Hur skapar vi läsare?

Hur skapar vi läsare? Detta är kanske en av skolans allra viktigaste uppdrag.

Det finns så klart många olika typer av texter som man kan sluka, men de elever som inte blir passionerade läsare tillbringar för lite tid med läsning. Detta gör att de inte hinner bli skickliga läsare.

Vill vi alltså att våra elever ska tycka att det går lätt och snabbt att läsa och förstå det lästa, måste vi hjälpa dem att hitta läslusten. Vi måste skapa läsare!

Här kan du läsa om böcker och läsning ur ett historiskt perspektiv:  http://cwasteson.blogspot.com/2011/05/precis-som-pa-1800-talet-finns-i-dag.html

Den viktiga läshungern

En av mina absoluta idoler är Astrid Lindgren och en av de frågor i skolan som jag brinner mest för är läsningen och läslusten. Därför har jag nyligen läst Det gränslösaste äventyret. Om böcker, läsning och att skriva för barn (2007) som består av texter av Astrid Lindgren samlade och kommenterade av Lena Törnqvist.

Många av bokens texter handlar om hur viktigt det är att barn får känna läshunger och jag börjar med att citera Lindgrens önskan å alla mödrars och fäders vägnar:

"O mäktiga feer, ge mitt barn i faddergåva inte bara hälsa, skönhet, rikedom och allt det där ni brukar komma stickande med - ge mitt barn läshunger, det ber jag om med brinnande hjärta!, Jo, för jag vill så gärna att mitt barn ska få i sin hand nyckeln till det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje." (2007, s 43)

Lindgren berättar vidare om vad läsningen givit henne och hennes syskon:

"Vi levde i våra böcker, vi lekte dem, de fyllde vår tillvaro på ett sätt som ingen bok man läser som vuxen någonsin kan göra. Vi lekte sagorna, vi lekte indianböckerna, vi lekte Anne på Grönkulla varenda kväll i sågspånshögen bakom sågen, jag var Diana Barry, oj, vad det var roligt!

    En barndom utan böcker, det vore ingen barndom. Det vore att vara utestängd från det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje." (2007, s 48)

Jag håller med Lindgren om att berättelser fyller ett stort behov hos oss alla och särskilt hos barn. Jag tror dessutom att den som en gång upplevt läshunger har stora förutsättningar att komma in i ett slags bokslukarålder och den som slukat böcker i stora mängder har hunnit träna upp många grundläggande färdigheter som de har nytta av i livet: att läsa så klart, att skriva (indirekt genom förebilder), att leva sig in i andra människors liv och tankar, att träna sig i empati, fantasi och kreativitet ... Ja, listan skulle kunna bli ännu längre!

Om vi kan enas om att vi vill att våra barn och ungdomar ska få uppleva läshunger - hur kan vi då hjälpas åt att skapa förutsättningar för detta? Astrid Lindgren berättar:

"för mej började det, när jag för första gången fick en egen bok och luktade mej in i den. I den stunden föddes min läshunger, och bättre gåva har jag inte fått av livet." (2007, s 68)

Tyvärr är det inte lika lätt och självklart för alla. Jag har träffat många gymnasieelever som sagt att de aldrig frivilligt läst en bok och heller aldrig njutit av att läsa. Några gånger har jag kunnat inspirera läsovana elever genom att sticka rätt böcker i händerna på dem. Plötsligt har det lossnat och de har skyndat sig för att låna mer och fler liknande böcker. Men allt för många gånger har jag misslyckats. Ungdomarnas läsande har då bara skett pliktskyldigt. Läsivern har inte vaknat.

Lindgrens bok får mig att fundera över om det här med att skapa läshunger hos våra barn och unga kanske är så fundamentalt att vi borde ha det som en mycket tydligare målsättning i skolan:

"Har du fortfarande inte upplevt läshunger när du slutar årskurs fyra får du gå om en klass!"

eller, ur ett annat perspektiv:

"Har du fått alla dina elever att känna läshunger, får du löneförhöjning!".

Tycker du också att detta är en viktig fråga? Har du några tankar kring hur vi skulle kunna få barn och ungdomar att känna läshunger?

Läsutvecklingsschemats vara eller icke vara?

I artikeln "Skolledare vill slippa lusa skolbarn" (Ystads allehanda, 14 okt 2011) skriver Emma Lawesson att skolledarna för grundskolorna i Simrishamn vill att man ska sluta bedöma elevernas läsförmåga med hjälp av LUS, läsutvecklingsscheman. Motivet anges vara att LUS inte utgår från skolverkets styrdokument, utan att man delvis tittar på saker som inte nämns i dem. Eftersom skolverket bistår med tester av de kunskaper de vill betona, tycker skolledarna att dessa tester räcker. Så här säger Chris Hansen (chef för Skolenhet Syd):

"- Nationella proven mäter elevernas förmågor och kunskaper i förhållande till våra styrdokument. Varje elev har dessutom en individuell utvecklingsplan där bland annat läsutvecklingen kan följas. Just nu gör alla sjuor om de nationella proven för år fem för att säkerställa att kunskapen är befäst."

Visst har Hansen rätt i att läsningen även bedöms i de nationella proven, men där bedöms även så mycket annat att de varje enskild förmåga riskerar att inte bli så tydlig: "Varje elev har dessutom en individuell utvecklingsplan där bland annat läsutvecklingen kan följas. "

Ett annat argument från våra skolledarna är att bedömningarna av läsförmågan blir subjektiva:

"Det som enligt skolledarna gör LUS mindre tillförlitlig är även att den bygger på subjektiva bedömningar av olika lärare."

Visst har våra skolledare rätt i att olika lärare kan tolka kriterierna för LUS olika, men det kan de så klart även göra när de tolkar skolverkets styrdokument. Alla bedömningar är subjektiva och ju mer vaga bedömningskriterierna är desto större blir tolkningsutrymmet. Genom att försöka formulera kriterierna så att de blir tydliga och genom att lärare och skolledare diskuterar hur man ska tolka kriterierna, kan bedömningarna bli både mer rättvisande och rättvisa.


Kanske är snarare detta den verkliga bakgrunden till varför skolledarna för Enhet Centrum i Simrishamn vill plocka bort läsutveckingsschemat:

• enligt LUS sjunker elevernas läsförmåga, särskilt bland pojkarna och 
• enligt LUS skiljer sig elevernas läsförmåga åt väsentligt mellan olika skolor i kommunen (och detta är knappast till Enhet Centrums fördel). 

Mer om detta kan du läsa här:  http://www.ystadsallehanda.se/simrishamn/article1560372/Pojkarna-halkar-efter-i-skolan.html. Om statistiken stämmer har man mycket jobb framför sig (och kanske mindre möjligheter till besparingar?), men om de tråkiga siffrorna bara beror på att Centrum Syd bemannas av särskilt nitiska och stränga lärare så finns det inga problem. Eller?

Jag gillar att man genom LUS sätter fokus på barnens läsförmåga. Och jag hänger på. Jag vill också betona vikten av att vi, föräldrar och lärare, hjälper våra barn att utveckla sin förmåga att läsa och förstå det lästa, men även deras förmåga att känna lust, läslust. Kanske är den bästa lösningen då att man inte tar bort LUS, utan att man utvecklar kriterierna så att de blir tydligare? Samtidigt skulle man kunna passa på att jobba för att öka läslusten för varje barn, något i stil med: "Vad läser du? Vad tycker du om? Vilka utmaningar är lagom för dig? Hur ska vi bearbeta de böcker vi läser? Vilka böcker ska vi hitta åt dig för att du ska känna att det kan vara ännu mer spännande, intressant och lustfyllt?"

