tisdag 1 januari 2013

Lyssnandets svåra men viktiga konst

Kapitel 2 i Hans Gunnarssons bok Lärarens retorik (2012) handlar om lyssnandet. Både som talare och som åhörare behöver du tänka på att det är en svår konst att lyssna. Mycket måste stämma, för att det ska gå bra. Gunnarsson skriver att:
1) De som ska lyssna måste vara beredda.
2) Deras hjärnors överkapacitet bör inte få dem att börja tänka på annat.
3) Det får inte finnas yttre störningar.
4) Vi bör ha rätt attityd.

Gunnarssons råd är att man som talare inte ska börja förrän man har åhörarnas uppmärksamhet. Själv brukar han inleda sina lektioner med "Kan jag få uppmärksamhet, intresse och välvilja!" Och det kan säkert vara ett smart sätt för en retoriklärare att börja på. På så vis hamrar han nämligen in budskapet om tre av talekonstens viktigaste viktiga byggstenar.

Att hålla kvar lyssnarnas uppmärksamhet är inte lätt. Våra hjärnor fungerar så att vi snabbt sållar ut den information vi behöver och den vi tror ska komma och sedan slappnar vi av och börjar tänka på annat, t ex vad vi precis har gjort eller ska göra.

Vill vi att våra lyssnare inte ska missa viktiga delar i vårt tal så bör vi särskilt markera dessa. Vi kan till exempel tydligt signalera vår struktur i talet med hjälp av så kallat metaspråk i stil med "Jag tänker inleda min presentation med att ... och fortsätter sedan med att ... Avslutningsvis kommer jag att ..." och sedan kan man i talet fortsätt i samma stil med "Ett argument för detta är", "Det mest intressanta med detta är" eller "Sammanfattningsvis innebär detta att". På så vis kan den lyssnare som kommit av sig lite snabbt åter komma med på banan.

Ett ännu mer effektivt sätt att få uppmärksamhet är att vara personlig. Berättar du en anekdot-särskilt om historien är självupplevd - så blir åhörarna nyfikna på vad du har att berätta.

Om det förekommer yttre störningar så försök att åtgärda dem först. Alla förlorar på det om du försöker låtsas som att störningarna inte finns. Inre störningar är så klart svårare att upptäcka och åtgärda. Om du märker att det är många som är okoncentrerade så kan du fråga dem om det är något som bekymrar dem eller som de vill ta upp innan ni sätter igång. Får de tala av sig lite har de efteråt ofta lättare för att koncentrera sig på det du har att berätta.

När vi förbereder våra presentationer bör vi ha i åtanke att vår attityd (både som talare och som lyssnare) påverkar hur lätt eller svårt det är att lyssna och verkligen förstå Varandra. Attityden påverkas av vad vi tycker om talaren respektive vad talaren tycker om åhörarna och vad vi tycker om ämnet, ordvalet och kommunikationssituationen.

Jag tror att vi som lärare bör tala en hel del med våra elever om lyssnandes svåra konst. Vi kan betona hur stor nytta man har av att vara en god lyssnare, vad som kännetecknar en god lyssnare och hur man kan träna upp sin förmåga.

I slutet av kapitlet citerar Gunnarsson en välfunnen liknelse som gjorts av Plutarchos. Den är så tydlig och användbar när vi vill förklara lyssnandets betydelse för våra elever att jag här vill citera den:
Nu är det många som tror att det är talaren som ska arbeta och inte åhöraren. Man tycker att det är bara i sin ordning att talaren infinner sig med en väl genomtänkt och förberedd föreläsning medan åhörarna störtar in oförberedda och utan åtanke på sina skyldigheter och slår sig ner ungefär som till ett dukat bord i avsikt att njuta av tillvaron medan någon annan arbetar för dem. Naturligtvis har även på en middagsbjudning en väluppfostrad gäst vissa skyldigheter. Än mer gäller detta emellertid åhöraren av en föreläsning. Han är deltagare i föreläsningen och talarens medarbetare. (Utdrag ur Rethorica Scandinavica 14, 2000 via Gunnarsson 2012, s 25).


Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...