Möjligheter och svårigheter med personliga lärmiljöer

De senaste åren har jag funderat mycket över hur man kan organisera sitt lärande för att göra sina studier smidigare och mer effektiva. Jag har funderat över hur jag själv vill göra, vad jag tror funkar för mina elever, vad som skulle kunna motivera dem och underlätta för dem och vad som är realistiskt i tid och pengar. Jag har också försökt att testa mig fram lite grand.

Vad jag under resans gång kommit fram till har jag till stor del skrivit om här på bloggen, ofta under etiketten PLE, vilket är en förkortning för Personal Learning Environments eller personliga lärmiljöer, och i detta inlägg tänkte jag skriva några samlande ord om var jag står i dag.

Som ett slags bakgrund till inlägget tänkte jag först hävda att datorn revolutionerat min undervisning och mitt lärande, men jag insåg snabbt att det inte stämmer. Då tänkte jag skriva att det var Internet, men det stämmer inte heller. Vad det är som i grunden förändrat mitt sätt att lära och undervisa är sociala medier och den påverkan som sociala medier har haft på hur man kan planera och genomföra studier. Ordet "revolutionerat" är förresten kanske för starkt. Visst har sociala medier, Internet och datorn påverkat mitt sätt att arbeta och ökat möjligheterna att samla, visa, producera, sprida och kommentera olika typer av medier, men jag är ännu bara i början av den utveckling som jag skulle vilja genomgå.

På denna blogg har jag tidigare visat hur min personliga lärmiljö ser ut och att den presenterats just här är ingen slump. Denna blogg fungerar nämligen som ett nav för mitt så kallade livslånga lärande. Här samlar jag material jag tycker är intressant och vill kunna hitta tillbaka till, här samlar jag de tankar jag får när jag tar del av materialet och här reflekterar jag kring mina erfarenheter och förhoppningar inför framtiden.

Att tänka ut en bra lärmiljö för vår skolas elever är mycket svårare. Där är nämligen behoven fler och konkurrensen om elevernas engagemang hård. På samma sätt som lärare, behöver eleverna verktyg för att kunna samla andras och eget material och tankar, och de behöver verktyg som fungerar bra för diskussioner och samarbeten.

Jag tror att det är den sociala delen i elevers lärmiljö som måste stå i fokus. Många studier jag läst, bland annat i Veletianos bok Emerging Technologies in Distance Education (2010),  visar att det är lättare, roligare och mer motiverande att lära tillsammans och detta bör vi utnyttja när vi väljer verktyg. För samarbete passar till exempel bloggar, wikis, facebook, flickr, instagram, youtube och olika typer av ning och forum utmärkt.

Men det räcker inte att vi väljer verktyg som underlättar att man delar med sig, arbetar ihop och diskuterar sitt arbete. Man måste också skapa uppgifter som kräver att man gör det. Annars väljer många elever att ändå arbeta självständigt. Och även om vi ger våra elever gruppuppgifter är min erfarenhet att de sällan väljer att göra arbetet tillsammans. Jag har läst en studie av Anita Mattson vid Skövde högskola som också visar detta:  http://cwasteson.blogspot.se/2012/11/att-lara-pa-distans.html. Mattsson har nämligen studerat hur distanskurselever tar sig an sina gruppuppgifter och studien visar att de nästan alltid väljer att dela upp arbetet mellan sig och att de sedan jobbar självständigt i alla fall. Att det blir så, tror jag beror på att det kan gå snabbare att jobba individuellt. Man är inte beroende av andra, kan komma igång direkt och behöver inte jämka mellan flera viljor. Jag tror också att eleverna känner att de har bättre kontroll över sitt arbete och över hur de bedöms när de gör individuella redovisningar.

Även om elever spontant ofta väljer att arbeta individuellt, tror jag att det ofta är mer lustfyllt eller utvecklande för dem att arbeta tillsammans. Detta tror jag alltså är något vi lärare kan och bör arbeta medvetet för att styra. Att arbeta tillsammans behöver dock inte alltid utmynna i en gemensam slutprodukt, utan det kan räcka att man genom diskussioner förbereder sig ihop. Jag vill också poängtera att jag tror på variation: det blir tjatigt om vi alltid ska jobba på ett visst sätt och det finns fördelar med individuellt arbete också. Elever behöver bli duktiga på båda delarna.

Utöver verktyg där eleverna kan diskutera och dela med sig av sitt arbete, behöver våra elever att det finns verktyg så att deras lärare snabbt kan hitta deras lärande för att stötta, utmana och bedöma det. Eleverna behöver dessutom känna sig trygga när de visar upp vad de lär sig och när de får respons på sitt lärande.

Skolans och lärarnas behov av kontroll och våra skyldigheter att uppmuntra och ge personlig respons ställer särskilda krav. Det innebär att vi behöver skapa strukturer, koppla ihop oss med varandra och våra elever, så att det viktiga lärande som sker inte förloras i internetbruset. Detta kan man ordna genom att ge varandra länken till den plats man valt att samla sitt material på, men att skapa dessa länklistor tar tid för den lärare som har många elever. Det blir dessutom genast mer komplicerat när elever inte vill lägga ut sina lärprocesser offentligt utan till exempel väljer att lösenordsskydda sina inlägg, för då funkar i dagsläget inte några prenumerationsfunktioner (såsom till exempel rss och/eller hash-tags).

Det finns alltså flera konkurrerande behov:

• behovet att slippa offentliggöra sitt eget lärande kolliderar med möjligheten att lära av varandra genom att materialet är öppet, och
• behovet av att kontrollera att skolarbeten görs och lämnas in i tid krockar med möjligheten att skapa lärmiljöer som är flexibla och under den enskilde användarens totala kontroll.

För att vi lärare ska kunna klara dessa motstridiga behov tror jag att skolor fortfarande kan behöva något slags intern lärplattform. I denna miljö ska vi kunna göra sådant som inte behöver eller bör vara offentligt, som till exempel registrera frånvaro, samla in inlämningsuppgifter, sprida viss intern information och hålla diskussioner som utomstående inte har nytta eller intresse av, ge respons och underlag för utvecklingssamtal och registrera betyg ...

Det behövs helt enkelt ett slags administrativt gränssnitt där lärare får sina elevers arbeten samlade. Att jaga efter elevernas lärande riskerar annars att ta alldeles för mycket tid, tid som istället bör läggas på att inspirera, uppmuntra, ge respons och bedöma. Eleverna har också behov av ett administrativt stöd så att de kan få sina bedömningar och mer personliga omdömen samlade. 

Även om det alltså finns vissa delar i utbildningen som jag vill ska skyddas från insyn från obehöriga, så finns det annat som jag anser blir mest livskraftigt om man lämnar det öppet och uppmuntrar till spridning och samtal.

Jag skulle önska att vi lärare över lag kunde konstruera uppgifter som våra elever frimodigt vågade och ville redovisa offentligt, i form av blogginlägg eller liknande. Målet skulle vara att eleverna inte bara hade sitt material öppet för varandra, utan även för utomstående och på så vis skulle de redan under gymnasietiden vara på väg att delta i diskussioner och bilda nätverk som de kan ha nytta av även efter att gymnasietiden är slut. De skulle använda sig av verktyg och skapa rutiner som de kan fortsätta med och vidareutveckla genom livet. I sitt lärande skulle de inte vara beroende av skolans lärplattform, mer än för närvarokontroll och bedömning. Dessa behov försvinner i samband med att de går ut skolan och därför kommer de inte heller att sakna skolans lärmiljö. Deras personliga lärmiljö, där själva lärandet ägt rum, skulle de däremot fortsätta att äga och ha full kontroll över.

