Några svåra frågor kring dagens utbildning

På Kerstins blogg pleelle läste jag en lista över frågor som hon tycker att 

"lärare behöver ta ställning till för att hantera komplexiteten i det nya lärandet:

• Hur följer vi den röda tråden utan att begränsa lärprocessen?
• Vilka nya (kompetens)krav ställer nya arbetsformer på våra elever? Vems uppgift är det att de t.ex. ska förvärva informationskompetens, teknisk kompetens, webb-social kompetens…Allt detta ryms inte i en lärarens undervisning. Hur samarbetar man om det på skolan?
• Hur tillgodoser vi deltagares olika lärstilar och behov? T.ex. frihet vs. struktur, trygghetsbehov vs. lärande på egen hand, lärande i små portioner vs lärande i stora drag.  
• Hur håller vi ihop gruppen – gruppen vs. individen vs. grupper utanför klassrummet?
• Hur bedöms arbetsinsatser och resultat?
• Hur läggs konkreta arbetspass upp? Detaljplanering (mål, metod, tid, resurser)
• Hur stämmer processen och resultaten med kursplan/styrdokument? Risken är att eleverna lära sig en himla massa – men missar kursmålet.
• Hur håller vi arbetet för eleverna inom en rimlig tidsram?
• Hur får vi en hållbar arbetssituation för läraren?
• Vilka verktyg, uppgifter, innehåll ska vara gemensamma och vilka är individuella?
• Hur stödjer och följer läraren elevernas arbete utanför (det virtuella) klassrummet? Hur vet man att de jobbar? Hur vet man när de behöver hjälp?
• Hur hanterar vi olika digital kompetens och utrustning?
• Hur hanterar lärarna situationen att de inte behärskar alla eventuella komponenter i sina elevers PLE?"

Detta tyckte jag var bra frågor att fundera kring.

Du kan läsa inlägget i sin helhet här: http://peellee.wordpress.com/2012/01/15/188

Ett lärande bortom tid och rum med hjälp av sociala medier

Mark J.W. Lee och Catherine McLoughli har skrivit i mycket positiva ordalag om de sociala mediernas potential i distansundervisningen ("Beyond Distance and Time Constraints: Applying Social Networking Tools and Web 2.0 Approaches in Distance Education", publicerad i Veletsianos bok Emerging Technologies, 2010, s 74). Här kommer några exempel på de möjligheter som de tar upp:

Man kan skapa sociala nätverk där man bland annat kan lära känna såväl andra som sig själv lite bättre, känna gemenskap, ställa frågor, diskutera, testa sina idéer och utveckla sina tankar och sin sociala kompetens:

"Social networking /.../ enable the creation of social capital, which refers to the capacity of people to build links and call upon others to help, test, and confirm ideas and co-create knowledge. This concept is essential to understanding why connectivity is important in distance education. The building blocks of social capital are similar to the requirements for social presence and require trust, engagement, connection, openness to others’ views, and a willingness to collaborate and share ideas. Social software tools allow individuals to acquire both social and communicative skills, and at the same time become engaged in the architecture of participation of Web 2.0. Using these tools, users engage in informal learning and creative, expressive forms of behaviour and identity seeking, while developing a range of digital literacies." 

Man har möjlighet att, tillsammans och bortom tid och rum, skapa och dela med sig av nytt material och nya kunskaper:

"Web 2.0 emphasizes the pre-eminence of content creation over content consumption, whereby learners can create, assemble, organize, and share content to meet their own needs and those of others. Open content initiatives and copyright models such as Creative Commons (2008) are helping fuel the growth of learner-generated content and changing the old paradigm of distance education to give learners more autonomy and scope for creativity. Wikis and other collaborative writing tools enable distributed individuals to work together to generate new knowledge through an open editing and review structure."

Utifrån sina egna intressen och behov kan man enkelt söka kunskaper från olika källor och göra egna sammanställningar som svarar mot ens egna eller kollegors intressen och behov:

"The large uptake of RSS, as well as related technologies such as podcasting and vodcasting, is indicative of a move to collecting material from many sources and making it available for personal needs. Hilton (2006) describes these technologies as part of a move from “producer push” to “demand pull,” whereby students are now accustomed to obtaining and consuming content “on demand.” There are also trends towards the unbundling of content (Hilton, 2006) and the rise of “micro-content” (Lindner, 2005, 2006; Leene, 2005), i.e., digital content in small fragments that are loosely connected and which can be “mashed-up,” re-mixed, and re-formulated by individuals to produce new patterns, images, and interpretations."

Om vi som lärare och elever använder oss av sociala medier i vårt arbete, innebär det alltså att vi automatiskt blir både konsumenter och producenter av kursens studiematerial. Inte illa, eller hur?!

Några ord om Väsby Nya Gymnasium

Rektor för Väsbys Nya Gymnasium, Birgitta Trolin, berättade att man hittade mögel i den Upplands Väsbys tidigare gymnasieskola Vilunda. När det visade sig att den inte gick att bygga om, valde man att istället byggda ett multihus för 500 miljoner kronor. Detta skulle bland annat rymma den nya gymnasieskolan. Målsättningen var att få eleverna att stanna i Upplands Väsby. I dagsläget har man drygt 400 elever, men man har plats för ungefär dubbelt så många.

Man har arbetat fram en gemensam värdegrund:

• det ska vara en kvalificerad utbildn med tydliga och höga förväntningar och krav och modern teknik,
• det ska vara en skola på ”riktigt”, vilket har lett till samarbeten med näringslivet t ex Antonia Ax:son Johnsson, universitet och högskola t ex KTH,
• undervisningen ska vara elevfokuserad,
• man ska ha en god studiemiljö och
• eleverna ska känna delaktivitet.

På skolans väggar finns en mängd citat i form av ordspråk och levnadsråd. Trolin berättar att i centrum för skolans arbete står devisen ”Hjärnan vill ha roligt” - man ska få nya upplevelser, använda sina kunskaper, dra slutsatser, experimentera … - och man ska tänka på att eleverna ställer sig frågan: "What´s in it for me?". De behöver känna att det är meningsfullt för dem.


Enliga Trolin har man, när man byggt skolan, tagit fasta på att olika elever har olika lärstilar. Därför ser de olika lokalerna väldigt olika ut. Det finns olika typer av aulor, klassrum, grupprum och öppna studieytor. Undervisningen ska bestå av 10% föreläsningar/ genomgångar, 70% aktivt arbete och 20% sokratiska samtal. För att kunna uppnå detta arbetar lärarna 8 timmar mer per vecka med eleverna. Dessutom har lärarna gått utbildning i hur man leder sokratiska samtal.

Skolan använder sig av en lärportal och deltar fullt ut i Microsofts "Inovativa skolprogrammet", vilket innebär att man har bl a Kodu, Digi Girlz, Student Helpdesk, etc.
Skolan är tänkt att bilda ett Campus Väsby med kultur, vetenskap och idrott och elever som har specialintressen ska kunna skapa filmklubb, innebandyklubb etc och få låna lokalerna gratis efter skoltid.

Skolan är ung. Vid starten förra året hade man 4 klasser: 2 klasser i samhällsvetenskapliga programmet, 1 klass som gick naturvetenskapliga programmet och i klass som gick teknikprogrammet. Man varvade storföreläsningar med smågrupper och jobbade en gång i veckan med ett schemabrytande projekt, till vilken alla kurser hade avstått tid.

Ett exempel på ett sådan projekt var "Projekt 2035". Det pågick i sex veckor med 2 h/veckan.  Som samlingsplats för sitt arbete använde man Ning, vilket kostade lite men gjorde att man kunde arbeta slutet inom gruppen. Tanken var att eleverna skulle se sig själva år 2035 – vad gör de då, var bor de, etc.

Lärarna introducerade projektet genom att gå tillbaka i tiden till 1980-talet och man hade klippt ihop filmsnuttar från Youtube och lagt på lite förklarande och humoristiska texter. Man tittade också på ett avsnitt av tv-serien ”Våra vänners liv”. Eleverna redigerade bilder på sig själva så att de såg betydligt äldre ut och de fantiserade om hur deras liv skulle se ut, om de hade familj och arbete. I samband med kursen idrott och hälsa fick de göra hälsotester och blogga om sin hälsa som vuxna 40-åringar. För att träna sig i samhällskunskap och ekonomi fick de göra privatekonomiska budgetar och köpa bostäder och de använde sig av bl a webbplatserna Hemnet, Koll på cashen och Konsumentverket. De fick också söka arbeten genom att skriva CV och göra film där de presenterade sig själva. Som en tänkvärd avslutning på projektet arrangerade man en klassåterträff . I samband med detta tittade man på delar av filmen Klassfesten och diskuterade hur lätt eller svårt det kan vara att bryta gamla invanda roller och mönster.

