vidare till. :D

Jag jobbar på gymnasiet och jag har känslan att när eleverna nått den åldern så har en del av dem slutat ha så nära till skrattet. Samtidigt är mitt intryck att de egentligen vill ha kul och att de uppskattar värme och humor. Kanske kan vi lärare och andra som jobbar i skolan ge våra ungdomar en livgivande och lyckobringande puff i positiv riktning, genom att smitta dem med leenden och skratt?

Då återstår frågan vilka som ska smitta oss som jobbar i skolan? Min erfarenhet är att i en del klasser funkar det av sig själv, det blir ett givande och ett tagande, en positiv spiral, men i andra klasser handlar det mer om att läraren ensam får stå för givandet ...

Hur kan man då försäkra sig om att lärare och annan skolpersonal mår så bra på jobbet att de kan, vill och orkar sprida glädje vidare till ungdomarna? Kan vi få en dag i månaden på förskolan för att "ladda batterierna" tillsammans med de yngre barnen eller kan vi kollegor emellan hjälpas åt att ladda upp varandra och hur kan skolledningen i så fall understödja detta?

Att ha fel

Hur känns det att ha fel?

Hemskt, jobbigt och pinsamt?

Nej, att ha fel känns inte, utan det är först när du inser att du har fel som det blir jobbigt. Innan du inser att du har fel är du nämligen övertygad om att du har rätt. ;-)



I hennes tal tar hon bl a upp följande frågeställningar:

• Varför är vi så rädda för att ha fel?
• Varför strävar vi efter att bli perfekta?
• På vilket vis kan det vara farligt med övermod? När vi är tvärsäkra riskerar vi missa viktiga saker.
• Hur ser vi på dem som inte tycker eller tror som vi? Att de är okunniga, dumma eller ondskefulla?

12 minuter in i filmen kommer följande underbara citat:

"The miracle of your mind is not that you can see the world as it is, it is that you can the world as it isn´t. We can remember the past and we can think about the future and we can imagine what it is like to be some other person in some other place."

Men vi behöver inte vara så rädda för att ha fel. Vi kan lära massor av våra misstag. Kathryn Schulz hävdar att när vi berättar historier handlar de ofta om hur vi tror en sak och sedan upptäcker att vi har fel och den här komplexiteten, ovissheten och överraskningen gör livet spännande. Vad tycker du?

Några exempel på hur du kan jobba med film i undervisningen

I antologin The Pedagagy of Adaptation, sammanställd av Dennis Cutchins (2010), beskriver elva pedagoger sina erfarenheter av undervisning uppbyggd kring studier av filmer. Av dessa elva redogörelser har jag valt ut tre som jag här kommer att beskriva lite närmre.

Antologins tema är som sagt hur man pedagogiskt kan arbeta med adaptioner.

En adaption innebär att man överför en historia från ett medium till ett annat, till exempel från roman till film och vice versa. Här kan du läsa mer om vad som menas med adaptioner:  http://sv.wikipedia.org/wiki/Adaption.

När man gör adaptions-studier intresserar man sig t ex för hur den här överföringen gått till, vilka anpassningar man gjort, hur det påverkar resultatet och så vidare.

Leitch hävdar att eleverna blir mer aktiva, nytänkande och kreativa

Thomas Leitch hävdar i sin uppsats ”How to Teach Film Adaptations, and Why”  (2010, s 1-20) att adaptions-studiernas främsta förtjänst är att de kan vara ett effektivt verktyg för att få elever att bli mer aktiva, nytänkande och kreativa och han ger förslag på hur man kan lägga upp sin undervisning i fyra steg:

1. Eleverna ska göra listor över filmer och försöka dela upp dem i två kategorier: adaptioner och originalmanus. 
2. De ska jämföra filmer med de böcker som de är baserade på. 
3. De ska ta ställning till hur de skulle vilja göra en egen adaption av en novell eller ett kapitel ur en bok och 
4. de ska gärna även genomföra adaptionen samtidigt som de för en loggbok över processen. 

På det här viset lär eleverna sig att de flesta verk är adaptioner och att de är djupt rotade i tidigare texter och kontexter, samtidigt som de öppnar upp för nytänkande och kreativitet varje gång de ska anpassas till nya förutsättningar, nya situationer och nya publiker.

Leitch är noga med att betona att adaptions-studiernas tyngdpunkt inte ska ligga på att eleverna ska analysera, beskriva och jämföra redan existerande adaptioner utan på att de ska träna sig i att själva tänka såsom filmskapare och producera egna adaptioner.

Jag tycker att detta är ett intressant och lite djärvt pedagogiskt grepp: att eleverna i första hand ska lära sig genom att själva göra, istället för att fokus ligger på att beskriva hur andra har gjort.

Jag tror att problem som kan uppstå kan vara att att det tar mycket tid att producera egna adaptioner och att man som lärare får mindre kontroll över vad eleverna lär sig än om man väljer ut kända adaptioner som man tillsammans diskuterar. Samtidigt tror jag att Leitchs undervisningsmetod kan vara mycket utvecklande och engagerande för studenterna.

Loper hävdar att eleverna blir mer akademiska

Natalie Jones Loper framhåller i sin uppsats ”Adapting Composition, Arguing Adaptation” (2010, s 35-52) att elever behöver studera ämnen som engagerar, intresserar och berör dem och att adaptionsstudier är ett bra sätt att lära eleverna akademiskt och kritiskt tänkande och skrivande på ett material som de redan anser att de kan och förstår sig på.

Loper berättar att hennes elever först får i uppdrag att komma på så många adaptioner de kan. Därefter får de läsa essäer som handlar om vad adaptioner är för något och man diskuterar begreppet och försöker ringa in det som att en adaption är ett sätt att överföra och förändra text från ett medium till ett annat i syfte att tillgodose nya intressen och behov.