Genom att på en skolplattform samla in och visa upp materialet i en undervisningskontext skulle vi kunna både förenkla skolans och elevernas arbete, och genom att ge eleverna egna verktyg utanför plattformen skulle vi hjälpa dem att bygga upp rutiner för sitt livslånga lärande. 

Skolplattformen skulle bara fungera som ett slags samlande struktur och de verktyg som skulle att kosta lite mer är de som behövs för samlandet av känsliga uppgifter. Elevernas eget lärande tycker jag däremot ska vara organiserat på stabila verktyg utanför skolplattformen och de ska vara gratis för dem, även efter avslutade studier. Det tycker jag är en demokratifråga.

Jag ska nu försöka avrunda och ber samtidigt om ursäkt för att det här inlägget nog både blivit för långt och rörigt. Jag tänkte innan jag började skriva att jag funderat länge och ganska färdigt kring frågan om personliga lärmiljöer, men under skrivandets gång har jag insett att jag fortfarande har en hel del jag behöver fortsätta fundera kring. Jag har idéer som i dagsläget inte känns fullt genomförbara och jag inser att en del av mina och mina elevers behov kan bli motsägelsefulla. Det är spännande. 

Jag har fått mycket inspiration av att se hur andra lärare arbetar med sitt eget lärande och hur de bygger upp kursmiljöer med utgångspunkt i bloggar och/eller google sites. Jag har också fått inspiration av att gå flera distanskurser vid olika universitet och på olika lärplattformar och av att se hur olika lärare skapar struktur och sociala sammanhang för lärandet. Slutligen har jag testat lite grand, genom att skapa olika typer av lärmiljöer med hjälp av bloggar som jag strukturerat på olika sätt. Jag har också testat att ställa olika krav på hur mycket eleverna själva ska skapa: om det ska räcka att de tar aktiv del i en lärmiljö som jag skapat eller om de aktivt måste skapa en helt egen. 

Mitt intryck är att jag slipper mycket konflikter om jag själv skapar lärmiljön. Men att om jag har möjlighet att ta mig tid till att mina elever ska organisera sitt lärande i en egen lärmiljö på nätet och om jag står ut med att ta tag i och försöka lösa konflikterna, så når såväl jag som eleverna bättre resultat.  

• Anledningen till varför det uppstår konflikter är att det tar tid och kraft att lära sig något nytt och eleverna tycker inte riktigt att det ingår i kursen att skapa lärmiljöer. 
• Anledningen till varför resultaten blir bättre är att deras lärande blir mer samlat och mer tydligt såväl för eleverna som mig och jag tycker att eleverna har blivit mer medvetna och aktiva i sin lärprocess. 

De lärmiljöer vi har skapat har varit baserade på bloggar och eftersom vi, lärare respektive elever, använt oss av samma verktyg utifrån flera olika behov, och de fått använda verktyget såväl i egenskap av mottagare och sändare som samarbetspartner, så har de blivit medvetna om hur mediet fungerar och vilken potential det har. Många har dessutom haft sina bloggar öppna, vilket har inneburit att de ansträngt sig mer för att det som de publicerar ska hålla kvalitet.

Om du vill veta mer:

• Här har jag skrivit några saker man kan tänka på när man vill bygga en PLE:  http://cwasteson.blogspot.se/2012/06/inventering-av-hur-man-kan-bygga-en-ple.html
• Här har jag skrivit om hur man i samband med distansstudier kan bygga lärmiljöer med hjälp av olika webbaserade verktyg:  http://cwasteson.blogspot.se/2012/06/framtidens-satt-att-studera-pa-distans.html
• Här har jag beskrivit min egen lärmiljö i text:  http://cwasteson.blogspot.se/2012/06/forslag-pa-konstruktion-av-en-ple.html respektive film:  http://cwasteson.blogspot.se/2012/07/min-personliga-larmiljo-ar-uppbyggd-pa.html.