Varje kurs examinerades för sig genom inlämnade uppgifter på Ning. Deltagande lärare var Maria Ågren, elevhälsan o matte/kemi, Ulrika Zakrisson, samhällskunskap, och Daniel Johansson (idrottslärare).
Så här marknadsför skolan sig på YouTube:

Nätverksträff för lärare och skolledare på Väsby Nya Gymnasium

I torsdags åkte jag och Kalle Westinson från Österlengymnasiet hela vägen till Upplands Väsby Nya Gymnasium för att få inspiration och lära känna kollegor som liksom vi vill utveckla skolan och undervisningen. Vi hade en otrolig tur. Vi kom tidigt för att hinna se oss omkring och ta en bit mat före eftermiddagens digra program och i matsalen på Messingen (så heter det alldeles nybyggda huset som skolan är inrymt i) råkade vi sätta oss bredvid en betydelsefull person med passerkort som efter lunchen mycket generöst tog sig tid att visa oss runt i huset och berätta om tankarna kring bygget.

 

Nätverksträffen inleddes med att Lars Lingman, som är rektor på Viktor Rydbergs samskola åk 7-9 och arbetar med Learnit24 hälsade oss, totalt ca 3o lärare och skolledare, välkomna och talade kring vad som krävs för framgång i skolutvecklingsarbetet:

• skolledarengagemang,
• gemensam pedagogisk vision som är lite utopisk,
• att man sätter pedagogiken och inte tekniken i centrum,
• kollegial samverkan,
• imitation av lyckade exempel,
• kultur av utvärderande av det som man försöker åstadkomma och
• elevengagemang.

Lingman gav oss också en idé om hur den närmsta framtiden kan komma att se ut utifrån The Horizon report k-12 edition:

• om 1-2 år blir mobiler och molntjänster viktiga inom skolans värld, 
• om 3-4 år "open content" (t ex Lektion.se) och dataspelsbaserat lärande (att försöka knycka de där tricken som motiverar, engagerar och håller kvar ungdomarna i spelen när man planerar sin undervisning) och 
• om 5-6 års tid tros vi ha "personalized learning environments" (där varje elev har sin egen personliga och anpassade studiemiljö) och "learning analytics" (som innebär att man matar in och bearbetar data kring varje elev och sätter dem i samband med olika faktorer, för att på så vis kunna se vilka elever som har ökad risk att misslyckas och kunna sätta in resurser i god tid).

Vi fick dessutom se några kul och intressanta visualiseringar av stora informationsmängder. Jag sprider tipsen vidare för flera av dessa kan användas i undervisningen.

 

Ibland finns det så mycket information att mängden gör det svårt att få överblick. Då kan en bild göra sambanden mer tydliga.

 

Här kommer alltså några tips från Lingman:

Vilka länder som har störst problem med sin ekonomi:  http://pcuret.com/the_eurozone_bubble/

En annan visade hur musiken sprids och utvecklas:  www.thomson.co.uk/blog/wp-content/uploads/infographic/interactive-music-map/index.html

Flygtrafiken över USA producerad av AaronKoblin:  http://www.youtube.com/watch?v=ystkKXzt9Wk

DN:s visualisering av partiernas väljarsympatier:  www.dn.se/nyheter/politik/geografin-fargar-sveriges-politiska-landskap

Internettrafik i Egypten i samband med revolutionen, källa: Arbor Networks, grafik: Andreas Rolfer: (Jag hittade den tillsammans med en intressant artikel om hur den egyptiska regimen försökte stoppa revolutionen genom att hindra internettrafiken http://www.dn.se/nyheter/varlden/blackout-i-egypten--en-berattelse-om-nataktivism)

 

Här hittade jag fler tips på visualiseringar av stora datamängder:  http://www.webdesignerdepot.com/2009/06/50-great-examples-of-data-visualization/

 

 

Avslutningsvis påpekade Lingman att det finns massor av bra verktyg på Internet, men att såväl vi som  våra elever, behöver emellanåt påminnas om att ...

Om du utnyttjar en tjänst du inte betalar för, så är du inte kunden utan varan.

I nästa inlägg kommer jag att referera vad skolans rektor, Birgitta Trolin, berättade om Väsbys nya Gymnasium.

 

Utbildningsväsendet går spännande tider till mötes med hjälp av Webb 2.0

Elizabeth Wellburn och B.J. Eib skriver i en artikel "Imagining Multi-Roles in Web 2.0 Distance Education" i Veletianos bok Emerging Technologies (2010) att sociala medier har skapat nya förutsättningar för människor att lätt komma i kontakt med varandra. Detta kan och bör vi utnyttja inom skolans värld.

Elever kan över nätet lätt ha samtal med varandra och med sin lärare. De kan också ta kontakt med forskare och andra experter. Dessutom kan de försöka få igång en dialog med allmänheten/sina läsare.

"Web 2.0 technologies serve to easily and democratically connect people who may have previously had little or no opportunity to connect with each other, and this can occur regardless of the level of expertise of the participants. Such connections, based on interest and passion, foster new roles for learning, teaching, knowledge creation and knowledge consumption, supporting the social learning described by Brown and Adler (2008), who observe that “we participate, therefore we are” (p. 18) and describe projects such as the Faulkes Telescope project, which allows distant learners to “access scarce high-level tools” and “collaborate with working scientists” (p. 24).

   As distance educators we can take on multiple roles through Web 2.0. Our learners, and the general public, can also take on multiple roles. Perhaps Web 2.0 and whatever comes next will enable us to reinvent our learning environments so that they are dynamically constructed with our learners and can include the greater public to become engaging and collaborative places of ongoing formal and informal personalized learning. We have exciting and fulfilling times ahead if we can adjust and participate." (Veletsianos 2010, s 56)

Hur gör du och hur gör dina elever?

Vi kan hjälpas åt att vaska fram guldkornen i den stora teknikfloden

Terry Anderson skriver i "Theories for Learning with Emerging Technologies" (kap 2 i Veletsianos bok Emerging Technologies) att han velat ta fram en teoretisk grund att stå på för att hjälpa lärare att välja lämpliga verktyg bland de framväxande teknologierna:

"the mere fact that a technology is popular for personal or business use provides little evidence that it will be useful in educational contexts. In addition, I was worried (and still am) that the adoption of any new technology, in traditional contexts, is hard work, often disruptive, and will likely have unanticipated consequences. Thus, I was searching for theoretical constructs to guide interventions." (2010, s 24)

Jag håller med och tycker att det är en bra ansats att försöka teoretisera kring hur vi lär oss med hjälp av teknik. Det är verkligen inte så att teknik som är populär utanför skolan behöver göra skolarbetet lättare eller bättre och det tar mycket tid för varje lärare att upptäcka, undersöka och utveckla nya metoder för att kunna utnyttja den rika floran av nya program och verktyg.

Allt nytt som glimmar är inte guld, men om vi tänker igenom vad det är som är kärnan i vår undervisning, vad det är vi verkligen vill träna och därmed vilka funktioner hos verktygen vi verkligen är ute efter, då tror jag vi har kommit en bra bit på vägen och då tror jag att vi lättare kan vaska fram guldkornen i den stora teknikfloden.

Äsch, det var nog lite fånigt bildspråk där, men vad jag vill komma fram till är att kan vi hjälpas åt att hitta välfungerande verktyg och metoder och försöka förstå vad det är som gör dem bra, så har vi mycket att vinna.

Gammalt och nytt går hand i hand

Vi bör förhålla oss öppna till att ett samhälle med nya förutsättningar och nya krav också kan behöva utveckla nya former för utbildning. Samtidigt så ändras inte allt från grunden. Även om tekniken tillhandahåller nya verktyg och möjligheter är människor fortfarande människor. Därför har man självklart nytta av tidigare forskning kring bland annat lärande, undervisning, psykologi, sociologi och neurologi.

"We should remain open to the idea that existing ways of teaching and designing learning environments may not serve the twenty-first century purposes of education. Note that I am not arguing that students are “wired” differently due to technological exposure or that we should abandon sound pedagogical principles. On the contrary, what we do know about learning, teaching, and education from such diverse fields as psychology, instructional design, sociology, and neuroscience, is important in our quest to understand and utilize emerging technologies." Veletianos, Emerging Technologies in Distance Education, 2010, s 17f)

Det handlar inte om antingen eller, gammalt eller nytt, utan om både och!