För att se konkreta exempel på adaptioner fördjupade de sig i en tragedi av Shakespeare, Titus Andronicus (1594), och eleverna blev tilldelade varsin nyckelscen i pjäsen som de sedan skulle presentera och förklara för sina kurskamrater. De skulle också beskriva hur Shakespeare fått inspiration från Ovidius Metamorphoser (i engelsk översättning 1567) och Thomas Kyds pjäs The Spanish Tragedy (ca 1587), men också lägga märke till hur han omformat källorna för att passa hans egna syften. När de var färdiga med närläsningen av Shakespeares pjäs såg de Julie Taymors film-adaption Titus från 1999 och skrev en essä där de jämförde en scen i pjäsen med motsvarande i filmen för att se vilka förändringar som gjorts i syfte att anpassa Shakespeares pjäs till en nutida publik. En spännande iakttagelse tycker jag är att rollen Titus i filmen kom att spelas av Anthony Hopkins och att eftersom han spelat Hannibal Lecter i den mycket uppmärksammade filmen Silence of the Lambs (1989) kom associationer till den filmen att göra att man med mycket små medel kunde få Titus att framstå som särskilt våldsam och grym.

På kursen pratade man om retorik och om hur alla texter och filmer etc är beroende av situationen kring dem, syftet med dem och vilken publik de vänder sig till och i samband med detta fick de läsa recensioner och artiklar om filmen och analysera hur dessa texter var skrivna utifrån olika utgångspunkter, syften och målgrupper.

Efter detta fördjupade eleverna sig gemensamt i ytterligare en adaption som Loper valt ut, för att slutligen välja en egen adaption som de granskade och analyserade och så småningom presenterade både muntligt och skriftligt. I samband med detta visade det sig att eleverna skapat sina egna definitioner och kriterier för hur en bra adaption ska se ut och vad den ska kunna göra.

Kursen avslutades med att eleverna tillsammans i mindre grupper skapade egna adaptioner och dessa kunde ha som syfte att bli lite fåniga och kul eller spegla deras personliga rädslor, intressen eller talanger.

Jag tycker att Lopers upplägg påminner om det som Leitch beskriver i sin modell. Hon börjar med att eleverna ska skriva upp alla adaptioner de kan komma på och hon avslutar kursen med att låta eleverna göra sina egna adaptioner. Både Leitch och Loper betonar att de vill att eleverna ska försöka förstå varför förändringar görs. En viktig skillnad mellan de båda tycker jag dock är var de lägger fokus och mest tid och kraft och jag upplever det som att Lopers avslutande och kreativa projekt hänger lite löst, medan tyngdpunkten ligger på att eleverna ska studera andras adaptioner, medan Leitch är mycket tydlig med att eleverna lär sig bäst genom att själva skapa egna adaptioner.

Cutchins hävdar att eleverna blir mer litterata

Dennis Cutchins berättar i sin uppsats ”Why Adaptations Matter to Your Litterature Students” (2010, s 87-95) att han ser adaptions-studier som ett effektivt sätt att få elever att förstå vad som menas med litteratur och att få dem att bli mer litterata, så att de till exempel lättare kan jämföra olika texter och se hur olika typer av berättelser hänger ihop och påverkar varandra.

Han berättar att han tidigare låtit eleverna läsa olika essäer om berättartekniken i och tolkningar av olika texter, men att detta inte visade sig ge särskilt goda resultat eller engagera eleverna. När han istället började låta eleverna läsa romaner och jämföra dem med filmatiseringar baserade på dem, märkte eleverna vad som gör en bok unik och vilken betydelse olika berättartekniska knep (och frånvaron av dem) har för deras upplevelse av verket. Ofta spelar till exempel berättarperspektivet en viktig roll.

För att eleverna lättare ska förstå att det finns särskilt cineastiska kvaliteter i en berättelse får de också i uppgift att skriva om en kort filmscen till prosa. Då om inte förr blir det tydligt att en filmskapare har andra verktyg, t ex ljus, färg, rekvisita, ljud och musik, som romanförfattare saknar.

Jag känner igen mig i Cutchins beskrivning av hur svårt det är att få elever att känna en djupare förståelse för en viss roman genom att de får läsa essäer med fördjupade analyser av romanen och det låter rimligt att tro att filmatiseringar av den skulle få eleverna att känna ett större engagemang.

För att en sådan filmvisning inte bara ska uppfattas som en genväg (istället för att de ska behöva läsa romanen), krävs det dock att vi ger dem bra verktyg. Jag tror att dessa verktyg skulle kunna vara några väl valda och mer generella frågor som man ska kunna lära sig utantill. Vilka frågor? Det har jag inte ännu svaret på, men Natalie Jones Loper ger i sin uppsats ”Adapting Composition, Arguing Adaptation” exempel på flera bra frågeställningar som man skulle kunna inspireras av vid en analys.

En central fråga i Lopers essä är: hur använder författare andra källor och varför förändrar de dem som de gör? Mer konkret ska t ex Lopers elever lägga märke till om några repliker har ändrats mellan en pjäs och filmatiseringen av den (om de till exempel plockats bort, bytt ordning eller getts till någon annan karaktär), beskriva vad de tror är orsaken till ändringarna och berätta vilken betydelse de anser att ändringarna får för upplevelsen av verket (2010, s 37f och s 40).

Källförteckning:

Cutchins, Dennis (2010). “Why Adaptations Matter to Your Literature Students”. Ur: Cutchins, Dennis. The Pedagogy of Adaptation (2010, s 87-95). The Scarecrow Press, Plymouth.

Leitch, Thomas (2010). “How to Teach Film Adaptations and Why”. Ur: Cutchins, Dennis. The Pedagogy of Adaptation (2010, s 1-20). The Scarecrow Press, Plymouth.

Loper, Natatlie Jones (2010). “Adapting Composition, Arguing Adaptation”. Ur: Cutchins, Dennis. The Pedagogy of Adaptation (2010, s 35-52). The Scarecrow Press, Plymouth.

Kamratbedömning av debattartiklar i genteknik - många flugor i en smäll?