Målet skulle vara att barnen kunde känna samma hunger och sug efter böcker som de kan göra efter mat och godis.

LUS skulle kunna vara ett verktyg för att hjälpa barnen och föräldrarna att se vad som är nästa steg i läsutvecklingen och att fundera över hur man ska jobba för att komma vidare. Om lärare i skolan tydligt visar att de tror på kraften i en god läsförmåga, så kanske de också kan få föräldrar och elever att inse hur viktigt det är att träna läsningen.

En god läsförmåga får man framför allt genom läsning och genom att tala och skriva om det som man läst. Det finns inga genvägar och det tar tid. Därför tror jag att läsningen måste prioriteras, både hemma och i skolan. När väl läshungern infinner sig (jag tror alla elever kan uppnå läslust om man i skolan och hemma bara målmedvetet jobbar för det) så löser sig allt nästan av sig självt!

Utvecklingen på bokmarknaden

I dag säljs de flesta böcker i bokhandlar, bokklubbar, Pressbyrån och matvaruaffärer, men vi kan köpa böcker på allt fler ställen till exempel på besinstationen och tåget och det blir allt vanligare att böcker säljs via Internet. Detta berättar Ann Steiner i sin bok Litteraturen i samhället (2009, s 121). Steiner liknar detta vid hur böcker såldes på 1800-talet och menar att 1900-talets bokförsäljning, där ett fåtal aktörer dominerat marknaden, är en parentes i historien.

Böcker har blivit mycket av en färskvara och det är svårt att få tag i böcker som inte är helt nytryckta. Säljs de inte i affären inom en viss tid, så reas de ut på den stora bokrean. Därför spelar antikvariaten, loppmarknaderna och den privata bokförsäljningen en viktig roll på bokmarknaden. Via dessa kanaler kan böckerna få en andra chans att nå fler läsare och vice versa. Bilden Book swapping av nSeika under licensen Creative Commons (by) här intill är hämtad från Flickr och visar en hög böcker i samband med en bokbytarfestival. Med denna typ av arrangemang kan man göra det lättare och billigare att få tag i böcker, samtidigt som man gör något socialt av det. Dessutom kan det vara bra för miljön.

Jag tycker att utvecklingen både är positiv och negativ. Positivt är att det är lätt att köpa böcker och att det är billigt. Negativt är att det bara är ett fåtal böcker som är riktigt lätta att få tag i och dessa böcker är de som marknaden bedömer kommer att kunna sälja bra. Masskulturen tar över och böcker blir en typisk konsumtionsvara. Steiner skriver att utvecklingen gör att de som redan läser, läser mer, när priserna sjunker och tillgängligheten ökar. De som inte redan är läsare fortsätter dock att rata bokhyllorna (2009, s 150-154).

Vill vi få fler människor att läsa, räcker det alltså inte att det går att köpa böcker på fler ställen eller att man sänker bokmomsen, utan vi måste satsa på att få fler människor intresserade av läsning: att väcka deras lust och skapa behov. Detta är också något som Astrid Lindgren övertygande argumenterade för och det har jag skrivit mer om bland annat här:

• Har du fortfarande inte upplevt läshunger när du slutar årskurs fyra får du gå om en klass! (14:E SEPT 2010)
• Skolan måste beröra (25:E OKT 2010)

Jag tror att läsplattorna kan motverka likriktningen av bokmarknaden. I digital form borde utbudet av böcker kunna bli varierat, enormt och lättillgängligt. Även smala genrer såsom dikter och författare som inte vänder sig till den breda allmänheten kommer att få plats.

Frågan är bara hur vi ska kunna hitta de smalare böckerna i det enorma utbudet.  Ett fåtal titlar, som man tror kommer att bli så kallade bästsäljare, kommer troligtvis att exponeras mycket och dominera reklamen. Här tror och hoppas jag att biblioteken kan spela en viktig roll. Bibliotekarierna kommer kanske inte att behöva ha så många fysiska böcker att lagra och lappa och laga i framtiden, men bibliotekarierna kan hålla boksamtal, ge tips och vägleda oss så att vi kan hitta guldkornen även vid sidan om den breda allfarvägen.