En definition av begreppet "emerging technologies"

I första delen av Veletsianos bok Emerging Technologies in Distance Education (2010) resonerar Veletsianos kring hur man skulle kunna göra en definition av vad som menas med "emerging technologies":

"emerging technologies are technologies that have not yet been widely adopted and that are expected to influence a variety of educational organizations within a time span of one to five years." (2010, s 9-11)

Veletsiano betonar att det handlar om teknik som man tror (men inte vet) kommer att spela en viktig roll i utbildningen inom en snar framtid (1-5 år).

Efter många diskussioner och citat från kollegor summerar han så här:

"I define emerging technologies as tools, concepts, innovations, and advancements utilized in diverse educational settings (including distance, face-to-face, and hybrid forms of education) to serve varied education-related purposes (e.g., instructional, social, and organizational goals). Emerging technologies (ET) can be defined and understood in the context of the following five characteristics:
1. Emerging technologies may or may not be new technologies. 

2. Emerging technologies are evolving organisms that exist in a state of “coming into being”. 

3. Emerging technologies go through hype cycles. 

4. Emerging technologies satisfy two “not yet” criteria: (a) Emerging technologies are not yet fully understood (b) Emerging technologies are not yet fully researched  or researched in a mature way. 

5. Emerging technologies are potentially disruptive but  their potential is mostly unfulfilled." (2010, s 12ff)

Jag tycker att det är bra att Veletsiano påpekar att tenkniken inte måste vara ny. Det är ju lätt att man stirrar sig blind på nyheter och glömmer bort att redan väletablerade tekniker kan användas på nya sätt.

Klicka gärna på bilden, så får du se den i större format! Den visar en tankekarta över hur olika forskare och användare ser på begreppet "emerging technologies":

Jag gillade särskilt punkten till vänster i bilden: "Solutions waiting for problems". Jag tror det ligger mycket i det. Det finns många tekniska verktyg redan, men hur ska vi bäst utnyttja dem?

Under ytan är det mycket som förändrats med hjälp av tekniken

I Veletsianos bok Emerging Technologies in Distance Education (2010) skriver Veletsianos bland annat att tekniken har revolutionerat samhället i stort, men inte haft så stor påverkan på skolans värld:

"Technological innovation and advancements have brought about massive societal change. In comparison, technology’s impact on education, teaching, and learning has been rather limited (Bull, Knezek, Roblyer, Schrum, & Thompson, 2005). While expectations have run high about instructional radio, television, personal computers, computer-based instruction, the Internet, Web 2.0, e-learning, m-learning, the latest technological innovation of our times, and the impact of these tools and technologies, results have often been disappointing (see Cuban, 2001): “showcase” learning environments, disengaged students, and technology-enhanced instruction that merely replicates face-to-face teaching seem to be the norm and the standard to which we have become accustomed, rather than the exception." (2010, s 3)

Jag tycker att det är en intressant synpunkt. Bara för att vi har mer teknik till vårt förfogande i skolan, behöver det inte påverka våra arbetssätt eller vårt innehåll särskilt mycket. Inte heller behöver eleven automatiskt bli motiverad, bara för att han eller hon får chansen att skriva sin uppsats på datorn istället för med penna och papper. Tekniken i sig löser inte alla skolans problem. Detta kan kännas nedslående.

Samtidigt vill jag påpeka att datorn har förändrat vårt arbete från grunden på ett sätt som vi kanske inte alltid tänker på. En viktig anledning till detta är att vi har fått nya verktyg för att skriva och publicera våra texter. Och eftersom vårt samhälle blivit allt mer textfokuserat, spelar detta en stor roll inte bara för våra studier och vår underhållning utan för våra liv i stort.

Det finns många och stora skillnader mellan att skriva sina texter i ett ordbehandlingsprogram på en dator och att skriva på skrivmaskin eller för hand. Du kan lättare komma igång med skrivandet på en dator, eftersom du vet att du lätt kan ändra, stryka och flytta runt i texten allt eftersom du jobbar med den. Det gör att du kan skriva spontant och flödigt och utan att grubbla så mycket över om det är bra eller dåligt och rätt eller fel. Skriv av hjärtans lust! Så fort som du kommer på förbättringar eller saker som behöver korrigeras kan du åtgärda problemet.

Eftersom det är så enkelt att göra ändringar i efterhand, lönar det sig att få och ge respons på varandras texter. Med några enkla, men ibland radikala grepp kan ofta texter förbättras väsentligt. Ett mittparti i en text kan till exempel kännas väldigt välformulerat och intressant och enkelt flyttas fram som en inledning till texten.  På det här viset kan skrivprocessen få mycket större utrymme i skolans undervisning. Både lärare och kurskamrater kan lättare följa och stödja eleven i hela den process som leder fram till en slutprodukt.

Å ena sidan kan man alltså tycka att det inte är roligare att skriva skolarbeten bara för att man har hjälp av en dator: man måste ju lik förbannat hitta på vad man ska skriva och försöka formulera sig begripligt.

Å andra sidan kan är det lättare att bearbeta texter - att göra egna genomläsningar och förbättringar och att dra nytta av kurskamraters och lärares respons på texten - vilket kanske ofta leder till att jobbet blir större (usch, eller?) men resultatet desto bättre. Uppsatserna blir mer genomarbetade, lättlästa och intressanta och den som skriver uppsatsen blir mer medveten om språket, ämnet och olika sätt att uttrycka sig på.

Dessutom kan Internet innebära att elevernas texter, dem som eleverna tvingats slösa blod, svett och tårar på, nu kan nå en större publik. Texterna kan publiceras öppet på till exempel bloggar, wikis eller dagstidningars webbilagor och kanske kan då ansträngningarna kännas mer motiverade? Kanske kan då flera av eleverna till och med känna sig stolta över sina texter?

Ja, vad vill jag egentligen komma fram till med detta inlägg? Jo, att tekniken inte automatiskt gör att alla elever tycker det är kul eller ens lätt att lära, men att jag tror att om vi utnyttjar möjligheterna som tekniken ger oss, så kan eleverna lära sig mer och med högre kvalitet.

Och så vill jag tillägga att man på ytan kanske kan tycka att det inte är så mycket som ändrats: eleverna skriver ju fortfarande samma uppsatser ... Men krafsar man lite på ytan, så ser man att ordbehandlingsprogrammen och möjligheten att publicera texterna på Internet automatiskt skapar nya förutsättningar för eleverna att jobba med sina texter och att göra sina röster hörda.

Vad gäller skolornas utnyttjande av tekniken blir jag därför inte nedslagen. Tvärt om! Det händer mycket under ytan och vi har mycket att glädja oss åt!

Så enkelt och ändå så svårt

I sin bok Den gudarna älskar frågar Gunnar Ohrlander läsforskare Bo Sundblad om orsakerna till varför så många elever misslyckas i skolan:

1. Allt fler elever får allt fler diagnoser och kostnaderna för de barn som behöver extra insatser leder till större undervisningsgrupper.

"Skolan är en medelklassmiljö och har du inte den bakgrunden så är risken mycket stor att du misslyckas. Men nu har skolan blivit så brutal i sin utslagning att även barn med medel- och överklassbakgrund misslyckas. Det är den sociala förklaringen till dyslexirörelsen.   När skolans misslyckande börjar drabba barn till välutbildade föräldrar ser de märkligt nog inte systemproblemet utan gör om det till ett individproblem och bidrar själva till att handikappsförklara sina egna barn.   Skolverkets förre chef, Ulf P Lundgren, framhöll det som ett problem. Barn till mycket resursstarka föräldrar kapar med hjälp av läkarintyg till sig en oförsvarlig andel av skolans resurser vilket leder till större klasser." (2009, s 325).

2. När man väljer arbetsformer utgår man felaktigt från att alla elever är mogna att fullt ut ta ansvar för sina studier.

"Problembaserat lärande i grundskolan är en problematisk satsning. Vi visste tidigt på universitetet att det fungerade först på trebetygsnivå. Tema och årskurslöst är andra exempel. Man har misslyckats med de arbetsformer som utgår från att eleverna har samma självdisciplin och målmedvetenhet som studenterna på universitetet har." (2009, s 326).

3. Man har satsat för mycket på årskurslösa arbetsformer.

"Läraren ska sköta tredubbel planering om det är tre årskurser. Det innebär att huvuddelen av eleverna måste sättas i självinstruerande arbetssituationer. Det är svårare att samla ihop gruppen och bedriva en gemensam undervisning. Det finns en studie i Stockholm, där man visade att årskurslösa arbetsformer inte ger sämre resultat för medelklassbarn. Men barn som kommer från hem utan studietraditioner faller handlöst." (2009, s 326)

I Simrishamns kommun åldersintegrerar man alla eleverna från innerstan (dessa barn går på Simrislundsskolan) och man har länge förordat problembaserade och tematiska studier. Likaså undanhålls en del av skolornas budget för att bekosta extra insatser för de elever med särskilt stora svårigheter. Hur ser det ut i din kommun?

