I antologin The Pedagagy of Adaptation, sammanställd av Dennis Cutchins (2010), beskriver elva pedagoger sina erfarenheter av undervisning uppbyggd kring studier av filmer. Av dessa elva redogörelser har jag valt ut tre som jag här kommer att beskriva lite närmre.
Antologins tema är som sagt hur man pedagogiskt kan arbeta med adaptioner.
En adaption innebär att man överför en historia från ett medium till ett annat, till exempel från roman till film och vice versa. Här kan du läsa mer om vad som menas med adaptioner:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Adaption.
När man gör adaptions-studier intresserar man sig t ex för hur den här överföringen gått till, vilka anpassningar man gjort, hur det påverkar resultatet och så vidare.
Leitch hävdar att eleverna blir mer aktiva, nytänkande och kreativa
Thomas Leitch hävdar i sin uppsats ”How to Teach Film Adaptations, and Why” (2010, s 1-20) att adaptions-studiernas främsta förtjänst är att de kan vara ett effektivt verktyg för att få elever att bli mer aktiva, nytänkande och kreativa och han ger förslag på hur man kan lägga upp sin undervisning i fyra steg:
- Eleverna ska göra listor över filmer och försöka dela upp dem i två kategorier: adaptioner och originalmanus.
- De ska jämföra filmer med de böcker som de är baserade på.
- De ska ta ställning till hur de skulle vilja göra en egen adaption av en novell eller ett kapitel ur en bok och
- de ska gärna även genomföra adaptionen samtidigt som de för en loggbok över processen.
På det här viset lär eleverna sig att de flesta verk är adaptioner och att de är djupt rotade i tidigare texter och kontexter, samtidigt som de öppnar upp för nytänkande och kreativitet varje gång de ska anpassas till nya förutsättningar, nya situationer och nya publiker.
Leitch är noga med att betona att adaptions-studiernas tyngdpunkt inte ska ligga på att eleverna ska analysera, beskriva och jämföra redan existerande adaptioner utan på att de ska träna sig i att själva tänka såsom filmskapare och producera egna adaptioner.
Jag tycker att detta är ett intressant och lite djärvt pedagogiskt grepp: att eleverna i första hand ska lära sig genom att själva göra, istället för att fokus ligger på att beskriva hur andra har gjort.
Jag tror att problem som kan uppstå kan vara att att det tar mycket tid att producera egna adaptioner och att man som lärare får mindre kontroll över vad eleverna lär sig än om man väljer ut kända adaptioner som man tillsammans diskuterar. Samtidigt tror jag att Leitchs undervisningsmetod kan vara mycket utvecklande och engagerande för studenterna.
Loper hävdar att eleverna blir mer akademiska
Natalie Jones Loper framhåller i sin uppsats ”Adapting Composition, Arguing Adaptation” (2010, s 35-52) att elever behöver studera ämnen som engagerar, intresserar och berör dem och att adaptionsstudier är ett bra sätt att lära eleverna akademiskt och kritiskt tänkande och skrivande på ett material som de redan anser att de kan och förstår sig på.
Loper berättar att hennes elever först får i uppdrag att komma på så många adaptioner de kan. Därefter får de läsa essäer som handlar om vad adaptioner är för något och man diskuterar begreppet och försöker ringa in det som att en adaption är ett sätt att överföra och förändra text från ett medium till ett annat i syfte att tillgodose nya intressen och behov.
För att se konkreta exempel på adaptioner fördjupade de sig i en tragedi av Shakespeare, Titus Andronicus (1594), och eleverna blev tilldelade varsin nyckelscen i pjäsen som de sedan skulle presentera och förklara för sina kurskamrater. De skulle också beskriva hur Shakespeare fått inspiration från Ovidius Metamorphoser (i engelsk översättning 1567) och Thomas Kyds pjäs The Spanish Tragedy (ca 1587), men också lägga märke till hur han omformat källorna för att passa hans egna syften. När de var färdiga med närläsningen av Shakespeares pjäs såg de Julie Taymors film-adaption Titus från 1999 och skrev en essä där de jämförde en scen i pjäsen med motsvarande i filmen för att se vilka förändringar som gjorts i syfte att anpassa Shakespeares pjäs till en nutida publik. En spännande iakttagelse tycker jag är att rollen Titus i filmen kom att spelas av Anthony Hopkins och att eftersom han spelat Hannibal Lecter i den mycket uppmärksammade filmen Silence of the Lambs (1989) kom associationer till den filmen att göra att man med mycket små medel kunde få Titus att framstå som särskilt våldsam och grym.