Fotografierna: Alla bilderna är tagna i januari 2014 på kuststräckan mellan Stenshuvud och Knäbäckshusen, norr om Simrishamn.

Hur ett lärarjobb kan göra dig friskare

Är det så att vi dör en för tidig död på grund av stress eller på grund av att vi tror att stress är dålig för vår hälsa?

Kelly McGonigal hävdar att det är vår inställning till stress som påverkar hur skadlig den är för oss. Tror vi att det är farligt att stressa är det alltså också större risk att vi ska dö en för tidig död på grund av stress.

Genom att ändra vår inställning till stress, kan vi ändra hur kroppen reagerar på stress. Om vi ser våra kroppsliga reaktioner på stress (pulsen som ökar, den snabbare andningen, o s v) som kroppens försök att hjälpa oss att klara utmaningarna, kan stressen t o m göra att vi lever längre. Hur det hänger ihop förklarar McGonigal här i filmen.

Avslutningsvis säger McGonigal att det är mycket bättre för vår hälsa att söka mening med sitt liv än att försöka undvika allt som är obekvämt.

 

Vad kan vi i skolan lära oss av föreläsningen? Att det bara är bra att ha alldeles för mycket att göra och att det bara handlar om att ändra sin attityd till detta? Nej, det tror jag absolut inte. När vi genomgående får för mycket att göra, har vi till slut inte en chans att räcka till och det mår vi så klart inte bra av. Däremot behöver det inte vara farligt för oss att emellanåt känna stor press och ha mycket att göra, om detta bara varvas med perioder då allt är lugnare och vi får tid för reflektion och återhämtning.

Stressen kan få oss att skärpa oss och när vi klarar utmaningarna mår vi bra, eller hur?

I filmen hävdar McGonigal att hon i dag inte hjälper sina patienter att undvika stress, utan hon hjälper dem att bli bättre på att hantera stress.

Hon säger att stress leder till ett påslag av adrenalin och oxytocin. Adrenalinet skärper våra sinnen och oxytocinet gör att man söker stöd, känner mer empati och blir mer villig att hjälpa och stötta de som står en nära. McGonigal hävdar t o m att de människor som engagerar sig för att hjälpa andra, inte löper ökad risk att dö i samband med stora personliga kriser. Ocytocinet kan hjälpa kroppen att läka. Det har nämligen en mängd hälsosamma effekter på vårt hjärta och våra blodkärl.

Vad kan vi dra för slutsatser av det här? 
För att hålla oss friska bör vi ...
1) våga söka mening med våra liv och
2) engagera oss för att försöka hjälpa andra.

Hur ser det då ut för oss som jobbar i skolan?
Jo, vi har ett arbete som innebär att vi flera gånger varje dag utsätts för stressiga situationer där vi ska prestera vårt yttersta för att ...
1) göra något så viktigt som att försöka få våra elever att bli engagerade och förstå meningen med det vi vill få dem att lära sig och
2) vi engagerar oss i våra elevers liv, i deras lärande och mående och försöker hjälpa dem på bästa sätt.

Läraryrket kan med andra ord passa perfekt för oss som vill leva ett långt och hälsosamt liv! 

Njut av stressen men se till att få tid att hämta andan mellan utmaningarna!

Pedagogiska fördelar med Google Apps for Education och Chromebooks

Nu börjar allt fler skolor successivt att gå över till att använda Google Apps for Education (GAFE) och Google Chromebooks istället för Microsoft Office och PC-datorer. Fördelarna med detta är många. Google Apps for Education är användarvänligt och anpassat för att man ska arbeta och lära tillsammans. Chromebooks är nätta och lätta att hantera och de är skapade för att man ska jobba internetbaserat med Googles programvaror.

Vad är Google Apps for Education?