Mitt intryck är att det lätt blir en ond cirkel. Stora klasser i kombination med fria arbetsformer och stor spridning i elevernas förkunskaper och förutsättningar, gör att allt fler elever förlorar fotfästet och behöver de där extra insatserna.

Det är av största vikt att vi lyckas få med oss alla våra elever.

"Man talar om 'McDonaldsyrken', men vi vet av erfarenhet att en ung människa utan tillgång till skriftspråkligheten inte ens klarar av att komma i tid. Sorry, det finns ingenstans i vårt samhälle plats för en människa som inte erövrat den här tankeförmågan.   En liten andel, ja så liten som en promille, brukar media kärleksfullt nosa rätt på för att de blivit popstjärnor. Den stora majoriteten blir föremål för omskolnings- och omplaceringsåtgärder. En del försöker med Komvux. Men om de trots allt misslyckas, blir deras alternativ till att rädda sin självkänsla att bli kriminella." (2009, s 327).

Det är ett enkelt men destruktivt försvar: "Det blev inget av mig, men det var för att jag inte försökte."

Genom kompisar som arbetar som läkare har jag förstått att det också finns ungdomar som försöker rädda sin självkänsla genom att försöka få sina läkare att sjukskriva dem för diffusa smärttillstånd. Även det kan vara ett sätt att förklara sina tillkortakommanden i livet. "Det blev ingenting av mig, men det beror på att jag inte är fullt frisk."

Ja, misslyckas vi med att få med oss alla våra elever får det ödesdigra konsekvenser för såväl individerna som samhället i stort. Om vi å andra sidan lyckas finns det gott hopp för framtiden:

"Polisens arbete i Norra Botkyrka har till exempel visat att det är totalt avgörande hur grundskolan fungerat. Klart att det är svårare att få in en kille i ett kriminellt gäng om han sitter hemma och läser läxorna." (2009, s 327).

Det är säkert sant att det är så enkelt, och ändå så svårt ...

Tvåspråkighet är inte ett handikapp

I Gunnar Ohrlanders bok Den gudarna älskar finns ett kapitel som handlar om läsandet och skrivandet (2009, s 308-328). Ohrlander har intervjuat läsforskare Bo Sundblad och Sundblad säger en del tänkvärda saker om tvåspråkighet.

Det som jag tyckte var särskilt tänkvärt var att Sundblad hävdar att det alltid är en fördel och aldrig ett handikapp att kunna flera språk:

"Att kunna mer än ett språk är aldrig ett handikapp, men i läroplanerna har man utnämnt det till ett handikapp. I Lgr 80 tog man upp tvåspråkighet under rubriken "barn med särskilda behov".   Samtidigt finns det inte en människa i Sverige som anser det vara ett handikapp att kunna prata engelska. Vissa språk betraktas som handikappande medan andra är meriterande./.../    Vi har en rangordning. Först kommer svenskan, sedan engelskan. Franskan hävdar sig rätt väl och tyskan börjar sega sig upp liksom ryskan. Spanskan har rätt hög status. Finskan har gjort en kometförändring från att sedan medeltiden ha varit ett underklasspråk. Längst ner i botten ligger somaliskan, turkiskan osv." (2009, s 322).

Tyvärr ligger det väl något i Sundblads påstående, eller vad säger du? Olika språk har olika status. Jag tror att språken ofta bedöms utifrån den nytta vi anser att svenskar normalt har av dem, men jag tror att vi ofta glömmer att det är en otrolig fördel för ett land att ha medborgare som talar olika språk - och då menar jag även språk från länder vi normalt inte har så mycket affärskontakter med.

Undervisande lärare, kunskapskontroller och höga förväntningar på alla elever

Gunnar Ohrlander har intervjuat Mats Öhlin, som fått jobbet som skolchef i Haninge efter att kommunen utsetts som Sveriges sämsta skolkommun av Lärarförbundet och den sämsta kommunen för barn av Barnens rätt i samhället (BRIS). Ohrlander vill ta reda på vad Öhlin har gjort för att vända situationen med för stora klasser, många obehöriga lärare, uppgivenhet, sorg, missnöjda lärare och föräldrar och allt sämre studieresultat (Ohrlander, Den gudarna älskar, 2009, s 259-273).

Jag håller med om att det är intressant att ta reda på vad man gjort för att förbättra skolor med så dåliga resultat. Samtidigt kan det vara vettigt att ha i bakhuvudet att i stort sett alla krafttag man tar i en sådan här situation leder till att det blir bättre.

Mats Öhlin började med att försöka ta reda på orsakerna till problemen och fann att det i första hand handlade om attityden i Haninge skolvärld. Man hade helt enkelt fel idéer om vad som är bra för eleverna:

1. Man hade försökt styra lärarna så att de blev handledare istället för undervisande lärare.

"Att läraren ska vara en kunnig person med auktoritet som leder undervisning inför en hel klass, alltså att läraren kan ha dialog med hela klassen samtidigt, så kallad katederundervisning. 

   Det har inte varit politiskt korrekt. 

   I stället skulle läraren vara handledare för elevens lärande. Bara man plockade bort alla hinder för eleverna så skulle de lära sig mer eller mindre automatiskt eftersom det finns en medfödd nyfikenhet. 

   I Haninge skickade man runt konsulter på skolorna som visade lärarna hur de skulle jobba som handledare och inte som lärare. Man lade till och med in det som ett lönekriterium, att vara handledare." (2009, s 263).

2. Man hade inte velat kontrollera elevernas studieresultat.

"Det hade inte varit populärt att kolla resultat. Betyg och resultatuppföljning har i svensk skola betraktats med misstro och uppfattats som ett nödvändigt ont på högstadiet och gymnasiet. I tidigare åldrar bör man absolut inte ägna sig åt sådana saker. 

   Varför då? 

   Det är synd om barnen om de får reda på hur de ligger till. Skolan har, generellt i Sverige, inte tagit ansvar för sina egna resultat, enligt Mats Öhlin. När eleven får betyg betraktas hon som antingen begåvad eller dum i huvudet. Det är elevens egenskaper som betygssätts och inte skolans.  

   Men elevens kunskaper är ett resultat av skolans arbete. 

   Det betyder, menar Mats Öhlin, att ett bra betyg för eleven är ett bra betyg för verksamheten." (2009, s 265f).

3. Det saknades rimliga krav och höga förväntningar på alla elever och inte bara på de elever som tycktes ha goda förutsättningar och en vilja att utvecklas.

"Vad som saknades var höga förväntningar. Istället hade man en inställning att 'med sådana elever kan det inte bli bättre'. Och rimliga krav fanns inte heller. Ibland visade sig kraven vara helt irrelevanta och ibland orimliga." (2009, s 267)

"Mats Öhlin poängterar vikten av engagerade vuxna. Men är inte det att slå in öppna dörrar, för vem är väl emot? 

   - Det som skiljer är höga förväntningar på alla elever, säger han. Och att man samtidigt har krav som är rimliga, alltså som är möjliga för eleverna att uppnå. Eller som den sovjetiske psykologen och pedagogen Lev Vygotskij hävdade: 'att man ska bedriva en undervisning som är ett huvud högre än eleven, men inte två'. /.../ 

   Lärande är en relation mellan de som kan och de som inte kan. För att det ska ske en överföring dem emellan, så behövs kontakt. 

   Lärare måste vara socialt kompetenta och kunna knyta kontakter också med sådana som inte vill ha sociala kontakter, hävdar Mats Öhlin." (2009. s 266f). 

Åtgärderna bestod framför allt i att man medvetet arbetade för att ändra attityden hos alla inblandade och att man hade fler och kontroller av elevernas kunskapsutveckling redan från och med årskurs ett i grundskolan. Fokus låg på kunskaper och man gjorde kontinuerliga kunskapskontroller. Resultaten av kunskapskontrollerna sågs som ett mått på hur väl skolan lyckats, och inte som ett verktyg för att sortera elever. Så här säger Robert Noord, socialdemokrat och ordförande för barn- och utbildningsnämnden i Haninge kommun:

"Tar man reda på vad barnen kan så ger det en omedelbar höjning av resultaten. Skillnaden mot tidigare är att det innebär en formalisering. Nu ska resultaten dokumenteras och rapporteras vidare. Därmed kan man jämföra dem och diskutera vad som fattas. Det blir också möjligt för politikerna att se ifall barnen får de kunskaper de har rätt till." (2009, s 282f).

