Om leenden är lyckobringande - hur kan vi bäst utnyttja det?

Enligt Ron Gutman finns det ett samband mellan hur mycket och ofta vi ler och hur väl vi lyckas i livet och hur friska vi håller oss.

Dessutom är leenden smittsamma.



Ron Gutman säger att om du har barn i närheten så ska du passa på att dra nytta av möjligheten: Barn ler ofta och mycket och det smittar! Njut av effekten som är lika lyckobringande som stora kvantiteter kvalitetschoklad eller stora summor pengar.

Och ju mer du ler, desto fler kan du sprida lyckan vidare till. :D

Jag jobbar på gymnasiet och jag har känslan att när eleverna nått den åldern så har en del av dem slutat ha så nära till skrattet. Samtidigt är mitt intryck att de egentligen vill ha kul och att de uppskattar värme och humor. Kanske kan vi lärare och andra som jobbar i skolan ge våra ungdomar en livgivande och lyckobringande puff i positiv riktning, genom att smitta dem med leenden och skratt?

Då återstår frågan vilka som ska smitta oss som jobbar i skolan? Min erfarenhet är att i en del klasser funkar det av sig själv, det blir ett givande och ett tagande, en positiv spiral, men i andra klasser handlar det mer om att läraren ensam får stå för givandet ...

Hur kan man då försäkra sig om att lärare och annan skolpersonal mår så bra på jobbet att de kan, vill och orkar sprida glädje vidare till ungdomarna? Kan vi få en dag i månaden på förskolan för att "ladda batterierna" tillsammans med de yngre barnen eller kan vi kollegor emellan hjälpas åt att ladda upp varandra och hur kan skolledningen i så fall understödja detta?

Att ha fel

Hur känns det att ha fel?

Hemskt, jobbigt och pinsamt?

Nej, att ha fel känns inte, utan det är först när du inser att du har fel som det blir jobbigt. Innan du inser att du har fel är du nämligen övertygad om att du har rätt. ;-)



I hennes tal tar hon bl a upp följande frågeställningar:

• Varför är vi så rädda för att ha fel?
• Varför strävar vi efter att bli perfekta?
• På vilket vis kan det vara farligt med övermod? När vi är tvärsäkra riskerar vi missa viktiga saker.
• Hur ser vi på dem som inte tycker eller tror som vi? Att de är okunniga, dumma eller ondskefulla?

12 minuter in i filmen kommer följande underbara citat:

"The miracle of your mind is not that you can see the world as it is, it is that you can the world as it isn´t. We can remember the past and we can think about the future and we can imagine what it is like to be some other person in some other place."

Men vi behöver inte vara så rädda för att ha fel. Vi kan lära massor av våra misstag. Kathryn Schulz hävdar att när vi berättar historier handlar de ofta om hur vi tror en sak och sedan upptäcker att vi har fel och den här komplexiteten, ovissheten och överraskningen gör livet spännande. Vad tycker du?