lördag 9 april 2011

Hur kan vi bota den "moderna" ledarstilen?

Vi börjar med lite filmvisning för att komma i stämning. Kommer du ihåg den brittiska tv-serien The Office? Tyvärr kunde jag inte hitta filmklippet där chefen David Brent beskriver sin egen moderna ledarstil och goda ledaregenskaper (att han har humor, är sofistikerad och intelligent och att alla på kontoret älskar honom), men det här klippet är också bra:



Vilka chefer får sina anställda att med tillförsikt trotsa vädrets makter, svårigheter och sjukdomar för att gå till jobbet? Är det de "moderna" cheferna som gått chefsutbildningar, hyrt in massagestolar till sina anställda och lärt sig coacha, tala om delaktighet och medinflytande och säga "När du kommer för sent blir jag irriterad." istället för "Här passar vi tiderna!"? Eller är det andra chefsegenskaper som krävs?

I en intressant artikel i DN "På chefskurs med Kafka" 6/2 2011, ger Maciej Zaremba en bild av hur det ser ut på många arbetsplatser i Sverige i dag. Här kommer ett utdrag:

För några år sedan gjorde doktorn i ekonomisk psykologi, Ingrid Tollgerdt-Andersson, ett ambitiöst försök att jämföra ledarkulturer. Hon delade upp ett antal vårdanstalter i två grupper, en med hög sjukfrånvaro, den andra med låg. Därefter utfrågades cheferna och personalen. Resultatet blev oväntat. Det var anställda vars chefer betonade delaktighet, jämlikhet och medinflytande, som sade sig ”vara till för personalen”, som hade högst sjukfrånvaro. 
Märkligt nog visade det sig att chefer som inte tog ”trivsel” i sin mun, som betonade ansvar, tydlighet, höga krav och rent av kundent utbrista ”jag är ingen mamma” eller ”jag tolererar inte …”, var mer demokratiska i praktiken: de delegerade både makten och ansvaret. Och deras personal höll sig friskare – utan massagestolar.  
Tollgerdt-Andersson har funnit att trivselchefen gör tillvaron otydlig. Det blir oklart vem som bestämmer, vad som krävs och var ansvaret ligger. Dessa chefer törs inte säga ifrån – varken uppåt eller nedåt. Konflikter som borde ha lösts med en gång flyter ut i organisationen.
Zaremba förklarar vidare UD:s handlingsförlamning efter Tsunamikatastrofen med att det pågick febril aktivitet på UD, men att all aktivitet gick ut på de anställda ville försäkra sig om att de inte hade ansvar för de beslut som behövde fattas.

Och så menar han att det ser ut på många svenska arbetsplatser i dag - ingen vill ta ansvar och ingen vill uttryckligen säga: "Härmed bestämmer vi att ..." Istället glider förslagen utan en tydlig övergång över till att bli fattade beslut, och på så vis kan beslut också glida tillbaka till att bli förslag, när situationen så kräver.
DEAD END STREET
Spontant tycker jag att det verkar ha växt fram ett liknande klimat i många skolor. Allt ska förankras och alla ska ha formellt medinflytande. De anställda ska sitta i smågrupper och diskutera problem och ge förslag på lösningar och lämna in protokoll till rektor. Dessa protokoll sätts sedan i en pärm utan respons eller åtgärder. Man har i teorin rutiner för demokratiska arbetsformer, men i praktiken lyser medarbetarnas inflytande med sin frånvaro.

När elever har svårigheter ska allt dokumenteras, varje samtal, varje överenskommelse, varje åtgärd, varje uppföljning och det kan ibland kännas som om all dokumentation, alla blanketter som ska fyllas i, har blivit viktigare än själva stödet till eleven. Alla inblandade vill kunna två sina händer. Alla vill vara säkra på att det finns tydligt dokumenterat att de gjort allt de är skyldiga att göra.

I sista delen av artikeln beskriver Zaremba ingående en okonventionell ledarskapsutbildning med mycket intressant resultat. Jag vill därför verkligen rekommendera dig att läsa hela artikeln. Den är skarpsynt och välformulerad och vänder upp och ner på invanda mönster och föreställningar - det är precis en sådan text som kan göra oss DN-läsare smått lyriska. Här kommer därför länken till artikeln igen: http://www.dn.se/kultur-noje/pa-chefskurs-med-kafka.