Första målet blev att eleverna snabbt skulle knäcka läskoden. Läsfärdigheten kontrollerades med hjälp av läsutvecklingsscheman och eftersom man redovisade resultaten öppet kunde man jämföra olika skolor och klasser med varandra. I samband med detta satte man upp gemensamma mål som först verkade svåra att nå, men så småningom nåddes med råge.

"Det nya var alltså en gemensam ambitionsnivå. Slutsatsen blev att denna ambition, tillsammans med att alla resultat redovisades öppet, innebar att lärarna hittade ett gemensamt fokus." (2009, s 270).

"Det är skolan som avgör hur det går för eleverna. Detta är viktigare än elevernas psykologiska egenskaper och sociala förutsättningar. Visst har eleverna olika saker med sig i ryggsäcken när de kommer till skolan men frågan är om skolan bara ska vara en transportsträcka för redan givna förutsättningar eller om den kan vara en faktor som bryter med det som verkar givet. Skolan ska vara en stark institution med vars hjälp man kan ändra sin situation." (2009, s 266).

Vad anser du om Mats Öhlins beskrivningar av problemen? Håller du med om hans förslag till lösningar?

Hur jobbar ni på er skola och hur jobbar ni generellt i er kommun?

Skolans främsta syfte är att lära eleverna saker de behöver kunna men inte redan kan

Under en längre tid tycker jag att allt mer av skolpersonalens tid och kraft har lagts på uppfostran av eleverna. Samtidigt har allt mindre tid och kraft funnits för att eleverna ska hinna och klara av att lära sig fakta och färdigheter som de inte redan kan.

Det är kanske fånigt att ställa social kompetens mot kunskaper, men det känns som att det är hög tid att vi betonar kunskapernas värde. Pendeln har länge slagit för långt åt andra hållet, det vill säga åt den sida som betonar hur vi ska göra saker istället för vad vi gör. Vi har haft hela utbildningsprogram kring hur elever och skolpersonal ska bete sig mot varandra (till exempel SET), men i vardagen har man sett mellan fingrarna när elever pucklat på varandra och kallat sina skolkamrater och lärare för kärring, gubbjävel och bög.

Jag tror att om man istället för att lägga en timme i veckan på social träning i form av till exempel SET, jobbar målmedvetet med att alla elever ska få kunskaper och färdigheter, då når man bättre resultat även vad gäller elevernas sociala fostran. Jag tror att det är mycket svårt att utveckla social kompetens om man har man inte några kunskaper och färdigheter och vice versa, det vill säga att man nästan omedvetet och av sig självt utvecklar social kompetens i samband med att man tillkämpar sig goda kunskaper och färdigheter. Och jag tror att det är mycket nyttigt för självförtroendet och självkänslan att möta utmaningar och få kämpa för att nå goda studieresultat som man sedan kan känna sig stolt över.

Så här säger Mats Öhlin, skolchef i Haninge kommun om vad som är skolans uppdrag:

"Självklart har sociala frågor en plats i skolan eftersom en massa människor möts och arbetar på samma ställe. Men man är inte där för att man ska vara sociala mot varandra utan för att lära sig något som man inte kan. /.../ Detta kan jämföras med oss vuxna och vad som händer på våra arbetsplatser. Vi går inte till jobbet för att socialiseras. Eller för att bli trygga. Det vore ju rena mardrömmen. Vi går dit för att göra ett jobb. Helst vill vi att arbetsplatsen ska vara uthärdlig. Ännu hellre vill vi förstås ha bra kollegor omkring oss." (Ohrlander Den gudarna älskar, 2009, s 269).

"Det bästa sättet att socialisera eleverna i skolan är alltså att se till att alla är med. Man löser inte sociala problem med att bearbeta sociala beteenden, utan i allmänhet löser man sociala problem i skolan med hjälp av pedagogik." (2009, s 272). 

Jag håller verkligen med. Skolans främsta mål är inte att lära våra elever att umgås och att samarbeta, istället är det ett medel för att nå målet. På samma sätt är det inte skolans mål att lära eleverna att förstå sig på datorer och olika datorprogram, utan datorerna och datorprogrammen är medel för att nå målet.

Jag tror också att om vi i skolan har problem med att eleverna uppför sig illa på lektionerna, så ska vi i första hand skapa bättre förutsättningar för dem att göra rätt och göra bra. Dessa förutsättningar skapar vi i första hand genom vilket material och vilka metoder vi väljer i vår undervisning.

Vad är då målet? Jag anser att det är att eleverna ska få allmänbildning och goda färdigheter i att läsa, skriva, räkna och, sist men inte minst, goda kunskaper i källkritik. Vad tycker du?

En biljett till framtiden

"Kan inte" är inte en defekt. Det är en biljett till framtiden. 

Detta tänkvärda citat står att läsa i Den gudarna älskar (2009) av Gunnar Ohlander och tillskrivs den Vygotskij-inspirerade psykologen Leif Strandberg.

Ser man på lärandeprocessen på detta positiva sätt har vi alla en spännande resa att se fram emot.

Vad är en personlig lärmiljö (PLE) och vad ska vi ha den till?

Så här definierar Alastair Creelman vid Linnéuniversitetet skillnaden mellan Personliga Lärmiljöer (PLE) och Lärplattformar (LMS): 

”De viktigaste skillnaderna mellan PLE och LMS/VLE är:

• LMS utgår från läraren/lärosätet

PLE utgår från studenten 

• LMS ger läraren möjlighet att styra och administrera sina kurser och studenternas lärande

PLE ger studenterna möjlighet att styra sitt eget lärande 

• LMS hanterar kommunikation inom bestämda grupper

PLE ger studenterna möjlighet att visa sitt arbete för alla och skapa flexibla nätverk 

• LMS kräver inloggning

PLE är öppna 

• LMS är stora omfattande system, lätta att administrera men sårbara vid fel

PLE bygger på många små system, svåra att administrera men mindre sårbar 

• LMS bygger in alla verktyg i en lösning (som en schwiezisk armékniv)

PLE är en verktygslåda med många olika verktyg som man väljer och kombinerar själv 

• LMS är en tillfällig lösning bara för den korta perioden man är student vid ett visst universitet. När kursen är slut åker du ut.

PLE handlar mer om livslångt lärande och kan ständigt uppdateras”

Läs mer här: http://plesurvey.pbworks.com/w/page/4818467/FrontPage

Varför skulle du vilja ha en personlig lärmiljö?

Detta svarar Allan J Cann på i följande film:

Personal Learning Environments

View another webinar from Alan Cann

Jag håller med om att den personliga lärmiljön är bra för lärandet och underlättar mycket av vårt arbete i skolan, men jag behöver också verkligen hjälp av ett välfungerande verktyg för de ständigt ökande kraven på administration, dokumentation och kontinuerliga individuella samtal med elever om deras studieprestationer och tips på hur de kan förbättra sina resultat.

Vilka krav bör man ställa på en personlig lärplattform?

För att få lite nya idéer om vad en personlig lärplattform bör erbjuda för möjligheter har jag tittat på vad andra har för åsikter i frågan. Ett intressant inlägg kring detta skrevs redan 2008 av Graham Attwell: http://www.pontydysgu.org/2008/06/what-do-you-want-your-ple-to-be-able-to-do/.

Här har jag listat några idéer efter att ha fått inspiration av Attwell:

1. Goda sökfunktioner

En personlig lärplattform ska göra det möjligt att lätt söka i många olika typer av material. Jag använder framför allt Google (ibland med hjälp av avancerat sök), eniro (för att hitta personer och företag) och den egna datorns sökfunktion ”Sök bland program och filer”.

Vilka verktyg använder du?

2. Samla in aktuellt material

Den personliga plattformen ska kunna samla in material och information som man just nu behöver. På så vis kan man, trots att materialet kommer från flera olika typer av källor, hitta det på ett och samma ställe. Jag tänker att till detta kan man använda rss och till exempel Google Reader eller motsvarande verktyg.

Vad använder du?

3. Möjlighet att redigera eller kommentera

För att miljön ska bli personlig bör du kunna flytta om, göra anteckningar och understrykningar i den.

Vilka verktyg kan man göra detta i?

4. Möjlighet till reflektion och analys

Du behöver också ha utrymme för analys och en möjlighet att dela med dig av dina reflektioner och analyser och ta del av andras. Detta tycker jag att bloggar fungerar utmärkt för, men även wikis och Google dokuments funkar väl?

Vad använder du?

5. Lagring

Du ska kunna lagra och komma åt det material du behöver. Bloggar, wikis och google dokuments funkar för detta. Dropbox är en annan möjlighet.

Var lagrar du ditt material?