I våras genomförde en kollega och jag ett samarbetsprojekt där våra samhällsvetarelever fick skriva debattartiklar i ämnet genteknik. Sedan fick de ge varandra såväl muntlig som skriftlig respons och bearbeta sina texter för att lämna in dem igen.

Här kommer våra elevers tankar kring vad de tyckte att de lärde sig under arbetets gång:




Jobbar du också med kamratrespons och/eller kamratbedömning?

Vilka är dina erfarenheter och vad tycker dina elever om arbetsmetoden?

Kan lärandet bli mer effektivt genom att eleverna på det här viset jobbar längre och mer med sina uppgifter eller är det en så tidskrävande metod att annat som är viktigt går förlorat?

Kamratbedömning i uppsatsarbetet

I den här filmen berättar Åsa Wennersten om hur hon och hennes mellanstadieelever använder sig av kamratbedömning i samband med att de skriver uppsatser.



Eleverna läser varandras uppsatser och ger två beröm och ett tips på hur respektive text kan förbättras, en metod som ofta kallas "two stars and a wish".

Jag håller med om att metoden många gånger är mycket givande. Eleverna lär sig mycket av att se hur kamraterna har löst samma uppgift, de får såväl inspiration som distans till det som de har skrivit.

Att kalla metoden för kamratbedömning tycker jag dock lätt kan leda tanken fel: att eleverna i första hand har i uppgift bedöma sina kamraters arbeten i relation till ett fast och entydigt mål som är lika för alla, kanske till och med att de ska sätta betyg på texterna. Istället kallar jag hellre metoden för kamratrespons. Jag tycker att ordet "respons" låter mjukare och mindre avskräckande än "bedömning" (både för eleverna och deras föräldrar) och jag tycker att ordet "respons" tydligare lyfter fram att eleverna ska reagera på varandras texter. De ska inte i första hand ge övergripande omdömen, utan med responsen tar vi fasta på deras personliga upplevelser av sina kamraters texter och de ger konkreta råd i stil med "jag tycker att din beskrivning av ... är mycket bra - jag förstår direkt vad du menar" och "din text är ibland lite rörig - här pratar du om ... och sedan tar du upp ... och sedan går du tillbaka till att berätta om ... - det blir lättare att hänga med om du tar en sak i taget".

I våras hade jag och en kollega ett samarbetsprojekt där våra elever bland annat skrev debattartiklar i ämnet genteknik. I vanliga fall brukar jag bara fråga eleverna hur de trivts med att arbeta på ett visst sätt med ett visst område, men i samband med detta samarbete gjorde min kollega och jag en mer omfattande undersökning av hur eleverna uppfattat metoden. Här berättar de vad de tyckte att de lärt sig i ämnet svenska (citat från en enkät och en uppföljande intervju):

·         Det är lättare att se utifrån när det inte är en egen text.
·         Bra att höra andras åsikter än bara lärarens + att man fick tänka till mycket.
·         Man fick en annan synvinkel vilket var bra.
·         Jag lärde mig att texten blir bättre om man lyssnar på andras synpunkter.
·         Hur jag förbättrar argument genom att se från annat (motsatt) håll mer.
·         Man kunde se hur andra skriver och vinklar ämnen, vilket kan vara bra att ha med sig till liknande uppgifter.
·         Hur andra ser på debattartiklar, så man kunde anpassa den bättre. 
·         När vi lyssnade på kamratresponsen lärde vi oss mer om hur man ska skriva debattartiklar än vad vi lärde oss fakta om genteknik.
·         Jag lärde mig hur man skulle skriva en debattartikel.
·         Man lär sig mer om formen genom att lyssna på andras kamratrespons än vad man lär sig om stoffet. Man lärde sig till exempel källhantering och styckeindelning.
·         Tänk på styckeindelning.
·         Viktigt med källor.
·         Hur jag bättre lägger in källor i texten.
·         Hur viktigt källor är.
·         Noggrannare stavning.
·         Vilket system som är bäst att använda. 
·         Vara mer klar och tydlig med vad jag tycker.
·         Hur man kan förbättra en text.
·         Få den mer intressant.
·         Möta argument starkare / tyngre.
·         Måste vara tydligare.
·         Jag lärde mig att det är bra om rubriken är så tydlig som möjligt.
·         Hur andra ser på debattartiklar, så man kunde anpassa den bättre.
·         Hur man kan göra för att få en mer intressant debattartikel genom att väva ihop åsikter med fakta.

Använd filmkameran som verktyg vid formativ bedömning

Katarina Lycken spelade in sina elevers redovisningar med hjälp av sin iPad. Hon lade sedan upp filmerna på YouTube och gav kommentarer direkt i filmerna (med hjälp av annoteringsfunktionen).

På så vis kunde Katarina se om valda delar av elevernas redovisningar och hon tyckte att hon kunde ge bättre kommentarer. Eleverna tyckte att det var läskigt att se sig själva, men när de ändå gjorde det och samtidigt läste sin lärares kommentarer i filmen, så kunde de lättare förstå vad det var som de gjorde bra och vad de kunde göra bättre. De elever som inte ville vara med, filmades inte.

Jag har prövat att filma alla föredrag i en del undervisningsgrupper, men jag har inte vågat lägga upp dem på YouTube (även om filmklippen är olistade så kan ju alla som har länken sprida den vidare). Istället har jag gjort det för min egen skull (för en säkrare bedömning) och de elever som har velat har fått en kopia på filmen. Responsen har de nästan alltid fått muntligen i samband med sin redovisning.

Nackdelen med detta är att många elever är stressade, nervösa eller kanske lättade över att föredraget är över och då kan de inte riktigt ta till sig all den respons som de får. Kanske är mitt nästa steg därför att vara lite modigare och faktiskt utnyttja möjligheterna som YouTube erbjuder: att dela filmen med eleven på ett smidigt sätt och att kommentera föredraget direkt i filmen av föredraget? Då kan ju eleverna se filmen med responsen flera gånger om de vill.

