fredag 7 februari 2014

Olika sätt att se på relationen mellan romanen och filmen

I antologin The Pedagagy of Adaptation, sammanställd av Dennis Cutchins (2010), kan man ta del av elva pedagogers erfarenheter av undervisning som innefattar adaptions-studier. I detta inlägg kommer jag att beskriva relationen mellan litteraturen och filmen. Oftast kommer boken först och blir senare filmatiserad, men ibland är det tvärt om. Hur påverkar romanen hur filmen blir? Och kan vår upplevelse av romanen även påverkas av hur den filmatiserats?

Thomas Leitch skriver i ”How to Teach Film Adaptations, and Why” att den allmänna inställningen vad gäller adaptioner är att litteraturen är överlägsen filmen (2010, s 1) och i många av antologins artiklar kan man läsa att de flesta av artikelförfattarnas studenter spontant tycker är att en adaption ska vara så trogen originalet som möjligt (t ex Loper 2010, s 46). Denna syn tar fasta på en enriktad kommunikation: originalverket talar till den som adapterar det, men jag tycker att det rimliga snarare är att betrakta alla medier och versioner och adaptioner som sammanlänkade; de påverkar varandra. I linje med detta är Leitch mycket tydlig med att han vill att att hans elever ska bli medvetna om att de flesta verk är influerande av andra och att det därför till exempel kan vara svårt att dra gränsen mellan vad som är en film-adaption och vad som ska anses vara ett originalmanus (2010, s 12).

Natalie Jones Loper hävdar i ”Adapting Composition, Arguing Adaptation” att hur vi upplever ett verk påverkas av alla möjliga intryck och erfarenheter som vi fått tidigare och det låter mycket rimligt tycker jag.  Som exempel på detta så tar Loper i en av sina kurser upp hur Shakespeare inspirerats av tidigare källor som han omformat och gjort något eget av i sin dramatik och att den filmskapare som sedan filmatiserar hans pjäser inte bara har Shakespeare som sin källa utan även inspireras av filmer såsom t ex Silence of the Lambs och A Clockwork Orange (2010, s 40f).

Den här 6 minuter långa filmen är ett exempel på en adaption av ett av Aristofanes dramer:


En text i antologin som mycket uttalat vänder på perspektiven och som ser adaptionen som en replik riktad mot originalet är Katarina Bondari i artikeln ”Oh My God, They Killed Socrates!” som handlar om hur man kan lära sig tolka Aristofanes komedier genom att se och diskutera avsnitt av South Park. Även Cutchins är inne på det spåret när han skriver att elever kan lära sig att förstå vilken berättarteknik som kännetecknar en roman genom att studera adaptionerna och vad som skiljer dem från originalet (2010, s 90).

Jag tycker att det är en mycket klok och spännande tanke att vi genom adaptionerna kan se originalen i ett nytt ljus.

Sammanfattningsvis kan man alltså se adaptionen som en bearbetning av tidigare verk. Då ser man endast en påverkan på ena hållet. Eller så kan man ta fasta på att alla verk påverkar varandra, att de har ett slags ömsesidig relation, och att de på så vis står i en dialog med varandra. Eller så kan man gå ytterligare ett steg och säga att verken blir som ett nät av referenser som alla på ett eller annat sätt pekar mot varandra.

Hur ser du på relationen mellan romanen och filmen?


Källförteckning:
Bondari, Katarina (2010).  ”Oh My God, They Killed Socrates!”Ur: Cutchins, Dennis. The Pedagogy of Adaptation. The Scarecrow Press, Plymouth.
Cutchins, Dennis (2010). “Why Adaptations Matter to Your Literature Students”. Ur: Cutchins, Dennis. The Pedagogy of Adaptation (2010, s 87-95). The Scarecrow Press, Plymouth.
Leitch, Thomas (2010). “How to Teach Film Adaptations and Why”. Ur: Cutchins, Dennis. The Pedagogy of Adaptation (2010, s 1-20). The Scarecrow Press, Plymouth.
Loper, Natatlie Jones (2010). “Adapting Composition, Arguing Adaptation”. Ur: Cutchins, Dennis. The Pedagogy of Adaptation (2010, s 35-52). The Scarecrow Press, Plymouth.

Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...