Språkets betydelse

Sven Strömqvist, professor i lingvistik,
föreläste för intresserade elever på
Österlengymnasiet.

Vad är ett språk?

Den 5 mars 2013 besökte Sven Strömqvist, professor i lingvistik vid Lunds universitet, Österlengymnasiet för att prata om hur vilket språk man talar får konsekvenser för hur man tänker och vad man minns.

Här kommer mina anteckningar:

Orden vi väljer präglar vår upplevelse

He puts the glas on the table.
Han ställer glaset på bordet.
Ställa respektive lägga - vilka ord vi använder påverkar hur vi upplever verkligheten.

Ett spännande inslag i föreläsningen var Strömqvists många
exempel från aktuell språkforskning.

Forskare har visat en bildberättelse som informanterna får berätta till. Man har velat titta på språklig variation och åldersvariation. Berättelsen fick alltså inte vara för svår för 5-åringar och inte för tråkig för vuxna. Man ville inte ha några ord utskrivna för att översättningar från engelska till t ex turkiska blir mer engelska än om de skrivs direkt på turkiska. Subjekt och predikat finns i alla språk. Man tittade bl a på tempusböjningen på verben och på vilka ord man valde att använda och vad de fokuserar på i bilderna. Ordet "exit" poängterar t ex att man förflyttar sig från inne till ute. Rörelsesättet visade sig vara viktigt i ryskan.

Ex.
Hon går över gatan.
Hon korsar gatan.
Hur påverkar ordvalet vad man ser och tänker? Hur påverkar det vad man minns?
Vilka kommer ihåg vad hon hade på fötterna?

För- och nackdelar med korta ord

Strömqvist gav exempel på ett kort mångtydigt ord "för"
och ett längre entydigt ord "övertygelse".

"För": ett kort ord som kan betyda många saker, för på båten, för i dansen, orsak (verkan): det är varmt för att solen skiner, syfte (framåtsyftande): för att lyssna på dig,
"Övertygelse": ett långt ord som betyder bara en sak

Det finns både fördelar och nackdelar med långa respektive
korta ord. Många ord är på mellan fem och tio bokstäver.

Det finns både nackdelar o fördelar med långa respektive korta ord. Att ett ord kan betyda många saker kan t ex vara både praktiskt och förvirrande.

Medellånga ord går snabbast att tolka. Riktigt korta ord
respektive långa ord tar längre tid att uppfatta.

Det finns två principer som styr vår språkliga aktivitet:
Tydlighet (vara så tydlig som möjligt)
Enkelhet (inte anstränga sig mer än nödvändigt)

I undersökta tidningstexter från 1997 visar det sig att "i", "och"
och "att" är de vanligaste orden. Ordet "han" kommer på 19
plats. Hur mycket längre ner i listan ordet "hon" kommer
förtäljer inte tabellen.

Det finns forskning över vilka ord som är vanligast i löpande text och hur många bokstäver som är vanligast per ord.

Några begrepp

Synonym: ord med likartad betydelse, finns det några ord som betyder exakt samma sak?
Homonymer: samma ordform men olika betydelser, t ex ordet "för".

Det finns inte två ord på två olika språk som betyder exakt samma sak, inte ens "that" och "att".

Finns det språk som är extra svåra?

När man lär sig ett språk så finns det varken lätta eller svåra språk. När man sedan börjat lära sig ett specifikt språk får man dock förutfattade meningar om andra språk och vissa upplevs som lättare resp svårare.

Ska man bli riktigt bra på något måste man öva minst 10 000 timmar. Om man räknar på det lite slarvigt så kan man säga att 40 h/veckan i 5 år lyssnar och tränar ett barn på att förstå det språk som omger henne eller honom = 10 000 h.

Forskare har studerat hur svårt det är att stava i olika språk. Finska, turkiska och italienska barn har lättare att stava 1-10. Engelska barn hade svårast. Danska barn hade också mycket svårt.

Bernard Shaw har gett ett kul exempel på hur knepigt det är att stava på engelska. Han föreslår nämligen att man skulle kunna skriva "fish" så här:
"Gh o ti"
F som i enough
I som i woman
Sh som i nation

Det finns flera tusen teckenspråk. De har inget skriftspråk. Det är stor skillnad mellan norska och svenska, lika stor som mellan svenska och japanska teckenspråk.