Jag har också gått en kurs i retorik där jag själv blivit filmad när jag hållit föredrag. Där var det dock inte läraren som efteråt gick igenom filmen och kommenterade den, utan jag fick i uppgift att göra det själv. Läraren läste sedan igenom mina kommentarer till föredraget och gav respons på arbetet i sin helhet (såväl föredraget som min analys av hur det gått).

Hur gör du? Har du t ex prövat att filma dina elevers föredrag? Vad tycker du funkar bäst?

***

Ett exempel på adaptionsstudie - Khemiris roman Ett öga rött

Här kommer ett förslag på uppgifter som man skulle kunna jobba med i samband med att man läser Khemiris roman Ett öga rött och/eller ser filmen som är baserad på boken:

1. Läsa, skriva (b)loggbok och diskutera en roman

Först vill jag att mina elever ska läsa boken Ett öga rött och samtidigt skriva loggbok i form av en bokblogg och särskilt titta på följande saker och skriva upp sidnummer och kommentera det när de hittar något intressant:

1. ·         Synen på språket
2. ·         Synen på tankens respektive våldets kraft
3. ·         Relationen: far – son
4. ·         Valfritt: det kan vara t ex synen på kärlek, sex, respekt, vänskap eller något annat som eleverna tar fasta på när de läser boken, de bestämmer själva sitt fjärde tema.

Jag vill t ex att de ska lägga märke till språket i boken: ordföljden och jargongen, att hemspråksundervisningen läggs ner och hur arg Halim blir över det (s 20f) och hur hans pappa betonar att det är svenska han måste lära sig tala i Sverige (s 25), att Dalanda med rötter i Libyen säger att en man utan språk är ingenting och uppmuntrar honom att lära sig arabiska och att skriva, tänka och minnas (s 32), pappan säger att Halim kan och bör tala korrekt svenska och är arg för att Halim väljer att ändå tala som en invandrare (s 214f).

 Jag vill framför allt att de ska lägga märke till hur Halim ibland tar till våld (framför allt slåss för att försvara sig och för att ge igen, men också att han funderar på att ta till oprovocerat våld för att hjälpa en vän att få en skådespelarroll) och vandalism (klottrar för ”kampen” och för att hämnas) men att han allt mer går ifrån det, utvecklas, för att istället bli en ”tankesultan”. Han stjäl och köper stöldgods och verkar rättfärdiga det med att världen är orättvis och att han utjämnar orättvisorna genom att ta för sig.

Jag vill att de ska lägga märke till hur viktigt det är för Halim att känna respekt för sin far, att känna att fadern är stark, kraftfull, orädd, skicklig debattör och kompetent. När han känner att pappan tvekar, är osäker eller misslyckas eller vill anpassa sig till det svenska samhället, då blir han arg och besviken på honom. När Halims mamma dör får han ta ansvar och fungera som tolk åt sin pappa och sjukvårdspersonalen. Hans mamma ville tydligen inte ge upp ”kampen” och Halim ser emellanåt sin pappa som en svikare när han försöker gå vidare i livet.

2. Gemensamt studera berättartekniken i romanen

Vi sitter tillsammans och studerar boken och jämför med andra berättelser.

Genre

Vad är det för typ av bok?

Jag vill att vi ska komma fram till att det är en dagboksroman och en utvecklingsroman och så vill jag att de ska jämföra med andra böcker de läst: Vet ni andra böcker som påminner? Hur är de skrivna?

Strukturen

Boken är skriven i fyra delar som inleds med en siffra och ett kort citat ur texten. Varför är texten indelad så? Kan man se att det är olika språng i hans utveckling mellan de olika delarna eller att de har olika teman på något vis? Kan man ha nytta av citaten när man försöker vaska fram vad som är mest centralt i de olika delarna? Eleverna väljer ut vars en egen bok, helst en som de tidigare läst, som de jämför strukturen med.

Berättarperspektivet

Vem är berättaren? Beskriv honom som person och som berättare!  Hur ser han på sig själv och på sin omgivning? Vad väljer han att berätta respektive inte berätta? Finns det några tillfällen då du anar att beskrivningarna inte riktigt stämmer med verkligheten, då du får distans till berättarjaget?

Jag vill att eleverna ska reflektera kring och diskutera hur historien är berättad och vi ska tillsammans gå igenom olika typer av berättarperspektiv och de ska klassificera boken.

Hur har boken kommit till enligt berättelsen? (Hur börjar respektive slutar boken?) Funkar greppet  – känns det trovärdigt? Jag vill att de ska säga att berättaren vill få oss att tro att vi läser Halims anteckningsbok, d v s den som han i början av berättelsen får av Dalanda och som han använder som dagbok och som han i slutet av boken antyder att han kommer att visa Khemiri. Tror vi på att Khemiri äntligen lyckas bli känd och hyllad författare tack vare Halims dagbok? Vi jämför med romanerna Defoes Robinson Crusoe och Hesses Stäppvargen och frågar om de kan komma på fler exempel på sätt att få en historia att kännas ”äkta”. Vad vill en författare vinna på att få läsaren att tro att historien är ”sann”?

Dispositionen/dramaturgin

Hur är berättelsen uppbyggd rent dramaturgiskt? Jämför med den klassiska dramaturgiska modellen med anslag, fördjupning, stegring, klimax och avrundning! Vi jämför boken med inledningar på en väldigt känd film t ex Robin Hood  - the Prince of Thieves med Kevin Costner eller någon tecknad Disney-film. Jag vill att de ska märka att den här romanen inte är uppbyggd på det sättet, utan att den är mer episk, utan någon riktig dramatisk början, utan någon verklig stegring med klimax och utan något avrundande slut: vi får följa Halim så länge som han får plats att skriva i sin anteckningsbok, när sidorna i boken tar slut slutar också berättelsen. Jag vill också att vi ska prata om att även om det kanske inte är så tydligt som i en Hollywoodfilm, så finns det en central konflikt i boken. Bokens handling börjar med hur Halim får reda på ”integrationsplanen” och så får vi följa hans kamp mot den. Kanske finns det fler sådana konflikter som man kan ta fasta på i boken? Vad tycker eleverna att boken handlar om? Vad går den ytterst ut på?

