Vilka chefer får sina anställda att med tillförsikt trotsa vädrets makter, svårigheter och sjukdomar för att gå till jobbet? Är det de "moderna" cheferna som gått chefsutbildningar, hyrt in massagestolar till sina anställda och lärt sig coacha, tala om delaktighet och medinflytande och säga "När du kommer för sent blir jag irriterad." istället för "Här passar vi tiderna!"? Eller är det andra chefsegenskaper som krävs?
I en intressant artikel i DN "På chefskurs med Kafka" 6/2 2011, ger Maciej Zaremba en bild av hur det ser ut på många arbetsplatser i Sverige i dag. Här kommer ett utdrag:
För några år sedan gjorde doktorn i ekonomisk psykologi, Ingrid Tollgerdt-Andersson, ett ambitiöst försök att jämföra ledarkulturer. Hon delade upp ett antal vårdanstalter i två grupper, en med hög sjukfrånvaro, den andra med låg. Därefter utfrågades cheferna och personalen. Resultatet blev oväntat. Det var anställda vars chefer betonade delaktighet, jämlikhet och medinflytande, som sade sig ”vara till för personalen”, som hade högst sjukfrånvaro.
Märkligt nog visade det sig att chefer som inte tog ”trivsel” i sin mun, som betonade ansvar, tydlighet, höga krav och rent av kundent utbrista ”jag är ingen mamma” eller ”jag tolererar inte …”, var mer demokratiska i praktiken: de delegerade både makten och ansvaret. Och deras personal höll sig friskare – utan massagestolar.
Tollgerdt-Andersson har funnit att trivselchefen gör tillvaron otydlig. Det blir oklart vem som bestämmer, vad som krävs och var ansvaret ligger. Dessa chefer törs inte säga ifrån – varken uppåt eller nedåt. Konflikter som borde ha lösts med en gång flyter ut i organisationen.Zaremba förklarar vidare UD:s handlingsförlamning efter Tsunamikatastrofen med att det pågick febril aktivitet på UD, men att all aktivitet gick ut på de anställda ville försäkra sig om att de inte hade ansvar för de beslut som behövde fattas.
Och så menar han att det ser ut på många svenska arbetsplatser i dag - ingen vill ta ansvar och ingen vill uttryckligen säga: "Härmed bestämmer vi att ..." Istället glider förslagen utan en tydlig övergång över till att bli fattade beslut, och på så vis kan beslut också glida tillbaka till att bli förslag, när situationen så kräver.
Spontant tycker jag att det verkar ha växt fram ett liknande klimat i många skolor. Allt ska förankras och alla ska ha formellt medinflytande. De anställda ska sitta i smågrupper och diskutera problem och ge förslag på lösningar och lämna in protokoll till rektor. Dessa protokoll sätts sedan i en pärm utan respons eller åtgärder. Man har i teorin rutiner för demokratiska arbetsformer, men i praktiken lyser medarbetarnas inflytande med sin frånvaro.
När elever har svårigheter ska allt dokumenteras, varje samtal, varje överenskommelse, varje åtgärd, varje uppföljning och det kan ibland kännas som om all dokumentation, alla blanketter som ska fyllas i, har blivit viktigare än själva stödet till eleven. Alla inblandade vill kunna två sina händer. Alla vill vara säkra på att det finns tydligt dokumenterat att de gjort allt de är skyldiga att göra.
I sista delen av artikeln beskriver Zaremba ingående en okonventionell ledarskapsutbildning med mycket intressant resultat. Jag vill därför verkligen rekommendera dig att läsa hela artikeln. Den är skarpsynt och välformulerad och vänder upp och ner på invanda mönster och föreställningar - det är precis en sådan text som kan göra oss DN-läsare smått lyriska. Här kommer därför länken till artikeln igen: http://www.dn.se/kultur-noje/pa-chefskurs-med-kafka.
En sådan omtumlande Schibbolet-föreställning/tankeställare/utbildning, som beskrivs i artikeln, borde vi lärare skicka våra skolledare och politiker på, eller kanske ännu hellre be om att få gå själva?!
Bilden här bredvid är gjord av Liz Lawley (Flickr CC by, nc, sa) och visar ett förslag på hur man kan tolka förhållandet mellan frihet och ansvar. Vad tycker du om bilden? Stämmer den med dina erfarenheter?
Inlägg