Hur påverkas minnet av vad vi berättar?

Sven Strömqvist berättade om minnesforskning och lite
förvånande resultat kring hur människors minne fungerar.

Ett förvånande resultat fick en grupp forskare som jobbade med minnestester. Deras försökspersoner fick berätta för att minnas ... och för att glömma. Hälften av deltagarna fick nämligen göra minnestestet efter att de först berättat om vad de sett för en tredje person. Konstigt nog gick det sämre för dem som fått göra detta. Detta förklarade man med att försökspersonerna, när de berättade vad de sett, samtidigt selekterade detaljer, abstraherade och undertryckte det som kändes överflödigt. När man ska lösa en uppgift måste man nämligen trycka undan all information som inte behövs.

Lite annat smått o gott om språkforskning

Det finns forskning kring hur lång reaktionstid det krävs innan man förstår vad ett ord betyder. Man mäter ögonrörelserna och finner att vuxna vana läsare endast behöver göra en fixering vad gäller ord på upp till 10 bokstäver.

Sven Strömqvist berättade om en kollega som spelat in tal och klippt ut korta sekvenser. Dessa blev helt obegripliga lösryckta ur sitt sammanhang, men när man hör respektive ord i sitt sammanhang så hör man direkt, t ex "sovjetiska ambassaden".

Behaviour economics innebär t ex att man studerar hur människor fattar viktiga beslut t ex kring sparande. Några forskare vid Stanford studerar t ex hjärnaktiviteten när människor handlar med aktier.

Ju mer språk man lär sig, desto mer lika blir man, desto mer lika tänker man.

Människan har ett jättestarkt grundbehov av att skapa mening. Ett tydligt exempel på detta är att när forskare lägger till en luftballong på en bild i ett familjealbum börjar den som äger bilden genast att berätta om den där ballongen.

Vad gäller språk finns det mest mångfald nära ekvatorn fram till för ca 100 år sedan. Ju längre från ekvatorn desto färre språk och skillnader. Man tvingades att ha mer utbyten med varandra för att få tag i det som man behövde. Nya Guinea och norra Australien har flest språk.

Om inte tillräckligt många experter använder ett språk inom sitt område så får man en domänförlust.

I dag bloggade vi med Ystads Allehanda

I dag kom en journalist och en fotograf från Ystads Allehanda på besök till gymnasiesärskolans estetprogram på Österlengymnasiet. Eleverna berättade om hur de jobbade med sin blogg och så bloggade de om ett experiment som de genomfört på biologin på förmiddagen. Här kommer deras text och bilder:

Vi satte en vitsippa som
vanligt i det röda vattnet.

Vi hällde vatten i fyra glas. Vi hällde i röd karamellfärg i vattnet.

Vi prövade att färga vitsippor och mandelblommor på olika sätt:

1. Vi satte en vitsippa som vanligt i det röda vattnet. 
2. Vi snittade en vitsippa och satte i som vanligt i det röda vattnet. 
3. Vi satte blomman upp och ner i det röda vattnet. 

En vitsippa hade färgats rosa inifrån
av det röda vattnet.

Efter 20 minuter tittade vi vad som hade hänt med vitsipporna och de såg lite olika ut. Den första vitsippan såg ut som tidigare. Den andra vitsippan blev rosa inifrån för den hade sugit upp lite av det röda vattnet. På den tredje vitsippan fastnade färgen utanpå kronbladen och droppade sedan av.

Den vitsippa som doppats i det röda
vattnet hade bara den röda färgen utanpå.

Här kan ni läsa artikeln som Emma Lawesson på Ystads Allehanda skrev:
http://www.ystadsallehanda.se/simrishamn/article1893197/Allt-de-gor-hamnar-i-bloggen.html

Lek och bli en bättre människa!

Sommaren 2010 var jag på en heldagsutbildning med Katrin Byréus på Kulturskolan i Simrishamn. Byréus ledde oss i hur man kan använda sig av värderingsövningar och forumspel. Vi prövade själva och fick massor av konkreta tips och råd. Och trots att de ämnen vi tog upp i övningarna ofta var allvarliga så ledde den lekfulla metoden att vi skrattade mycket!

Bild på Katrin Byréus, tagen på innergården till
hotell Svea i Simrishamn i samband med utbildningen.

Jag tror att vi skulle kunna skapa ännu mer välfungerande grupper och klasser genom att mer konsekvent använda oss av dessa verktyg. Värderingsövningarna är mycket användbara för att starta samtal där alla får prata och alla blir lyssnade på. Forumspelen är bra tillfällen att träna inlevelse, empati och mod!


Vill du veta mer om Katrin Byréus?

Katrin Byréus är lärare, dramapedagog, författare och handledare. 

Författare till bland annat Kreativa metoder för grupputveckling och handledning (Liber 2012), Du har huvudrollen i ditt liv (Liber 2010), Stormens öga - om självständighet och beroende (KSAN 1998) och Bella – för tjejgrupper (KSAN 2001).

Medförfattare i Risken finns – för killgrupper (FHI 1998) och Steget åk 4-6, 7-9 (FHI 1998), Styrka och mod – om barns skapande (Rädda Barnen 1998),  Den demokratiska dialogen (bok och film, Kommentus 1999), Ta chansen – livskunskap för killar (Gleerups 2005), Leka lätt – 65 lekar för rörelse samspel (Ekelunds 2005 ), Drama - ledarskap som spelar roll (Studentlitteratur 2011).

Läs mer på www.byreus.com

Den sköna formen

Att presentera sina idéer i skönlitterär form är en god idé

Så fort jag har fått en idé, som verkar vara bra och intressant, längtar jag efter att få dela med mig av den. Jag försöker ge tanken ord, förklara den för mig själv och gärna pröva den på någon annan. Kommer mina argument att hålla? Ju mer övertygad jag blir om att tanken faktiskt håller, desto större blir min lust att sprida tanken vidare. Jag vill övertyga även andra. Men då räcker det så klart inte att min tanke i sig är sann och riktig. Jag måste formulera mig så att andra förstår vad jag menar och vill ta tanken till sig.

Frågan blir då hur jag mest effektivt kan sprida min idé. Jag har redan ett innehåll, nu måste jag välja en presentationsform. Det naturligaste kan tyckas vara att jag rakt upp och ned redogör för vad jag kommit fram till, hur jag kom fram till det och vad det kan få för konsekvenser och att jag understödjer min framställning med en mängd argument. Men då slår mig tanken: skulle det inte vara intressant att ta reda på om det kan finnas andra, ännu mer effektiva sätt, att föra fram sitt budskap?

För att försöka ta reda på detta har jag valt att studera en av historiens främsta vältalare, nämligen Marcus Tullius Cicero (106-43 f Kr). Cicero är än idag vida känd för sin förmåga att hålla övertygande tal och för sina kunskaper inom ämnet retorik och när jag läser Om talaren. Första boken [1] slås jag av att den då mogne och livserfarne Cicero valt att presentera sina samlade kunskaper om retoriken i form av en skönlitterär text. [2] Syftet med detta inlägg kommer därför att vara att försöka ta reda på fördelar och nackdelar med detta val.

"Cicero" by antmoose, CC (by) på Flickr.

För att få lite struktur på mina tankar har jag valt att utgå från de tre plikter som Cicero anser att varje talare har, när han eller hon vill övertyga någon om något, nämligen docere (att övertyga med hjälp av sakargument), movere (att övertyga genom att engagera) och delectare (att övertyga genom att inge förtroende).

Det finns många fördelar

Istället för att skriva en avhandling i retorik har Cicero alltså valt att skriva fiktion. Om talaren handlar om några vältaliga och berömda romare som träffas och börjar diskutera talekonstens teori och praktik och vi får i dialogform ta del av deras digra kunskaper och stora vältalighet.