6. Visa upp, dela med sig och att ge respons

Du ska på ett enkelt sätt kunna visa upp material som du producerat, dela med dig av ditt arbete och kunna ta emot kommentarer på det från kollegor och andra intresserade. Det måste alltså finnas en ”Dela”-funktion och en kommentars-/diskussions-funktion. Detta funkar bra på såväl Google dokuments, bloggar och wikis.
Vilka verktyg använder du?

7. Kombinera flera olika typer av medier

Det är viktigt att man i verktyget kan varva text, bild, ljud och film. Ja, det går att göra i bland annat bloggar, wikis och google dokuments. (Börjar ramsan kännas igen vid det här laget?)

Vilket verktyg föredrar du för detta ändamål?

8. Lätt att samarbeta

Samarbete fungerar i dag bra i många webbverktyg. Själv har jag mest erfarenhet av att samarbeta i bloggar och wikis, men jag tycker också att det fungerar bra i Google dokuments.

Vad använder du?

9. Det ska vara lätt att bygga och underhålla nätverk

Jag gör det bland annat genom att följa olika rss-flöden som jag lagt i min bloggs widget-fält. Jag tar också hjälp av twitter och facebook.

Hur gör du?

10. Tillgänglighet

Materialet ska vara tillgängligt från alla datorer vid alla tidpunkter. Detta är en öm tå, eftersom mycket material och verktyg ligger på Internet. Så länge nätverken fungerar är det jättesmidigt att kunna nå allt material från vilken dator som helst, men om nätverken strejkar har vi plötsligt ingenting …Läskigt!

Hur gör du?

Här kan du se ett bildspel av Attwell om personliga lärmiljöer:

Personal Learning Environments: The future of education?

View another webinar from GrahamAttwell

Skapa din personliga lärplattform

Funderar även du över hur du på ett smart och effektivt sätt ska skapa din personliga lärplattform? Då kan du få lite konkreta tips här:  http://edtechpost.wikispaces.com/PLE+Diagrams

och här: http://plesurvey.pbworks.com/w/page/4888586/Exempel%20p%C3%A5%20PLE

Jag har gjort flera lärplattformar med hjälp av bloggar, men nu är jag sugen på att se om jag kan hitta verktyg som passar mina behov ännu bättre eller som kan komplettera bloggarna.

Kanske kan symbaloo (http://www.symbaloo.com/) vara ett sådant? Det verkar i alla fall vara väldigt populärt i sådana här sammanhang.

Se till exempel här: http://youtu.be/YEls3tq5wIY



och dessa två som är skapade av lärare som går samma kurs som jag vid Umeå Universitet (PLE-ht11):

http://peellee.wordpress.com/2011/12/14/guidad-tur-genom-mitt-ple/

http://ingasblogg.edublogs.org/2011/10/02/personlig-larmiljo-min-variant/

En annan kollega på kursen jag går tipsar om möjligheten att göra en PLE i verktyget Xmind (som är ett verktyg för tankekartor). I denna film kan du se hur hon har gjort:
http://screencast.com/t/oJO42MRS1Bu



Hur gör du och hur gör dina elever?

Formellt, icke-formellt och informellt lärande

Via  Kerstin Namuths blogg  peelle fick jag ett tips på en EU-skrift jag vill läsa. Den handlar om det livslånga lärandet och Namuth citerar vad det står som definitioner för formellt, icke-formellt och informellt lärande. Så här står det:

Formellt lärande

äger rum vid inrättningar för allmän och yrkesinriktad utbildning och leder till erkända utbildningsbevis och kvalifikationer.

Icke-formellt

lärande äger rum vid sidan av de gängse systemen för allmän och yrkesinriktad utbildning och leder inte nödvändigtvis till formaliserade utbildningsbevis. Icke-formellt lärande kan tillhandahållas på arbetsplatsen eller genom organisationer och grupper i det civila samhället (till exempel ungdomsorganisationer, fackföreningar och politiska partier). Det kan också ges via organisationer eller tjänster som inrättats för att komplettera formella system (till exempel kurser i konst, musik eller idrott eller privatundervisning för att förbereda examina).

Informellt lärande

är en naturlig del av vardagslivet. I motsats till formellt och ickeformellt lärande är informellt lärande inte nödvändigtvis avsiktligt lärande och därför erkänns det ofta inte ens av individerna själva som något som bidrar till deras kunskaper och färdigheter.

Jag kan tycka att distinktionerna känns lite onödiga. Allt hänger ju ihop. Men kanske kan uppdelningen göra oss mer medvetna? Skriver du mycket dagbok tänker du kanske inte på att du utvecklar ditt skrivande när du gör det ... Spelar du datorspel tänker du kanske inte på att du tränar din spatiala förmåga samtidigt (jo, det gör du nog, för datorspelande personer har ofta en hel uppsjö argument att försvara sig med). ;-)

I skriften finns även en bilaga som innehåller "Exempel på goda idéer inom livslångt lärande". Det låter väl spännande?! Där nämns bland annat ett svenskt exempel, nämligen det så kallade kunskapslyftet.

En trygg skolmiljö skapas tillsammans med eleverna

Det är i genomsnitt två skolbränder per dag om man räknar med även de bränder som skolpersonalen själva släcker, berättar Susanne Weigl, informationsansvarig på Brandskyddsföreningen, för Gunnar Ohrlander (Den gudarna älskar, 2009, s 245). Kostnaderna för detta beräknas av Brandskyddsföreningen till ca 500 miljoner kronor per år, men siffran är enligt Weigl i underkant, för man har inte räknat alla kostnader. En del av kostnaderna står nämligen skolorna för själva och kommer därför inte med i statistiken. Man tror också att en del friskolor väljer att inte rapportera problemen för att inte få negativ publicitet. Istället finns det beräkningar som pekar på den dubbla kostnaden, det vill säga en miljard kronor per år.

Många av dessa kostnader beror på att skolans egna elever har anlagt bränder och det känns som ett enormt resursslöseri. Vad är det då som gör att elever förstör för sig själva?

Enligt Ulf Mårtensson, säkerhetsansvarig för skolorna i Karlstads kommun,

"har våldstendenser funnits ganska länge när man till sist blir varse problemen. Och de har också tolererats ganska länge." (2009, s 248)

Jag tror också att den allmänna attityden på skolan spelar en viktig roll. Ser man till exempel mellan fingrarna vad gäller mobbning, skadegörelse, sen ankomst och skolk? Vad händer när en elev under en lektion kallar sin lärare för "kärring" eller "gubbdjävul" eller sin klasskamrat för "hora" eller "bög"? Visst måste vi vara positiva och utgå från att eleverna är goda och vill väl, men vi måste också sätta gränser så att de inte tillåts trakassera oss eller varandra. Inte bara för offrens skull, utan också för förövarnas. Detta är ytterst en ledningsfråga.

Lösningen är enligt Ulf Mårtensson och Gunnar Dahl, som även han arbetar med säkerheten på skolorna i Karlstads kommun, inte att man sätter upp övervakningskameror. Istället handlar det om att "återerövra den informella kontrollen":

"När urbaniseringen tog fart växte städerna till närmast oöverblickbara folkhav. De gamla byarnas informella och sociala kontroll ersattes av polis, väktare, larm och kameror, alltså formell kontroll. Men nu är det nödvändigt att återerövra den informella kontrollen." (s 250)

Detta kan låta självklart, men hur ska vi kunna återskapa den sociala kontrollen när det i vissa fall har gått så långt att skolpersonalen är rädd för skolans elever? Kanske måste vi bli bättre på att ta hjälp av socialen och polisen? Och försöka sätta gränserna tidigare? Innan det hinner gå så långt.

Jag frågade min 13-årige son vad det kan tänkas bero på att elever tänder eld på eller och slår isönder saker på sina skolor och han sa att det beror på att de vill verka coola. Det låter ju absurt. Varför skulle någon tycka att det är coolt att någon vågar förstöra för en? Jo, det är för att de är dumma, lika dumma som de som förstör. Men är barn dummare i dag? Nej, det beror på att de inte uppfostras ordentligt. När de är små och dumma tycker man att de är för små för att få skäll och när de blir större har det redan hunnit bli för sent. Vad anser ni om den tesen?

För att komma åt de akuta problemen menar Mårtensson och Dahl att man behöver engagera såväl lärare som elever. Genom att systematiskt ta reda på vilka områden på skolan som känns otrygga och där det uppstår problem, kan man lättare förebygga brott. Det gäller att bygga upp ett förtroende och att ta vara på den kraft som finns i att nästan alla elever egentligen vill ha en fin skolmiljö.

Några bilder från Jan Håkanssons föreläsning om Hatties metastudie

Jan Håkansson (tredje från vänster) 

tillsammans med lärare och 

skolledare från Simrishamn.