3. Jämföra möjliga adaptioner av romanen

a) Gruppdiskussion: Vi börjar med att sätta oss in i hur vi själva skulle ha gjort en film baserad på boken. Vilka möjligheter och svårigheter skulle vi då möta? Vad talar för att det skulle kunna bli en bra film? Vad talar för att det skulle kunna bli svårt? Hur skulle vi göra? Varför? Varje grupp redovisar sina idéer för hela klassen.

b) Vi tittar på Daniel Wallentins adaption av boken. Hur gjorde han? Hur tog han vara på möjligheterna och hur hanterade han svårigheterna? Hur blev resultatet? Funkar det? Likheter och skillnader med boken respektive med våra idéer? Hur skildras Hamid som person? Hur är dramaturgin uppbyggd? Blir hans kamp mot ”integrationsplanen” ännu synligare i filmen, när annat (vad?) skalats bort? Är det andra konflikter eller teman som filmen tar fasta på, som inte är så tydliga i boken? Vilka är målgruppen för filmen respektive boken? Är det olika målgrupper och i så fall vad får det för konsekvenser?

4. Fördjupning kring invandring

Jag vill framför allt jämföra romanen Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri och dess filmatisering regisserad av Daniel Wallentin med filmatiseringen av Khaled Hosseinis roman Flyga drake regisserad av Marc Forster. Därför vill jag att vi ser hela den filmen också. Kanske kan man även läsa stycken ur romanen när man vill jämföra berättartekniken, men jag känner att vi inte kan ta oss tid till så många eller långa utdrag i så fall. Fördelen med att i alla fall läsa lite ur den är att man i så fall väcker mer intresse för boken.

Informationssökning och källkritik

Man kan här samarbeta med samhällskunskapen och titta på hur det är att fly från sitt hemland och växa upp i en annan kultur, att känna att man har sina rötter i två länder – eller inget, att förlora sin ena förälder, att få jobb, starta företag, vilka som har hemspråksundervisning i dag (finns det fortfarande? Varför – varför inte?)

Jämföra adaptionerna

Vilka likheter respektive skillnader finns det mellan de båda skildringarna?

Några exempel på likheter: En person berättar om hur det är att vara en ung pojke som lever med sin pappa. Berättelserna tar också upp kulturkrockar, att vilja höra till och att vilja särskilja sig.

Några exempel på skillnader: den ena är skriven som en dagbok där den unge mannens alla sätt att uttrycka sig och tankar finns med. Den andra är skriven i efterhand när pojken hunnit bli vuxen och minnena berättas med den mogne mannens erfarenhet. Jag vill att vi tillsammans ska titta på ställen i texten (eller filmen) där detta framgår.

Individuell skrivuppgift

Individuell uppgift: Skriv en fiktiv dagbok utifrån en elev som går på vår skola (skriv din egen dagbok eller hitta på eleven, du får inte ta någon du känner rakt av) eller skriv memoarer en vuxen person utifrån en elev som gått på den här skolan (du själv eller en påhittad elev). Bestäm dig för ett dilemma som texten kretsar kring och bestäm dig för vilka läsare som är din målgrupp och vilket syfte du har med din text.

Målsättning med uppgifterna:

• ·         Eleverna får chansen att leva sig in i andra människors liv och ta del av deras glädjeämnen och svårigheter.
• ·         Eleverna får möjlighet att tillsammans diskutera vad som är viktigt i ett verk. Hitta en konflikt/ett problem/en frågeställning som de tycker känns central i boken respektive filmen. Genom att jämföra får de också träna sig i att se vad som kännetecknar berättartekniken i ett verk.
• ·         Eleverna får lära sig ett metaspråk att beskriva texterna och filmerna och berättartekniken med.
• 
  
• ·         Eleverna får träna sig i en mängd färdigheter, bland annat att beskriva, lyssna och diskutera, till och med argumentera för sina idéer, att lära sig nya begrepp och försöka tillämpa dem, söka och sålla information och granska den, dra slutsatser, härma en stil, skriva med tanke på syfte och mottagare.

Ett exempel på adaptionsstudie - Mobergs utvandrarserie

I kapitlet ”How to teach film adaptations, and why” i antologin The Pedagagy of Adaptation (2010, s 1ff) beskriver Thomas Leitch engelskundervisningens stora svårighet att få elever att bli aktiva producenter av nya kunskaper. Leitchs förslag på lösning är att man ska lägga stor vikt vid adaptionsstudier och han har skapat en undervisningsidé i fyra steg som man kan få inspiration från och plocka delar utav.

Det räcker enligt Leitch inte att jämföra kända klassiska romaner med filmer som bygger på dem och konstatera att boken var bättre. Det räcker inte heller att analysera adaptioner. För att eleverna ska förstå och kunna tillämpa sina kunskaper, behöver de träna sig i att tänka ut och genomföra egna adaptioner och förklara hur de tänkt under processen.

Alla Leitchs undervisning-steg lämpar sig för grupparbete:

1. Leitch vill att eleverna ska inse att de flesta filmer är mer eller mindre baserade på tidigare böcker och filmer. Detta kan man göra tydligt genom att man låter eleverna skriva listor med filmer som man sedan försöker dela in i originalmanus och adaptioner. I  samband med detta kommer man dessutom automatiskt in på hur svårt det är att dra gränsen mellan de båda grupperna och att allt som filmas och skrivs påverkar vartannat genom att de står i ett slags dialog med varandra. Leitch vill också att eleverna ska hitta en film var som är baserad på en bok som de inte ännu läst (och gärna som de inte ens kände till). De ska sedan läsa boken och ta reda på hur man använt sig av den när man gjort filmen.
2. Nästa steg är att eleverna i form av grupparbeten ska göra fördjupade analyser av en adaption. Leitch menar att det till den här uppgiften är en stor fördel att välja en adaption som eleverna redan är mycket välbekanta med och gärna en som de till och med redan innan arbetet börjar har en åsikt om hur trogen den är sin förlaga. Detta ska man enligt Leitch göra därför att eleverna presterar bättre om de jobbar med adaptioner som de redan är välbekanta med.
3. Det tredje steget är att välja en novell eller ett kapitel ur en roman som eleverna i mindre grupper ska göra ett filmmanuskript på. Nu ska de göra mängder av avväganden vad gäller hur berättelsen måste skrivas om för att passa filmen och de ska kunna motivera sina val.
4. Det sista steget är att eleverna ska genomföra sina adaptioner och samtidigt skriva en loggbok över sitt arbete: vilka övervägande de gjort, vilka de bestämde sig för, varför och vad detta ledde till. Detta moment är enligt Leitch viktigt därför att när eleverna gör verklighet av sina projekt kommer de fort att inse att de måste fatta nya beslut kring t ex hur scenerna ska filmas, hur de ska ljudläggas, som de inte tänkt på i det tredje steget.

Till skillnad från Leitch skulle jag gärna vilja att jag och mina elever i en adaptionsstudie fördjupade oss i en klassiker och, eftersom jag även är historielärare, skulle jag gärna vilja att denna klassiker tog upp någon central händelse i historien. Därför väljer jag här att fundera över hur man skulle kunna arbeta kring Vilhelm Mobergs utvandrarepos. Moberg är en skicklig berättare och adaptionerna på hans romanserie om utvandrarna har rönt mycket uppmärksamhet. Böckerna har filmatiserats av Jan Troell (1971-72) och hans filmversioner fick en hel del priser och böckerna har även använts till en mycket uppmärksammad musikal av Björn Ulvaeus och Benny Andersson (1995).

Här kommer en skiss över vad jag skulle vilja göra: (Jag inser att jag inte har riktigt koll på hur mycket man måste läsa och se av romanerna och filmerna och musikalen för att klara av att göra uppgifterna. Jag tror dock det är svårt att hinna läsa och se allt.)

1. Vi ska läsa inledningen på romanen Utvandrarna och jämföra med Troells inledning av filmatiseringen och dra nytta av de intressanta jämförelser som tagits upp av Jörgen Bruhn i en föreläsning i kursen Film och litteratur i svenskundervisningen vid Linnéuniversitetet, sommaren 2013. Bland annat ska vi lägga märke till skillnaderna och likheterna mellan de 8 prosasidorna i romanen och de sex inledande textrutorna i filmen och så ska vi lyssna till naturljuden och ljuden av arbetande människor i Troells film och lägga märke till övergången till kyrkscenen med hjälp av ett slags ljudbrygga: kyrkklockornas klang och prästens tal hörs redan innan vi får se kyrkorummet.
2. Vi ska bläddra i romanen och läsa valda delar för att försöka beskriva hur den är skriven. I samband med detta ska vi titta på brevens placering och funktion och studera berättarperspektivet.
3. Vi tittar också på delar av filmerna och läser om musikalversionen som finns ingående beskriven i uppslagsverket  Wikipedia.
4. Vi jämför de olika versionerna: Vem eller vilka är huvudpersonerna i Mobergs roman? I Troells filmer? I Anderssons och Ulvaeus musikal? Varför? Vad representerar de olika personerna?
5. Vi fortsätter med att jämföra de olika versionernas budskap och tema: Vad handlar de olika versionerna om? Var ligger tyngdpunkten? Vad ville Moberg få sagt med sitt verk? Varför valde Troell att filma det och vad ville han ha sagt med sin version? Varför valde Andersson och Ulvaeus att ta upp berättelsen igen och vad ville de uppnå?
6. Vad kan vi lära oss av de olika versionerna om hur det var att leva då (vid den tid som berättelsens handling utspelas, d v s  i mitten av 1800-talet, när romansviten skrevs i mitten av 1900-talet och när den adapterades under senare delen av 1900-talet)? Har personerna och deras levnadsöden något att lära oss om hur det är att leva i dag? Vad kan Moberg ha ansett om det? Troell? Andersson/Ulvaeus? Vad anser vi, d v s du och jag, i dag?
7. Eventuellt skulle vi kunna gå vidare med projektet genom att dela upp klassen i grupper där varje grupp väljer en karaktär ur handlingen och bestämmer vilket som är hans eller hennes övergripande dilemma. Därefter ska de olika grupperna ta ställning till hur denna person och detta dilemma skulle kunna skildras i en kortfilm. De får mycket fria tyglar och kan själva välja om de vill behålla samma namn och samma tid och detaljer eller om de vill överföra karaktären till ett annat sammanhang och omarbeta rollen så den är jämförbar men ändå anpassad till de nya förutsättningar som den nya tiden och/eller miljön för med sig. Det kan räcka att redovisa filmidéerna genom att prata om hur man tänkt göra, men skulle man hinna vore det fint att löpa linan fullt ut och till och med skapa de där filmerna.

Källförteckning:

Andersson, Benny & Ulvaeus, Björn (1995). Kristina från Duvemåla, musikal baserad på Mobergs utvandrarepos.

Leitch, Thomas (2010). “How to Teach Film Adaptations and Why”. Ur: Cutchins, Dennis. The Pedagogy of Adaptation (2010, s 1-20). The Scarecrow Press, Plymouth.

Moberg, Vilhelm (1949-59). Utvandrarna (1949), Invandrarna (1952), Nybyggarna (1956) och Sista brevet till Sverige (1959). Albert Bonniers förlag, Stockholm.

Svenska Filminstitutet, Svensk filmdatabas, uppslagsartikel: ”Utvandrarna (1971)” http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=MOVIE&itemid=4865

Troell, Jan (1971-72). Utvandrarna(1971), Nybyggarna (1972), filmatiseringar av Mobergs utvandrarepos.