En sådan omtumlande Schibbolet-föreställning/tankeställare/utbildning, som beskrivs i artikeln, borde vi lärare skicka våra skolledare och politiker på, eller kanske ännu hellre be om att få gå själva?!

freedom/responsibility
Bilden här bredvid är gjord av Liz Lawley (Flickr CC by, nc, sa) och visar ett förslag på hur man kan tolka förhållandet mellan frihet och ansvar. Vad tycker du om bilden? Stämmer den med dina erfarenheter?

4 kommentarer:

Linn sa...

Å vad jag känner igen: "Dessa protokoll sätts sedan i en pärm utan respons eller åtgärder."
Har du läst något av Foucault? Jag läste en gång hans bok "Övervakning och straff". Där bekrivs just fenomenet övervakning, jag kommer att tänka på denna bok när jag läser dina ord "När elever har svårigheter ska allt dokumenteras, varje samtal, varje överenskommelse, varje åtgärd, varje uppföljning och det kan ibland kännas som om all dokumentation, alla blanketter som ska fyllas i, har blivit viktigare än själva stödet till eleven. Alla inblandade vill kunna två sina händer. Alla vill vara säkra på att det finns tydligt dokumenterat att de gjort allt de är skyldiga att göra." Du har helt klart en poäng där. Chefer (och lärare) borde gå en kurs i civilkurage! Men min chef, oavsett ledarstil får mig nog inte att gå till jobbet trots stormigt väder, varken nu när jag jobbar i skolan eller förut när jag jobbade i vården utan det är eleverna som gör att jag tar mig iväg, förr var det vårdtagarna. Alla ledarstilar kan missbrukas men jag gillar personligen bäst den kinesiske filosofen Lao Tzus förklaring av en ledare: "A leader is one who serves."
Intressant som alltid, att läsa ditt inlägg:)

charlotta wasteson sa...

Tack för din kommentar!Du har rätt - det är tveklöst för elevernas skull som vi tar oss till jobbet i ur och skur och förkylningstider. :-)

Vad tror du om chefutbildningsexperimentet då? Kan kultur och glimtar av andra människors livshistorier bota den moderna chefen från sin brist på mod och tydlighet och få honom eller henne att bli mer lyhörd och empatisk?

Linn sa...

Vet inte. Min spontana reflektion efter att ha läst om det chefsutbildningsexperimentet är att mitt jobb ofta innebär att lyssna på "upprivande vittnesmål, som" jag "inte kan få ihop till ett budskap eller en sensmoral." En chefsutbildning alltså:) Cheferna kunde alltså i perioder gå ned och jobba på golvet för att vakna till, istället för att gå denna chefskurs. Sen tänker jag också att det nog redan har funnits många chefer som var engagerade, empatiska, modiga och lyhörda, innan de brände ut sig. Hade en gång en chef som jag verkligen beundrade och hon sa att hon bara orkade med att vara chef i korta perioder. Hon tog hon något annat jobb emellan, som inte krävde lika mycket. Vad tror du själv om experimentet?

charlotta wasteson sa...

Det ligger mycket i det: att en bra chefsutbildning kan vara att vara aktiv och engagerad i själva verksamheten, ute i verksamheten. Jag tycker att vi har fått bra chefer på min skola nu och en viktig faktor till varför det fungerar så bra tror jag är just detta: att de har tid och tar sig tid att själva vara närvarande och delaktiga på skolan. Många andra chefer fjärmar sig istället från verksamheten och väljer att sitta i sammanträden med politikerna och BUN och gå på chefsutbildningar och konferenser och så gör de emellanåt små nedslag i verksamheten där de sammankallar hela personalen och går igenom visionerna för verksamheten och de nya arbetsformerna eller något liknande.

Jag tror att kultur kan vara mycket utvecklande. Genom litteraturen, dramat, konsten, dansen och filmen (och alla andra möjliga konstriktningar) kan man komma i nära förbindelse med människor som man aldrig annars skulle ha kommit i kontakt med. På så vis utvidgar man sin förståelse för omvärlden och får perspektiv på tillvaron. Så, ja, jag tror på konstens betydelse och så misstror jag "den moderna chefsutbildningen", så det var väl ingen slump att jag föll för artikeln ... ;-)

Gadgeten innehöll ett fel
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...