Docere

En uppenbar pedagogisk fördel med det valda framställningssättet är att de fiktiva personerna kan delta i diskussioner där de får representera olika förhållningssätt, åsikter och argument. På så vis görs argumentationen tydligare för läsaren. De olika karaktärerna i boken kan dessutom leva som de lär och därmed fungera som ”levande” metaforer för de olika ståndpunkter som Cicero vill föra fram. Genom att läsaren får talekonsten belyst ur så många olika perspektiv får han eller hon en mycket gedigen teoretisk bildning i ämnet. En annan viktig fördel är att de olika karaktärerna i boken kan göras så vältaliga, att läsaren får uppleva konkreta exempel på hur man kan umgås och uppföra sig, argumentera för och emot en ståndpunkt och hur man kan överväga. Läsaren får alltså praktisk erfarenhet samtidigt som han eller hon tar del av teorin.

Movere

En uppenbar dramaturgisk fördel är att Cicero kan skapa spänning genom att låta olika ståndpunkter stångas mot varandra och kanske stå olika starka vid olika tillfällen för att till slut låta den med bäst underbyggd argumentation vinna (d v s hans egen ståndpunkt). På så vis kan texten bli mer dramatisk och intressant. En annan viktig fördel är att de fiktiva personerna och romanens handling kan väcka intresse i sig. De olika karaktärerna kan representera olika typer av människor med olika typer av bakgrund. Dessa kan läsarna känna igen, förhålla sig till och kanske t o m känna igen sig i.

Delectare

En uppenbar trovärdighetshöjande fördel är att Cicero i bokens företal kan skriva att han visserligen inte själv varit med om det som han nu ska berätta, men att han fått det återberättat för sig av en god vän som faktiskt själv varit med.[3] Vi ska som läsare alltså tro att det som följer är sant. Genom att Cicero lägger sina ord i munnen på välkända och skickliga talare ökas läsarens förtroende för de åsikter som förs fram. ”Om dessa framstående män har sagt det, så stämmer det väl, med tanke på hur framgångsrika de har varit?” En annan viktig fördel är att Cicero kan ge romanens huvudpersoner egenskaper som han inte nödvändigtvis har själv. Han kan skriva positivt om karaktärerna och låta dem göra och säga bra saker. Cicero drar sig troligtvis för att berömma sig själv genom att skriva ”där fick jag verkligen till det”, men när han låter karaktärerna berömma varandra känns det oförargligt.

Men det finns också nackdelar

Finns det då inga nackdelar med det valda framställningssättet? Jodå, myntet har även en baksida och jag kommer nu därför att räkna upp några av de mest uppenbara problemen med framställningssättet.

För att hans nedskrivna dialoger ska kännas trovärdiga, måste Cicero bl a behålla talets redundans. Ett redundant språk kan visserligen bli tydligare, men i nedskriven form riskerar det att bli tjatigt och Cicero riskerar därmed att förlora sina läsares intresse. En annan risk är att Cicero, och därmed även läsaren, emellanåt förlorar sig i ovidkommande detaljer. På så vis riskerar delar av budskapet att gå förlorat. Verket kan också upplevas något otydligt eftersom skönlitteraturen, till skillnad från saklitterauren, är mer öppen för olika tolkningar. Skönlitteraturen kan dessutom, på gott och ont, ta sig större friheter och framställningssättet kan därmed bli mer manipulativt. Det kan vara svårt för läsaren att ha synpunkter på Ciceros åsikter och budskap – det är ju inte han utan hans karaktärer som står för argumentationen.

Avslutning

Att välja romanformen när man vill övertyga andra om sina idéer har absolut sina goda sidor. T ex lyckas Cicero i sin bok Om talaren att dra nytta av de pedagogiska fördelar, som det innebär att låta olika fiktiva personer debattera kring det budskap som han vill föra fram. Han utnyttjar också väl de dramaturgiska fördelar som skönlitteraturen kan erbjuda genom att låta diskussionernas vågor bölja fram och tillbaka och genom att skapa karaktärer som läsarna kan identifiera sig med. Genom att hävda att det han skriver är sant och genom att ha skaffat sig så gedigna kunskaper om det som faktiskt hände och de personer som var inblandade, kan Cicero få berättelsen att verka trovärdig. Eftersom karaktärerna dessutom är kända för att vara auktoriteter på det område som diskuteras, ökar han skickligt läsarnas intresse för det som tas upp i texten.