Wikipedia, uppslagsartikel: ”Kristina från Duvemåla”, hämtad 2013-07-16 från: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Kristina_fr%C3%A5n_Duvem%C3%A5la&oldid=21950116

Ett exempel på adaptionsstudie - Austens Emma

I kapitel 4 ”The Proto-cinematic Novel: Metamorphoses of Madame Bovary” i boken Literature through Film (2005, s 144 ff) beskriver Robert Stam vad han menar med en roman kan vara protocinematisk (ha filmiska kvaliteter) och han ger konkreta exempel på filmiska drag i Gustave Flauberts roman Madame Bovary (1856). Jag gillar att Stam så fördomsfritt ser på skönlitteraturen och filmen. Det ena mediet är inte bättre än det andra och oavsett vilket medium som kommer först så kan de olika berättelserna eller tolkningarna av dem stå i dialog med och berika varandra.

Samtidigt med Stams bok läser jag om Jane Austens roman Emma från 1816 i en nyöversättning av Rose-Marie Nielsen (2010) och jag har inte tänkt på det vid tidigare läsningar, men efter att ha läst Stams beskrivningar av Flauberts roman ser jag tydliga likheter mellan romanerna Madame Bovary och Emma.

Austens Emma

Vad gäller hur protocinematisk romanen Emma är, så blir mitt spontana läsintryck att den har filmiska drag, men att den egentligen inte passar som spelfilm, trots att jag faktiskt sett flera bra filmatiseringar av den. Däremot skulle den passa utmärkt som en såpa. Här kommer mina skäl:

• Vi kastas inte direkt in i romanens handling. Istället är bokens inledning en lång och omständlig bakgrundsbeskrivning. Det kan man i en filmatisering lösa genom att hoppa över den och ta bakgrunden lite senare efter ett mer spännande anslag eller så kan man vara romanen mer trogen och lägga en så kallad ”voice over” och låta berättaren beskriva hjältinnan och hennes familj och vänner. Denna senare lösning tror jag känns mest frestande eftersom det är svårt att komma på en spännande händelse ur bokens handling som passar för ett anslag och eftersom den distanserade berättarrösten senare kan återkomma då och då för att kommentera skeendena. Berättarrösten är för övrigt en av bokens största tillgångar genom sina mycket träffande, stundom raljanta men alltid ömsinta beskrivningar.
• Boken består till stor del av dialoger och avsnitt som påminner om kortare regianvisningar. Vi får veta vad som sägs och vad som inte sägs. Dialogerna och informationen om hur replikerna framförs och vilka reaktioner de väcker, för den långsamma handlingen framåt och ger läsaren massor av information om bokens karaktärerer. 
• Austens karaktärer är omsorgsfullt skildrade, men påminner ändå om karikatyrer. Vi får veta en hel del om varje person och bakom det som skildras kan vi ana hela liv. Dessa levnadsöden skulle man i en såpa kunna brodera ut ytterligare. Emma är den vackra, rika och ungdomligt arroganta, Emmas far påminner om den inbillningssjuke i Molières pjäs med samma namn, den förra guvernanten som gifter sig och blir Mrs Weston är godheten personifierad, prästen Mr Elton skulle i sin skenhelighet nästan kunna gå som Tartuffe i en annan av Molières pjäser, Mr Eltons nya hustru är odrägligt högfärdig, Mr Knightley är butter men trofast, Mr Churchill är något av en ansvarslös playboy, Harriet Smith fungerar både som ett slags lera i händerna på Emma, redo att formas efter Emmas goda smak, och som ett slags katalysator för Emma, först när Harriet blir förälskad i Mr Knightley inser Emma att hon också är det ... Ja, listan kan göras ännu längre.
• Det händer inte mycket i boken och det som händer är av mer vardaglig karaktär. Det är inte händelserna som står i centrum för berättandet, utan karaktärerna och deras utveckling. Det skulle därför lätt kunna gå att lägga till fler likartade middagar, promenader, fester, förvecklingar och missförstånd, om man skulle vilja dra ut på historien. 
• Ett av bokens övergripande teman är att en kvinnas högsta önskan är att finna den sanna kärleken och att bli tryggt gift och såväl detta romantiska tema och ironiserandet över människans strävanden efter lycka och bekvämlighet, känns mycket aktuella än i dag. Jag tror att det finns många potentiella kvinnliga tittare till en Emma-såpa. Däremot tror jag (kanske lite fördomsfullt?) att det skulle kunna bli lika svårt att hitta manliga tittare, som det har varit att hitta manliga läsare till Austens bok.
• Ja, det kanske låter hårt att beskriva boken som en såpa, för det är en underbar bok, med sina fantastiska miljöer, kläder, romantik och de intelligenta och bitvis ironiska iakttagelserna, men visst är det ett mycket gott betyg att boken fortfarande känns så aktuell till sin form.

Heckerlings Clueless

Att se till exempel filmer, operor eller pjäser som är baserade på klassiska verk men förflyttade i tid och rum kan bli en besvikelse, men det kan lika gärna bli inspirerande och intressant, allt beroende på hur skickligt transformationen utförts. Filmen Clueless från 1995 av Amy Heckerling är ett lyckat exempel på det senare. I denna film förflyttas handlingen från tidigt 1800-tal på landsbygden utanför London till nutid på en amerikansk High school. Vem som helst kan tycka att filmen är charmfull och kul, men jag tror att ju mer man kan om Austens förlaga desto mer kan man få ut av filmen. Austens bok och alla referenserna till den ger nämligen ytterligare en dimension till filmen. Att klura ut vem som är vem från boken respektive filmen, oavsett vilken av dem som man upplever först, blir lite som att lösa en rebus. Romanen och boken står i dialog med varandra.

Jag tror att många av de som ser filmen Clueless har sett någon eller några av filmatiseringarna av Emma eller av några andra av Austens romaner och att de dessutom sett andra high school-filmer och på så vis är välbekanta med de båda genrerna. Rimligtvis är det fler som sett filmatiseringarna än vad det är som läst romanerna, så man kan tänka sig att referenser till filmatiseringar kan vara viktigare för filmen än referenser till själva ursprungsboken.

