måndag 25 oktober 2010

Skolan måste beröra

Astrid Lindgren är en av mina förebilder. Hon var så skicklig på att berätta om svåra och viktiga saker i barns och vuxnas liv och vardag. Inte heller i skolan får vi väja för dessa ämnen.

I dag tänker jag därför citera ett avsnitt ur en samling texter skrivna av Astrid Lindgren och sammanställda och kommenterade av Lena Törnqvist. Boken heter Det gränslösaste äventyret. Om böcker, läsning och att skriva för barn och kom ut 2007. Citatet handlar om att barnböcker måste engagera sina läsare och våga få dem att skratta, men också att gråta och rysa:

"Nej, barn blir inte så lätt skrämda. De deltar utan att blekna i de strider som utkämpas på böckernas blad och sörjer inte om drottningen sätts i spiketunnan ... förutsatt att drottningen är ond. Alldeles skoningslöst tar de parti mot det onda och identifierar sig själva med det goda/.../. Vår tids barn har det fattigt med normer att gå efter, därför undrar jag om det inte fortfarande behöver skrivas sagor som inte bara handlar om Kurre Ekorre utan också lär dem något om skillnaden mellan gott och ont. Mio är bara en variant på det urgamla temat om kampen mellan gott och ont, det onda personifierat i riddar Katos gestalt. Jag har varken behövt ta Hitler eller Stalin till förebild - maktmänniskan som vill ont finns överallt och har funnits överallt. I extrem uppförstoring blir hon riddar Kato; för att sagan ska tala tydligt, måste den som de gamla folksagorna måla svart i ordentligt svart och vitt i vitaste vitt. Jag skulle önska att min saga i åtminstone någon liten barnasjäl kunde inympa en livslång avsky för just denna den allra värsta art som finns, maktmänniskan som vill ont." (2007, s 62-63)

Astrid Lindgren väjer inte för känsliga ämnen och hon vill påverka barnen så att de engagerar sig:

"Jag vill få dem /barnen/att ibland ta blicken från TV-rutorna, så att de med sin fantasi kan skapa sig egna bilder, som överträffar allt vad en stackars TV-producent kan åstadkomma. Jag skulle vara lycklig om jag kunde få dem att rysa över riddar Kato och gråta över Mio och Mattias och Anna från Sunnanäng. Sagorna slutar ju ändå lyckligt, så de behöver inte vara alldeles otröstliga. Visst tror en vuxen läsare - även jag - att Mio full av längtan sitter kvar på sin bänk i Tegnérlunden lika ensam som någonsin och att vinterkölden tar Mattias och Anna, innan de når sitt Sunnanäng. Men alla barn - även barnet i mig - vet att det inte är så. Mio är i Landet i Fjärran och har det så bra, så bra hos sin fader konungen. Mattias och Anna låser leende porten som stänger vinterskogens kyla och mörker ute från den eviga vårens Sunnanäng." (2007, s 65)

Barnböcker måste alltså våga beröra och till och med uppröra sina läsare!

Jag anser att skolan inte heller får väja för det som är svårt och obehagligt. Vi måste våga tala om mobbning, social misär, ensamhet, sjukdom, ondska och död. Genom att prata om det kan vi hjälpas åt att hantera det hemska! Tillsammans är vi starkare! Dessutom kan stora problem och rädslor ibland minska eller till och med försvinna, bara genom att man våga prata om dem. Eller som Alfons Åberg säger: "Stick du dumma spöke, för du finns inte!" och vips så försvinner alla spöken.

Ett sätt kan vara att, som Astrid Lindgren här antyder, läsa och diskutera romaner. Men jag tror även att  tidningsartiklar är mycket bra att utgå ifrån. Det kan vara skönt att få utgå från andras problem och rädslor och diskutera hur man skulle kunna lösa dem. Då är risken mindre att man känner sig som offer, medlöpare eller förövare. Är man inte en del av problemen har man också lättare att se lösningar på dem. Jag tror att de som vill, spontant berättar om sina egna erfarenheter.

PS. Bilden på pojken som rör i elden är är tagen av mig och hämtad från Flickr. Den ligger under licensen CC (by, sa).

Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...