Den gyllene regelns dag

Gör mot andra vad du vill att andra ska göra mot dig. Regeln är genial i sin enkelhet. Här har de som skriver långa listor med skolregler en del att lära. ;-)



I Sydsvenska Dagbladets söndagsbilaga 2011-04-03, skrev Katarina Tornborg om sin intervju med Karen Armstrong. Det blev ett tankeväckande möte, även för mig som läsare. Armstrong har skrivit flera böcker om våld och religion och om medkänsla och hennes arbete har lett till att man i dag firar Förklaringen för medkänsla (The Charter for Compassion). Tyvärr hittar jag inte artikeln i Sydsvenskans nätbilaga, men i denna korta film presenteras idén:



2008 fick Armstrong pris av TED för sitt arbete. Här kan du se två föredrag som Armstrong höll i samband med det:





Här kan du läsa mer om Karen Armstrong: http://www.ted.com/speakers/karen_armstrong.html
och här kan du läsa mer om Förklaringen för medkänsla: http://charterforcompassion.org/site/

Här kan du skriva under att du stödjer Förklaringen för medkänsla: http://charterforcompassion.org/share/the-charter/.

Varför anses detta så viktigt att det får en egen dag?

Det räcker att se sig omkring, öppna en tidning eller slå på radion eller tv:n för att bli påmind om att världen är i behov av mer kärlek och medkänsla. Hur ska då vi och våra barn bli bättre på detta?

Jag tror att en viktig del är inlevelseförmåga och fantasi. Kan vi leva oss in i andra människors situation kan vi också lättare förstå hur vi kan hjälpa varandra. Ett sätt att träna sin medkänsla är att läsa skönlitteratur. Ja, jag är svensklärare ... men jag kan ju ha rätt för det?! Mer om detta har jag skrivit här:
http://cwasteson.blogspot.com/2010/10/skolan-maste-vaga-berora-och-upprora.html,
http://cwasteson.skolbloggen.se/2010/09/25/lashunger-kan-kopplas-till-stordad/ och
http://cwasteson.skolbloggen.se/2010/09/14/nagra-ord-om-lashunger/.

Om vi blir bättre på empati tror jag att vi får färre missförstånd, färre konflikter och färre krig. Kanske är medkänsla därför den värdefullaste gåva vi kan ge våra kommande generationer? 

Kanske kan ett sätt att försöka uppnå detta vara att skapa läslust hos våra barn och ge dem tillgång till ett bibliotek?

Kanske kan ett annat sätt vara att försöka fungera som förebilder för våra barn? En av mina förebilder är Pippi Långstrump - hon har makt utan att missbruka den: http://cwasteson.skolbloggen.se/2010/09/21/pippi-och-forebilder/. Något som jag också gillar hos Pippi är att hon inte tror ont om folk, utan hon utgår ifrån att alla vill henne väl. Visst kan det låta naivt, men hennes taktik är framgångsrik!

Vad tycker du? Är det viktigt med empati? Hur skapar vi mer medkänsla i världen?

Har du fortfarande inte upplevt läshunger när du slutar årskurs fyra får du gå om en klass!

Här har jag skrivit ett inlägg om Astrid Lindgren, läsning som ett gränslöst äventyr och om hur viktigt det är att våra barn och ungdomar får känna läshunger:
http://cwasteson.skolbloggen.se/2010/09/14/nagra-ord-om-lashunger/

Tycker du också att detta är en viktig fråga? Har du några tankar kring hur vi skulle kunna få barn och ungdomar att känna läshunger?