Precis som i boken är filmens huvudhandling en ung kvinnas utveckling och mognad och meningen med livet är att hitta den rätta partnern. Emma heter nu istället Cher, döpt efter den kända sångerskan, och hennes far är en aktiv och framgångsrik advokat istället för en passiv och ängslig änkeman, men i övrigt är mycket sig likt. Cher är rik, vacker, intelligent, men inskränkt och med lika oproportionerligt stor tilltro till sin egen förmåga som Emma och hon pysslar ständigt om sin far och söker hela tiden hjälpa sina vänner att bli mer populära hos det andra könet.

I både Emma och Clueless så är det en ”storebror”, Mr Knightley/Josh, som får Emma/Cher att vilja bli en bättre människa, att utnyttja sin popularitet för att hjälpa andra, och det är också senare honom hon inser att hon älskar. I Emma är det de fattiga som vuxit upp i samma bygd som behöver hjälpen. I Clueless är det flyktingar.

I både Emma och Clueless blir det fel när Emma/Cher försöker omforma sin nya väninna Harriet/Tai. Först när den nya väninnan hittar tillbaka till sitt naturliga ursprung är ordningen återställd och hon kan hitta den rätta partnern.

Dina erfarenheter?

Har du i din undervisning använt Austens roman Emma och/eller någon av filmatiseringarna av den eller Heckerlings Clueless eller någon annan film baserad på Austens berättelse, t ex Aisha (Rajshree Ojhà, 2010)?

Hur jobbade ni med dem? Hur vill du att ni ska göra nästa gång?

Att använda film i undervisningen

Jag gillar att läsa

och

jag gillar att se på film

och

jag vill utveckla min undervisning

bl a

vad gäller hur man kan använda film i skolan.

Därför tar jag tacksamt emot idéer och tips på metoder och material som du tycker är givande och bra!


Jag gillar att visa filmer (gärna kortfilmer) och delar av filmer för att väcka engagemang för viktiga frågor och/eller händelser. Jag anser att film för många elever är ett mer engagerande medium än böcker, precis som jag anser att skönlitteratur ofta är mer engagerande än facklitteratur. Visst behöver man rena fakta, men jag tror att vi ibland också behöver konkreta exempel att leva oss in i för att det ska bli verkligt för oss. 

Ibland använder jag film för att jämföra med dess förlaga (ofta i form av den klassiska romanen) och ibland för att jämföra med facklitteraturen (historieboken, uppslagsverken, dagstidningarna). Att se film kan vara ett snabbt och smidigt sätt att ge många människor en gemensam referenspunkt att diskutera utifrån och bra filmer kan engagera. Jag anser att filmatiseringar av kända romaner kan vara bra i sig själva. En del kan till och med vara bättre än förlagan. Dessutom kan filmatiseringarna fungera som ett slags genväg till bildning.

En film jag gärna använder i min undervisning är Titanic av Cameron (1997). Filmen är inte i första hand historiskt korrekt (då skulle den antagligen inte ha blivit lika populär), men jag tycker den är intressant ur ett berättartekniskt perspektiv (med ramberättelsen, den klassiska berättarstrukturen, Romeo och Julia-motivet, "mannen av folket och kvinnan av börd" ...) och den tar upp flera intressanta teman som var aktuella då såväl som nu: klasskillnader, könsskillnader och den stora tilltron till den tekniska utvecklingen. Filmen kan fungera som ett tydligt exempel på hur vi skildrar vår historia utifrån vår egen samtid och de frågor vi i dag anser är viktiga, engagerande och säljande. Här kan du se ett exempel på hur man kan jobba med filmen i skolan:  http://hif1201.skolbloggen.se/2011/11/22/filmen-titanic-fran-1997-speglar-bade-borjan-av-1900-talet-och-var-tid/

Hur använder du film i din undervisning?

Här kan du läsa om tre andra förslag på hur man kan jobba med film. De är utformade utifrån Austens bok Emma, Mobergs böcker om utvandrarna och Khemeris bok Ett öga rött:

• http://cwasteson.blogspot.se/2013/09/ett-exempel-pa-adaptionsstudie-austens.html
• http://cwasteson.blogspot.se/2013/08/ett-exempel-pa-adaptionsstudie-mobergs.html
• http://cwasteson.blogspot.se/2013/09/ett-exempel-pa-adaptionsstudie-khemiris.html

Även lärare vill ha kul i skolan!

Vi hör ofta att skolan ska vara kul för eleverna, men nu när terminen börjar så vill jag passa på att hävda att den ska vara kul för oss lärare också! (Varför behöver jag väl inte förklara?)

Här kommer ett förslag på sånt som behövs för att skolan ska bli rolig för oss lärare:

• Vi lärare vill få och ha utrymme att skapa utmaningar och utvecklas.
• Vi vill lära oss nya saker och känna att vi allt bättre förstår hur det vi studerar hänger ihop. 
• Vi vill arbeta ihop med andra, elever såväl som kollegor, och deras frågor, idéer och svar ger oss inspiration.
• Vi vill ha tid att förkovra oss i våra undervisningsämnen och i pedagogik och metodik, tid för att planera våra lektioner och tid för efterarbete, reflektion och diskussion.
• Vi vill ha tid med våra elever, så att vi hinner se dem, prata med dem, lyssna till dem, kolla vad de kan och vad de hittills saknar, vad de behöver och vad de vill.
• Vi vill ha tid och kraft att vara nyfikna och vår strävan är att våra elever också ska känna nyfikenhet.
• Vi vill ta oss tid att tänka och att vara kreativa och att våra elever också ska unna sig det.
• Vi vill kunna våga pröva nya vägar och det ska finnas utrymme för oss och för våra elever att misslyckas ibland och det ska finnas utrymme att lyckas.
• Vi vill kunna känna gemenskap och prata lite strunt och djupsinnigheter över en kopp kaffe eller te med vänner på jobbet.

Vad tycker du? Vad krävs för att läraryrket ska vara ett drömjobb?