Den viktigaste nackdelen med att välja ett skönlitterärt framställningssätt verkar vara att budskapet riskerar att bli mindre tydligt. Saklitteraturen strävar på ett helt annat sätt efter att vara entydig och ha en klarhet och enkelhet. I Om talaren är det inte uttalat vilken ståndpunkt som är Ciceros egen. Detta kan bidra till otydligheten. Att våga visa och bemöta motargument ökar en författarens trovärdighet, men hur påverkas trovärdigheten av att författaren gömmer sig bakom sina karaktärer? Cicero löser problemet genom att i bokens förhållandevis långa företal ingående redogöra för sin syn på retoriken.

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att Cicero tar väl vara på de möjligheter som skönlitteraturen erbjuder, samtidigt som han skickligt undviker de flesta av fällorna. Det finns med andra ord all anledning att överväga vilken redovisningsform man ska använda sig av när man vill föra fram sina idéer. Den idag mest använda tekniken är inte nödvändigtvis den mest effektiva. En annan slutsats vi kan dra är att om vi är medvetna om för- och nackdelarna med det framställningssätt vi väljer, har vi mycket större möjligheter att få andra att förstå vad vi menar och vilja ta tanken till sig.

Litteraturförteckning:

Cicero, Marcus Tullius, Om talaren. Första boken, i översättning och med inledning och kommentarer av Birger Bergh, Retorikförlaget 2008.

---

[1] Cicero, Marcus Tullius, Om talaren. Första boken, i översättning och med inledning och kommentarer av Birger Bergh, Retorikförlaget 2008.

[2] Han är i gott sällskap; Platons Dialoger är skrivna på liknande sätt.

[3] Cicero, Om talaren. Första boken, s 34.

En portfolio för lärande

Portfoliometodik är ett sätt att arbeta kring pedagogisk dokumentation. Metoden innebär att elever och lärare dokumenterar sitt arbete på ett regelbundet och systematiskt sätt. Detta hoppas man ska leda till en positiv utveckling av elevers lärande och lärares pedagogik.

 
Samla, sovra och värdera

I boken Portfolio – teori, förhållningssätt och praktik av Roger och Birgitta Ellmin, 2003, kan man läsa att dokumentationen av elevernas arbete sparas i så kallade portfolior. Denna kan bestå av en kartongmapp eller pärm med papper, eller vara i digital form. Portfoliorna ska innehålla ett urval av elevernas prestationer i skolan. Tillsammans med sina lärare ska eleverna välja ut vad som ska sparas. Ju äldre eleverna är, desto större ansvar ska de ta för selektionen. Samtidigt som de väljer ut material är tanken att de ska värdera sina arbeten och reflektera kring sitt lärande och hur det syns. I sina webbaserade föreläsningar på kursen Tillämpad IT i skolan kallar Dag Österlund portfoliometodiken för en metod att se sitt lärande. Detta är en kortfattad och bra beskrivning av syftet. När eleverna samlar och utvärderar sina gamla och nya arbeten, hoppas man att deras utveckling ska bli tydligare både för dem själva och för deras lärare.

Många dokumentationsformer

Portfolior kan innehålla fotografier, videoinspelningar, ljudinspelningar, uppsatser, provresultat, självbedömning, personliga mål, planeringar och utvärderingar. Man kan också ta med exempel på mindre uppgifter som man arbetat med på lektionstid, lektionsanteckningar och stödord till muntliga föredrag.

Elevens utveckling i centrum

Genom att använda sig av många olika dokumentationsformer hoppas man kunna uppmärksamma fler sidor hos eleven, än vad man tidigare gjort. Man hoppas dessutom att elever som inte är så bra på skolans basfärdigheter, d.v.s. läsa, skriva och räkna, på det här viset ska få andra färdigheter att visa upp och känna sig stolta över. Ofta får eleverna också en chans att i sina portfolior visa upp mer privata sidor av sig själva. De kan till exempel under en flik i portfolion ”Om mig själv” beskriva sina personliga egenskaper, sitt utseende och sina intressen och visa upp bilder eller filmer producerade på fritiden.

Vill du veta mer?

Ellmin, Roger och Birgitta. Att arbeta med portfolio – teori, förhållningssätt och praktik, Gothia, Växjö 2003. Österlund, Dag. Portfolio – En metod att se sitt lärande. Två webbaserade föreläsningar på kursen Tillämpad IT i skolan (2009).