Här kommer bilder från Jan Håkanssons sammanfattande föreläsning om bland annat Hatties metastudie Visable Learning och den forskningsöversikt som Håkansson arbetar med just nu, d v s CARL-projektet:

Här kan du läsa mer om föreläsningen:  http://cwasteson.blogspot.com/2012/01/det-nya-skolarets-uppstart.html

Det nya skolårets uppstart

På det nya årets första arbetsdag bjuds vi i Simrishamns skolor på följande aktivitet:

"Som en god karamell inför vårens arbete får vi möta Jan Håkansson från Linné Universitetet i Växjö som bl.a. fördjupat sig i John Hatties gigantiska metastudie presenterad i boken ”Visible Learning”. 

Jan Håkanssons mer modesta men också mer lättillgängliga sammanfattning ”Synligt lärande” presenterar en översikt om vad som påverkar elevers studieresultat.

För den som vill spendera en timme under jullovet med att få en första inblick i texten kan ladda ner och ta del av sammanfattningen här:  http://pedagogstockholmblogg.se/larandebedomning/tag/jan-hakansson/ "

Visst låter det som en bra uppstart! Kanske till och med så här bra?!

Den här barometern används i samband med Hatties forskning
för att åskådliggöra hur stor effekt olika åtgärder kan få. 

PS. Efter att ha läst materialet (se länkarna ovan) på bloggen Lärande bedömning blev jag både mycket nyfiken och lite oroad.

Nyfiken blir jag för att Jan Håkanssons sammanfattning är så komprimerad att den inte ger konkreta exempel på effektiva undervisningsmetoder utan bara lite generell vägledning. Jag vill så klart veta mer och hoppas att den här utbildningsdagen ska ge mig det.

Oroad blir jag över hur de slutsatser som Håkansson har hämtat från Hatties studie "Visable Learning" kan komma att användas. Man får tänka på att Håkansson sammanfattat det som han anser är det viktigaste i det som Hattie i sin tur sammanfattat och sammanställt när han jämfört redan befintlig skolforskning. Det är alltså rimligt att anta att en hel del viktiga fakta, kunskaper och reservationer fallit bort på vägen.

Studien är mycket intressant därför att Hattie har baserat den på ett stort antal undersökningar och för att han försöker ta ett helhetsgrepp. På så vis kan tendenser, som finns men som kanske är mindre tydliga i de enskilda studierna, sammantaget visa sig vara signifikativa. Samtidigt är det som sagt viktigt att förhålla sig lite sunt skeptisk till hans slutsatser. Plockar man lösryckta citat ur studien, utan att läsa Hatties diskussioner kring dem, kan de dessutom bli direkt missvisande.

Jag reagerade särskilt på två slutsatser och funderar över hur de kan användas om man tar dem ur sitt sammanhang:

klasstorleken respektive lärarnas ämneskunskaper spelar endast en liten roll för elevernas studieresultat.

Visst låter det som en möjlighet för de kommuner som känner att de vill spara pengar (vilka vill väl inte det?)? Det gör mig lite nervös ...

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har redan tagit fram ett diskussionsmaterial som är tänkt att användas av såväl skolorna själva som deras huvudmän. I diskussionsmaterialet skriver SKL bland annat en inledande sammanfattning av vilka skolfaktorer som påverkar elevernas lärande mest respektive minst. Texten är kortfattad, men man missar självklart inte tillfället att poängtera att klasstorleken är en faktor som inte påverkar elevernas resultat ...

"De starkaste effekterna från skolan relateras till kännetecken inom skolor, såsom klimatet i klassrummet, influenser från kamrater eller frånvaron av störande elever i klassrummet. Andra betydelsefulla effekter inkluderar anpassning av läro- och kursplaner för att blir mer ändamålsenligt utmanande, och att skolan har rektorer som ser sig själva som ledare för undervisningen i styrningen av skolan. Påverkanseffekter som ligger nära noll är exempelvis integrering, begåvningsgruppering, klasstorlek, åldersblandade/åldershomogena klasser, sommarkurser och friskolor. Bland de mer negativa återfinns sommarlov, att gå om en årskurs samt byte av skola." 

Därefter följer bland annat fyra diskussionsfrågor riktade till huvudmannen:

1. Spontana synpunkter om kapitlet ”Skolan”? Känns Hatties slutsatser riktiga utifrån era erfarenheter?
 2. Mycket tid ägnas vanligtvis åt att diskutera skolstrukturella frågor; skolstorlek, klasstorlek och finansiering – vilka är bland de minst inflytelserika faktorerna när det gäller elevers studieprestationer. Varför tror ni att det är det så? Är det så även hos er? Om ja, behöver detta ändras och i så fall hur?
3. Hur kan de positiva effekterna som Hattie identifierat förstärkas?
4. Har ni genomfört några konkreta insatser? Vad är erfarenheterna av dessa?

Detta hade kanske kunnat vara ok om det funnits med en brasklapp i sammanhanget. Men påståendet är plockat från sitt sammanhang. Även om också Håkanssons sammanfattning (som diskussionsmaterialet är baserat på) är mycket kortfattad, så är det i alla fall lite mer nyanserat där:

"Enorma mängder forskning har, enligt Hattie, producerats kring frågan om klasstorlekens (0.20) betydelse för elevers inlärning. Hatties slutsats är att minskning av klasstorleken möjligen kan leda till högre arbetsrelaterade effekter för lärare och elever, vilka sedan möjligen kan (eller inte) leda till effekter på studieprestationer för eleverna. En annan slutsats är att en ökning av klasstorleken inte är att rekommendera." (s 24) 

Säkert kan inte klasstorlek ensamt påverka elevernas lärande så mycket, men stora undervisningsgrupper omöjliggör mycket av det som Hattie hävdar ger stora effekter på elevernas lärande. Jag skulle ha önskat att detta hade poängterats tydligare.

Vad gäller betydelsen av att lärarna har goda ämneskunskaper, nämns detta inte i SKL:s diskussionsmaterial. De gör alltså inte någon affär av att lärarens ämneskunskaper inte är viktiga, men de betonar inte heller vikten av dem. Så här skriver de om lärarnas möjligheter att påverka elevernas resultat:

"Huvudbudskapet handlar här om att de bästa lärarna utöver en passion för att se utmaningar i sina ämnen, skapar förtroendefulla relationer till eleverna, har höga förväntningar, hjälper eleverna att använda varierade strategier eller processer för att lära sig ämnet i fråga. Dessa lärare är även villiga att förklara undervisningsmaterialet och engagera sig i elevernas lärprocesser."

Och så här sammanfattar Håkansson resultaten från Hatties studie:

"Inte heller lärares ämneskunskaper (0.09) som enskild påverkansfaktor tycks spela någon större roll när det gäller påverkan på elevernas studieresultat. Enligt Hattie är de generella effekterna av lärares ämneskunskaper som isolerad företeelse försumbara. En förklaring kan vara att lärare i allmänhet har acceptabla ämneskunskaper och därför visar sig mindre varians när ämneskunskaper sätts i samband med elevers prestationer. Hattie menar att variansen framträder när lärares ämneskunskaper kombineras med andra förmågor hos läraren som är knutna till undervisningssituationen (exempelvis tydlighet och förmågan att skapa förtroendefulla relationer till eleverna, enligt ovan)." (s 30) 

"Hattie menar dock att de lärare som har goda ämneskunskaper, förstår ämnesinnehållet bättre och att de på ett bättre sätt kan anpassa elevernas progression av yt- och djuplärande i fråga om detta innehåll." (s 31)

Jag håller med Hattie. En lärares goda ämneskunskaper i sig inte behöver leda till kunniga elever. Men läraren behöver goda ämneskunskaper för att kunna ge eleverna det som Hattie hävdar ger stora effekter på elevernas lärande.

SKL:s diskussionsmaterial (som är en sammanfattning baserad på Håkanssons sammanfattning av Hatties studie som i sin tur är baserad på sammanfattningar av andra forskares studier) och Håkanssons sammanfattning verkar få ett stort genomslag inom svenskt skolväsende. Därför har Håkansson och SKL ett stort ansvar i hur de formulerar sina sammanfattningar, så att de inte riskerar att missbrukas och därmed försämra skolsituationen.

PS II. Glöm inte bort att läsa den avslutande intervjuerna med Hattie (s 53-55) resp Jan Håkansson (s 55-56).

Yrkesutbildningar kontra högskoleförberedande

Målet var att alla skulle bli akademiker

Den nya gymnasiereformen leder till att det blir svårare för elever att ångra sig om de vill byta från ett yrkesförberedande program till ett högskoleberedande.

"Orsaken till förslaget är att yrkesprogrammen har försummats och att rådande system egentligen bygger på att "klassbyte" och högskola är det enda som räknas. Det har funnits ett förakt för icke akademiska yrken och inom socialdemokratin har man skämts om barnen inte bytt klass och blivit akademiker." (Ohrlander Den gudarna älskar, 2009, s 124f).

"Skolpolitikerna talade uteslutande om att arbetarbarnen måste få chansen att lämna sin klass. Det verkade som alla socialdemokrater ville att deras barn skulle bli akademiker. /.../ Om en elektrikerson ville bli elektriker så var det ett misslyckande." (Ohrlander, 2009, s 238).

Här tycker jag att man ringar in attityden väldigt väl. Målet hade blivit att alla skulle bli akademiker och resultatet blev att vi, både elever och lärare, spelade med i en fars när vi låtsades att alla elever, både de som gick på praktiska och de som gick på teoretiska program, hade samma intressen och behov.

I kapitel 20 i Den gudarna älskar beskriver Gunnar Ohrlander LO:s syn på skolan och utbildning och han har intervjuat Irene Wennemo, som är chef för LO:s arbetslivsenhet och talesman i skolfrågor. Wennemo berättar om den allmänna attityden:

"Ta till exempel byggnadssnickare. De använder nog mer matte i sina jobb än många andra, avancerad matte. Man borde ju vara stolt över de här kunskaperna. Det är verkligen ett kvalificerat jobb, men då börjar det pratas om att utbildningen ska vara högskoleförberedande. Man ska läsa teori, inte för att byggnadssnickare är ett kvalificerat jobb som kräver matte, utan för chansen att få bli akademiker." (Ohrlander, 2009, s 238).

Konsekvensen blev ett orättvist system som svek såväl lärare som elever


Eleverna läste kärnämneskurser som man påstod i grunden innehöll samma stoff, ställde samma krav och bedömdes efter samma måttstock. I själva verket har vi ofta placerat ribban lägre på de praktiska programmen och därmed har resultaten varit svåra (omöjliga?) att jämföra. Inte heller har kursinnehållet i till exempel kärnämneskursen "Svenska B" svarat mot de intressen och behov som den genomsnittlige fordonseleven känner att han eller hon har. Detta har lett till att läraren kommit i en lojalitetskonflikt: skulle han eller hon vara lojal mot systemet och följa kursplanen eller skulle han eller hon anpassa sig efter elevernas förväntningar och behov?

Lösningen skulle vara att man integrerade karaktärsämnena i alla kärnämnen

Per-Åke Olsson, gymnasiechef i Haninge söder om Stockholm, berättar för Gunnar Ohrlander att han djupt beklagar att man tar bort stora delar av teorin för yrkesprogrammen:

"Det rimmar inte med framtidens stigande kompetenskrav. /.../ Vem vill ha hem en elektriker som inte vet något om volt, ampere och spänning? Och vem vill bli vårdad av någon som inte byggt teorier och mentala modeller för vad behandlingen leder till?

    Felsökningen på en modern bil är otroligt avancerad. Det handlar om att ha lärt sig skapa begreppsliga system, bilder av hur saker och ting fungerar. Det kan skilja lite i abstraktionsnivå, men det är ingen fundamental skillnad." (2009, s 292)

Lösningen är inte att plocka bort teorin utan att integrera karaktärsämnena i undervisningen.

"I fordonstvåan säger de inte att de ska ha matte. De har fordonsräkning. De använder matten i fordonen." (2009, s 293)

Visst låter det bra, men i mina ämnen svenska och historia är det inte så enkelt (antagligen är det inte så enkelt i matematiken heller). Vi har ju ett eget stoff vi ska hinna med också. Eleverna ska lära sig litteraturhistoria och språkhistoria och träna sig i att skriva olika typer av texter och hålla olika typer av muntliga framträdanden. Min erfarenhet är att lektionerna inte automatiskt blir kul och intressanta för eleverna bara för att romanfigurerna också gillar bilar eller mat eller för att eleverna får lov att skriva debattartiklar där de får argumentera för eller emot elbilar eller skriva utredande texter om betydelsen av att man inte bryter kylkedjan under förvaringen av maten. Och även om vi kan lägga in moment i historieundervisningen som handlar om elevernas framtida yrkens historia och utveckling, så måste de ändå läsa lite om bland annat feodalismen, franska revolutionen och demokratins utveckling.

Wennmo hävdar att

"Det saknades drivkrafter att satsa på bra yrkesutbildning när gymnasiet reformerades på nittiotalet. Och det fanns över huvud taget ingen planering. 

   Den nya gymnasieskolan innebar decentralisering och stor frihet. Kommunerna blev ointresserade av de program som gav etablering på arbetsmarknaden och faktiskt fungerade. De var för dyra. Istället skapade de billiga gymnasieskolor som lockade många studenter. 

   Kommunerna tyckte inte att arbetsmarknaden var deras sak. Arbetsmarknaden var ju inte kommunal utan regional. Att det inte finns några fordonsmekaniker i Stockholmsregionen är liksom inte Tyresös problem, säger Irene Wennemo. Det viktiga för Tyresö är att de har sökande till sin gymnasieskola. 

   Samtidigt kom friskoleetableringen. 

    Det gällde att locka många ungdomar till spännande och billiga kurser, olika varianter på samhällsprogrammet, till exempel samhälle med fotbollsinriktning, och estetiska program.   Fordonsprogrammet fick någon annan kommun sköta, tyckte de flesta. 

   Det fanns förstås de som hade bra yrkesgymnasier, men den allmänna trenden var att alla kommuner ville starta sin egen skola och satsa på de stora, billiga programmen." (2009, s 237)

Frågan är om det är bättre i dag? Är det rimligt att tro att kommunerna och de privata aktörerna på skolmarknaden kommer att ta ett samhällsansvar?

Även yrkeselever behöver goda kunskaper i kärnämnena

Även om man inte ska bli akademiker behöver man ha allmänbildning, ett välfungerande språk och kunna räkna:

"Enligt kritikerna har utredarna en ålderdomlig föreställning om vilka krav som ställs i det moderna yrkeslivet. Man tycks tro att dagens arbetare är sysselsatta med att gräva diken och att de "tänker med händerna", som en av Alliansens partiledare uttryckte saken. 

   Den tekniska utvecklingen gör dessutom att man kanske måste byta yrke flera gånger  i livet och det finns en oro för att arbetskraften /.../ låses in i ett fack. En EU-rapport, Effektiva och rättvisa utbildningssystem i Europa, visar att yrkeslinjer som inte ger högskolebehörighet tenderar att bli impopulära bland eleverna. 

   Rapporten konstaterar att "för att yrkesutbildningssystemen skall bli mer attraktiva är det avgörande att de inte förblir återvändsgränder, utan att deltagarna sedan kan gå vidare till eftergymnasial utbildning" (Ohrlander Den gudarna älskar, 2009, s 125).

Jag tror inte att vi hjälper våra yrkeselever genom att vi halverar deras undervisning i svenska. När jag själv gick på gymnasiet läste jag svenska motsvarade ca 300 poäng. Mina elever (som alla skulle bli förberedda för högskolan) har läst 200 poäng svenska. Nu kommer många av mina kommande elever,  det vill säga alla de som inte i dagsläget planerar att studera vidare, att bara få läsa 100 poäng svenska. Är detta verkligen rätt väg att gå?

Betygen fungerar som ett stöd

Vad gäller betygens vara eller icke-vara i grundskolan är Wennemo övertygad. Betygen gynnar såväl de elever som har lätt och de som har det svårt i skolan och betygen spelar en särskilt viktig roll för de barn som kommer från arbetarklassen:

"De som är duktiga och kommer från arbetarmiljö behöver verkligen bekräftelse på att de är duktiga i form av betyg för att gå vidare." (2009, s 242)

och

"Har man ett barn som inte klarar kraven i till exempel svenska så måste man ha en tydlig utvärdering som både föräldrarna och barnet får reda på. Hur ska man annars kunna göra något åt saken?" (2009, s 243)

Förutom betyg, vill Wennemo betona vikten tydliga mål:

"Det är ett stort problem att man har alldeles för luddiga mål i skola. Det blir en outtalad praxis att eleverna ska ligga ungefär på en viss nivå i tvåan, men några tydliga mål har inte funnits. När det gäller nya och kanske osäkra lärare så har de inte det här med sig och det kan bli väldigt oklart. En elev kan halka efter ganska lång tid innan det upptäcks." (2009, s243)

Har målen blivit tydligare i dag och har införandet av fler centrala prov i grundskolan ökat jämlikheten i skolan? Hoppas kan man ju alltid ...