1. Allt fler elever får allt fler diagnoser och kostnaderna för de barn som behöver extra insatser leder till större undervisningsgrupper.
"Skolan är en medelklassmiljö och har du inte den bakgrunden så är risken mycket stor att du misslyckas. Men nu har skolan blivit så brutal i sin utslagning att även barn med medel- och överklassbakgrund misslyckas. Det är den sociala förklaringen till dyslexirörelsen. När skolans misslyckande börjar drabba barn till välutbildade föräldrar ser de märkligt nog inte systemproblemet utan gör om det till ett individproblem och bidrar själva till att handikappsförklara sina egna barn. Skolverkets förre chef, Ulf P Lundgren, framhöll det som ett problem. Barn till mycket resursstarka föräldrar kapar med hjälp av läkarintyg till sig en oförsvarlig andel av skolans resurser vilket leder till större klasser." (2009, s 325).2. När man väljer arbetsformer utgår man felaktigt från att alla elever är mogna att fullt ut ta ansvar för sina studier.
"Problembaserat lärande i grundskolan är en problematisk satsning. Vi visste tidigt på universitetet att det fungerade först på trebetygsnivå. Tema och årskurslöst är andra exempel. Man har misslyckats med de arbetsformer som utgår från att eleverna har samma självdisciplin och målmedvetenhet som studenterna på universitetet har." (2009, s 326).3. Man har satsat för mycket på årskurslösa arbetsformer.
"Läraren ska sköta tredubbel planering om det är tre årskurser. Det innebär att huvuddelen av eleverna måste sättas i självinstruerande arbetssituationer. Det är svårare att samla ihop gruppen och bedriva en gemensam undervisning. Det finns en studie i Stockholm, där man visade att årskurslösa arbetsformer inte ger sämre resultat för medelklassbarn. Men barn som kommer från hem utan studietraditioner faller handlöst." (2009, s 326)
I Simrishamns kommun åldersintegrerar man alla eleverna från innerstan (dessa barn går på Simrislundsskolan) och man har länge förordat problembaserade och tematiska studier. Likaså undanhålls en del av skolornas budget för att bekosta extra insatser för de elever med särskilt stora svårigheter. Hur ser det ut i din kommun?
Mitt intryck är att det lätt blir en ond cirkel. Stora klasser i kombination med fria arbetsformer och stor spridning i elevernas förkunskaper och förutsättningar, gör att allt fler elever förlorar fotfästet och behöver de där extra insatserna.
Det är av största vikt att vi lyckas få med oss alla våra elever.
"Man talar om 'McDonaldsyrken', men vi vet av erfarenhet att en ung människa utan tillgång till skriftspråkligheten inte ens klarar av att komma i tid. Sorry, det finns ingenstans i vårt samhälle plats för en människa som inte erövrat den här tankeförmågan. En liten andel, ja så liten som en promille, brukar media kärleksfullt nosa rätt på för att de blivit popstjärnor. Den stora majoriteten blir föremål för omskolnings- och omplaceringsåtgärder. En del försöker med Komvux. Men om de trots allt misslyckas, blir deras alternativ till att rädda sin självkänsla att bli kriminella." (2009, s 327).
Det är ett enkelt men destruktivt försvar: "Det blev inget av mig, men det var för att jag inte försökte."
Genom kompisar som arbetar som läkare har jag förstått att det också finns ungdomar som försöker rädda sin självkänsla genom att försöka få sina läkare att sjukskriva dem för diffusa smärttillstånd. Även det kan vara ett sätt att förklara sina tillkortakommanden i livet. "Det blev ingenting av mig, men det beror på att jag inte är fullt frisk."
Ja, misslyckas vi med att få med oss alla våra elever får det ödesdigra konsekvenser för såväl individerna som samhället i stort. Om vi å andra sidan lyckas finns det gott hopp för framtiden:
"Polisens arbete i Norra Botkyrka har till exempel visat att det är totalt avgörande hur grundskolan fungerat. Klart att det är svårare att få in en kille i ett kriminellt gäng om han sitter hemma och läser läxorna." (2009, s 327).Det är säkert sant att det är så enkelt, och ändå så svårt ...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar