lördag 24 maj 2014

Bemötandestrategier när man arbetar med barn och unga med neuropsykiatriska funktionshinder


Nu har vi på särskolan i Simrishamns kommun haft även den andra föreläsningen (i en serie på tre) av Nåkkve Balldin. Den handlade om hjälpmedel, stöd och bemötandestrategier när man arbetar med barn och unga med neuropsykiatriska funktionshinder. Precis som förra gången gav Nåkkve en hel del lästips och han inledde med dessa två:
  • Carolina Lindberg, Jill Söderlund, Agneta Lindberg och Malin Valsö har skrivit boken Vill du ha hjälp? Nej tack, gärna! om hur man kan ge stöd till personer med ADHD och Aspergers syndrom
  • Ross Greenes böcker Explosiva barn och Vilse i skolan. Greene hävdar att barn gör rätt om de kan (han tänker inte, som så många andra, att barn gör rätt om de vill). Tänk därför efter om detta är en elev som kan om hen vill eller om det är en som vill men inte alltid kan. Vad får det för pedagogiska konsekvenser?

Framgångsfaktorer i arbete med barn och unga med neuropsykiatriska funktionshinder:

  • känna till vilka förutsättningar eleven har,
  • utveckla planer för hur man kan kartlägga styrkor och svårigheter,
  • veta hur bemötandet kan påverka inlärningen,
  • skapa en god balans mellan anpassning för att underlätta för personerna med deras förutsättningar och utveckling för att skapa förutsättningar för eleven att utveckla nya förmågor,
  • hur samverkar vi med andra aktörer och skapar delaktighet och organisatoriska förutsättningar: ”En skola som hjälper eller stjälper?”.
Tips: Försök att flytta fokus från den abstrakta arenan till den konkreta, visuella arenan. Det kan kompensera för att elever har svårt att föreställa sig med tanken vad ögat inte kan se. På den konkreta arenan går det lite långsammare och då hinner eleven lättare att ta emot och bearbeta informationen. Det blir lättare att dela varandras bilder. Det blir lättare att säkerställa att vi tänker på det på samma vis.

Vid kartläggning kan vi …

  • Identifiera styrkor och svårigheter
  • Balansera anpassning och utveckling 
  • Individualisera bemötande och insats.
Det är viktigt att kartlägga. Man skulle kunna säga: ”Utan spaning, ingen aning.”

Kraven bör vara realistiska. Både för lågt ställda krav och för högt ställda krav, kan skapa stress.

I samband med att vi tar reda på problemet, bör vi även ta reda på orsaken, innan vi sätter in åtgärder.

Nåkkve gav tre olika förslag på hur man kan kartlägga barn och unga med neuropsykiatriska funktionshinder:
  1. Greene Collaborative Problem Solving
  2. Vardagsstöd
  3. K3

Greenes Collaborative Problem Solving:

  • Identifiera triggersituationen i skolan (eller i hemmet eller på arbetet)! Greene utgår från situationen istället för personen. Då blir det mer hanterbart. Dessa elever har ofta problem på många områden, men utgår man från en konkret situation så är det ett mer avgränsat område som eleven behöver stöd inom. Då har man någonstans att börja.
  • Vilka färdigheter verkar eleven sakna i den här situationen som gör att situationen blir svår?
  • Hur kan vi anpassa situationen och/eller kan vi utveckla strategier hos eleven så att hen lättare klarar det?
  • Gör tydligt vad som förväntas och ha bestämt ett förhållningssätt om förväntningen inte uppfylls.
Lästips: ”Vad är the Collaborative Problem Solvning?” (CPS) beskrivande artikel av Helene Tranquist http://media.pedagogisktperspektiv.se/2011/09/artikel_12_vad_ar_collaborative_problem_solving.pdf

Anna Sjölunds Vardagsstöd

  • Vardagsstöd – ett konkret och vardagligt arbetsmaterial som mann använder när man vill kartlägga en elev och till exempel lägga upp en pedagogisk planering.
Lästips: Vardagsstöd för personer med autismspektrumtillstånd och andra kognitiva funktionsnedsättningar. Ett underlag för kartläggning av stödbehov av Anna Sjölund http://www.pedagogisktperspektiv.se/bocker-material/bestallning/?pid=1

K3

  • K3 är ett slags intervjumaterial som man kan använda vid kartläggning. De tre K:na står för kvalité, kunskap och kartläggning, och materialet utgår från modellen med hjärnans sekreterar-, bibliotekarie- och chefsfunktion.
  • Det hålls tvådagars-kurser på den här metoden. Kontakta Nåkkve Balldin vid intresse.

Bemötandet betydelse är enorm 

Kroppsspråk, mimik, tonalitet och affekt - tänk på att allt detta påverkar eleven.

Det finns två grundläggande principer:

Regel 1: Var positiv!
När eleven får positiv respons så lär den nya beteenden, t ex ”så glad jag blir när du hälsar på mig!”. Positiv förstärkning höjer dopamin-produktionen. Negativ förstärkning är kortisonhöjande. Man lär sig inte nya sätt att hantera situationer och det leder till ökad stress och minskar relationen (undvik att hamna på minus på relationskontot).

Regel 2: Behåll lugnet!
Provocera inte utan var en desarmerande kraft när någon ”överkänner” eller ”övertolkar”. Välj dina strider och försök få ner stressmätaren genom att stanna upp.

Lästips: Barn med överlappande diagnoser av Kutscher.

Här kommer Nåkkve Balldins tips på stöd för de barn och unga som har svårigheter med sitt arbetsminne:

Untitled

för de som har svårigheter att kontrollera sina impulser:


och för de som har svårigheter att tänka abstrakt:


Generella tips:
  • Ge mycket beröm (ta reda på vilken typ av beröm som eleven gillar/mår bra av), var konkret och tydlig i kommunikationen, var tydlig om du frågar eller påstår något (fråga till exempel inte om sånt du kan se bara för att du t ex vill skapa kontakt: ”Hej! Åker du taxi i dag?” till den elev som kliver ur taxin), tolka inte undvikande av ögonkontakt som ointresse, var försiktig med öppna frågor, leta efter personens uppmärksamhet, ge tid att vänta in personens respons, tänk på mängd ord (första och sista ordet), ge positiva strategier och undvik ”inte”.
  • Beröm prestationer, men beröm vad de gör i relation till dig eller andra!
  • Insatser kan delas upp i anpassnings- och i utvecklingsinsatser. Första insatsen är anpassning. Hjälpmedel ska vara individuellt utformade. Börja med att anpassa kraven efter förmågan. En realistisk kravnivå minskar stressen. I stress finns ingen potential för inlärning. Vi ska sträva efter att göra vardagen så begriplig, hanterbar och meningsfull som möjligt. Se till att de har svar på frågorna: Vad som ska göras? (Klarar eleven göra det?) Varför? Var? (Klarar personen att göra det i det här sammanhanget?) Med vem? (Klarar personen av att göra det med andra?) Hur? När? Hur länge? Vad ska man göra sedan? (Är det realistiskt att ge eleven denna uppgift?)
  • Vi behöver kunna skapa individuella kravkurvor för våra elever.
  • Förslag på sätt vi kan ge förutsägbarhet: vi kan ge fasta rutiner, men bara om de kan hålla över tid.
  • Att skapa en användarvänlig miljö som tar hänsyn till styrkor och svårigheter, t ex tydliga platser för saker, anpassa till personens förmågor till samspel, filtrera onödiga intryck och vilka elever som sitter och jobbar nära varandra. Visuella hjälpmedel t ex visa objekt för att de ska förstå vad man menar, bilder, fotografier, text och auditiva hjälpmedel i form av verbal information. Vi har en tendens att välja en nivå som är aningen mer abstrakt än vad eleven klarar. Målsättning: Låt materialet bli så tydligt att det kan tala för sig själv.
  • Leta efter hur man kan jobba med stöd vid arbetsminnessvårigheter respektive vid inhibitionssvårigheter.
  • Tänk generellt på att ge korta instruktioner och använda färre ord
  • Ge bara en instruktion i taget – ett göra
  • Tänk på elevens ställtid – ett ”nej!” kan betyda ”jag behöver mer tid”. Väntar du, kan det gå bra om en stund.
  • Använd dig av visuella stöd i genomförandet
  • Använd dig mycket av positiv förstärkning
  • Leta efter tips på stöd vid svårigheter med föreställningsförmåga. Några förslag på detta är ritprat och så kallade sociala berättelser.

Vill du veta mer?

Här kan du läsa om den första föreläsningen av Nåkkve Balldin:  http://cwasteson.blogspot.se/2014/05/nakkve-talar-om-olika-kognitiva.html




Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...