Spänningslitteratur kan skapa bättre människor

"Deckaren, har någon sagt, är den djupaste källan till kunskap om det samhälle vi lever i. Detta är en något deprimerande tanke. En mer glädjande tanke är att den - oavsett det ibland dystra innehållet - är den kanske djupaste källan till läsglädje. Det beror framför allt på att den erbjuder spänning. Spänning får människor att vända blad för att få se hur det ska gå. Spänning gör människor till läsare och därmed till bättre människor - detta gäller oavsett diskussionerna om huruvida entusiastisk läsning av Enid Blyton i slutändan skapar en Proustälskare eller ej." (2004, s 7)

Så börjar förordet till boken Från Kalle Blomkvist till internetdeckare. Om deckare för barn och ungdom av Lilian och Karl G Fredriksson (Bibliotekstjänst, 2004).

Ämnet är intressant. I skolan har vi en tendens att vilja föra fram god skönlitteratur. Det riskerar innebära att vi inte befattar oss med deckare och framför allt inte långserieböcker i stil med Fem på tjuvjakt.

Som barn slukade jag allt från Barnens bibel till Enid Blytons barndeckarserier och njöt av äventyren, spänningen, förvecklingarna och hur huvudpersonerna försökte bekämpa ondskan för att göra det rätta. Jag kan egentligen inte minnas att det fanns någon bok eller någon genre som jag inte älskade. Allt slank ner. Till och med romaner i Harlequinstil om sjuksköterskor och läkare och den stora kärleken.

Vad läste du? Vad fick dig att bli en bokslukare? Slank det inte även ner några långserier eller annan så kallad triviallitteratur? Och i så fall: var de inte beroendeframkallande?

Jag tror att läsning i sig har ett egenvärde - oavsett vad vi läser. Genom läsningen glömmer vi oss själva en stund och får en chans att pröva på hur livet skulle kunna te sig under andra förhållanden och förutsättningar någon annanstans. Detta ger läsare enorma möjligheter till träning i förståelse och empati.

Lilian och Karl G Fredriksson skriver att romaner kan vara goda utgångspunkter när man i skolan vill arbeta mot problem såsom till exempel mobbning, rasism, incest, våldtäkter och trasiga familjeförhållanden:
"Mobbing är ett av de stora problemen i dagens skola. Akuta mobbningsproblem måste självfallet åtgärdas akut. Däremot kan barn och ungdomsdeckaren tjäna som utmärkta underlag i det mer långsiktiga arbetet med mobbningsbearbetning, inte minst genom att den är frikopplad från någon akut situation, varför frågan kan diskuteras utan utpekande av skyldiga och offer." (2004, s 323)

Det låter klokt tycker jag.

Författarna hävdar att spänningsromanen är särskilt väl lämpad för detta:

• Deckaren är spännande. "Att den är spännande innebär också att den är lässtimulerande. En spännande bok driver läsaren att vända blad, och ju fler blad man vänder, desto drivnare läsare blir man och desto fullvärdigare medlem av vårt samhälle." (s 318)
• Deckare tar upp viktiga och svåra konflikter. "Deckaren behandlar de fundamentala frågorna i samspelet mellan människor - etiska, religiösa, samhälleliga, politiska. Det gör många andra böcker också, men det speciella med deckaren är att den behandlar dessa ämnen i konfliktsituationer, då de är tillspetsade och därigenom så mycket tydligare. Man möter alltså här mellanmänskliga och samhälleliga problem i skarp fokusering." (s 318)

Vad gäller barnen och deras läsning tror jag att det är extra viktigt att vi utgår från lusten: att vi hjälper dem att hitta spännande böcker som tar upp intressanta och engagerande ämnen och att vi inte försöker styra barnens val av böcker utifrån egna fördomar om litteraturen, i stil med: "Ska du inte läsa en riktig bok istället?" ;-)

Kanske ska vi oftare försöka hjälpa dem att hitta bra barn- och ungdomsdeckare? Så att de, som Lilian och Karl G Fredriksson skriver, kan bli bättre människor.