På kursen pratade man om retorik och om hur alla texter och filmer etc är beroende av situationen kring dem, syftet med dem och vilken publik de vänder sig till och i samband med detta fick de läsa recensioner och artiklar om filmen och analysera hur dessa texter var skrivna utifrån olika utgångspunkter, syften och målgrupper.
Efter detta fördjupade eleverna sig gemensamt i ytterligare en adaption som Loper valt ut, för att slutligen välja en egen adaption som de granskade och analyserade och så småningom presenterade både muntligt och skriftligt. I samband med detta visade det sig att eleverna skapat sina egna definitioner och kriterier för hur en bra adaption ska se ut och vad den ska kunna göra.
Kursen avslutades med att eleverna tillsammans i mindre grupper skapade egna adaptioner och dessa kunde ha som syfte att bli lite fåniga och kul eller spegla deras personliga rädslor, intressen eller talanger.
Jag tycker att Lopers upplägg påminner om det som Leitch beskriver i sin modell. Hon börjar med att eleverna ska skriva upp alla adaptioner de kan komma på och hon avslutar kursen med att låta eleverna göra sina egna adaptioner. Både Leitch och Loper betonar att de vill att eleverna ska försöka förstå varför förändringar görs. En viktig skillnad mellan de båda tycker jag dock är var de lägger fokus och mest tid och kraft och jag upplever det som att Lopers avslutande och kreativa projekt hänger lite löst, medan tyngdpunkten ligger på att eleverna ska studera andras adaptioner, medan Leitch är mycket tydlig med att eleverna lär sig bäst genom att själva skapa egna adaptioner.
Cutchins hävdar att eleverna blir mer litterata
Dennis Cutchins berättar i sin uppsats ”Why Adaptations Matter to Your Litterature Students” (2010, s 87-95) att han ser adaptions-studier som ett effektivt sätt att få elever att förstå vad som menas med litteratur och att få dem att bli mer litterata, så att de till exempel lättare kan jämföra olika texter och se hur olika typer av berättelser hänger ihop och påverkar varandra.
Han berättar att han tidigare låtit eleverna läsa olika essäer om berättartekniken i och tolkningar av olika texter, men att detta inte visade sig ge särskilt goda resultat eller engagera eleverna. När han istället började låta eleverna läsa romaner och jämföra dem med filmatiseringar baserade på dem, märkte eleverna vad som gör en bok unik och vilken betydelse olika berättartekniska knep (och frånvaron av dem) har för deras upplevelse av verket. Ofta spelar till exempel berättarperspektivet en viktig roll.
För att eleverna lättare ska förstå att det finns särskilt cineastiska kvaliteter i en berättelse får de också i uppgift att skriva om en kort filmscen till prosa. Då om inte förr blir det tydligt att en filmskapare har andra verktyg, t ex ljus, färg, rekvisita, ljud och musik, som romanförfattare saknar.
Jag känner igen mig i Cutchins beskrivning av hur svårt det är att få elever att känna en djupare förståelse för en viss roman genom att de får läsa essäer med fördjupade analyser av romanen och det låter rimligt att tro att filmatiseringar av den skulle få eleverna att känna ett större engagemang.
För att en sådan filmvisning inte bara ska uppfattas som en genväg (istället för att de ska behöva läsa romanen), krävs det dock att vi ger dem bra verktyg. Jag tror att dessa verktyg skulle kunna vara några väl valda och mer generella frågor som man ska kunna lära sig utantill. Vilka frågor? Det har jag inte ännu svaret på, men Natalie Jones Loper ger i sin uppsats ”Adapting Composition, Arguing Adaptation” exempel på flera bra frågeställningar som man skulle kunna inspireras av vid en analys.
En central fråga i Lopers essä är: hur använder författare andra källor och varför förändrar de dem som de gör? Mer konkret ska t ex Lopers elever lägga märke till om några repliker har ändrats mellan en pjäs och filmatiseringen av den (om de till exempel plockats bort, bytt ordning eller getts till någon annan karaktär), beskriva vad de tror är orsaken till ändringarna och berätta vilken betydelse de anser att ändringarna får för upplevelsen av verket (2010, s 37f och s 40).
Källförteckning:
Cutchins, Dennis (2010). “Why Adaptations Matter to Your Literature Students”. Ur: Cutchins, Dennis. The Pedagogy of Adaptation (2010, s 87-95). The Scarecrow Press, Plymouth.
Leitch, Thomas (2010). “How to Teach Film Adaptations and Why”. Ur: Cutchins, Dennis. The Pedagogy of Adaptation (2010, s 1-20). The Scarecrow Press, Plymouth.
Loper, Natatlie Jones (2010). “Adapting Composition, Arguing Adaptation”. Ur: Cutchins, Dennis. The Pedagogy of Adaptation (2010, s 35-52). The Scarecrow Press, Plymouth.
Inlägg