Google Apps for Education innefattar en mängd verktyg som våra elever och lärare har behov av i sin vardag, bland annat e-post, chatt, kalender, lagring och spridning av bilder, youtube-konto och verktyg för att skriva och skapa dokument, presentationer, kalkylark, formulär och webbsidor. För de elever som är över 13 år, ingår dessutom ett socialt nätverk för kommunikation kallat Google+.

Här ser du några av de viktigaste verktygen i Google Apps for Education:

Vad skiljer GAFE från vanliga Google-konton?

Det är viktigt att veta att det är stor skillnad på Google Apps for Education och privata Google-konton. I GAFE är vi till exempel helt befriade från reklam, sökstatistik och liknande som Google annars tjänar pengar på. Om en skola ska gå över till att börja använda GAFE eller någon annan internetbaserad lösning så måste man på skolan se till att man följer och uppfyller personuppgiftslagens krav och enbart använder GAFE för kommunikation och lagring av pedagogiskt material. Känsliga uppgifter ska kommuniceras på annat sätt.

Vad är Google Chromebook?

I stora drag kan man säga att en Google Chromebook är ett litet, lätt och snabbstartat verktyg som ser ut som en bärbar dator. En Chromebook har ingen hårddisk som kan bli trött, få virus eller på andra sätt ställa till besvär. Eftersom programmen i första hand nås via internet och uppdateras automatiskt, behöver man inte längre tänka på att köpa, installera och uppdatera programvaror på sin hårddisk. Precis som namnet antyder är Google Chromebook skapad för att passa webbläsaren Google Chrome och programmen i Google Apps.

Här kommer avslutningsvis några filmtips för den som vill veta lite mer om fördelarna med GAFE och Chromebooks:

Borde högskoleprovskvoten minskas?

Det finns en osund betygshets bland en del gymnasieelever på studieförberedande program: det räcker nämligen inte för dem som vill komma in på populära utbildningar att ha mycket, mycket bra betyg, de måste i stort sett ha högsta betyget i allt!

I dag kan man på DN Debatt läsa en artikel som är skriven av juridikstudenten Peshwas Farik Saadon och som handlar om orättvisorna i antagningssystemet:
http://www.dn.se/debatt/provet-diskriminerar-studiemotiverade/

"Många elever får slutbetyg som närapå kvalificerar för antagning till exempelvis läkarlinjen eller juristprogrammet. De elever som inte kan antas till dessa topputbildningar trots väldigt goda slutbetyg är de riktiga förlorarna med det nuvarande systemet, och till förmån för elever som antagits via högskoleprovet stängs de ute."  

Visst kan det vara bra att elever som saknat studiemotivation eller av andra skäl inte satsat på sina studier under gymnasietiden, kan få en andra chans via högskoleproven. Men är högskoleproven verkligen så bra på att selektera vilka som kommer att klara sina studier bäst, att det motiverar att så många kommer in via den kvoten?

Här kan du läsa mer om hur antagningsurvalet går till och hur många elever som kommer in på respektive kvot:  http://www.studeravidare.se/om-hogskolan/urvalsgrupper

Peshwas Farik Saadon hävdar att urvalet inte bara får konsekvenser för de elever som trots väldigt höga betyg inte kommer in, utan även för de elever som hade ännu bättre betyg och faktiskt kom in:

"Universitetsstudier är i allra högsta grad en kollektiv företeelse, vilket innebär att det grundläggande momentet för ens inlärning är att man samarbetar med andra elever för att lösa svåra problem. Huvudfundamentet i ett sådant samarbete är att man kompletterar varandra, vilket inte är möjligt när en del av eleverna inte har en fungerande studiebakgrund, eller bristande motivation. För elever som tvingas samarbeta med dessa studenter, och blir direkt beroende av deras kunskap och studievilja för sin egen inlärning, kan det vara direkt kunskaps- och utvecklingshämmande. Detta är i grund och botten en rättvisefråga som inte får ignoreras."

Om det stämmer att intagningen via högskoleproven leder till orättvisor, ökar på betygshetsen och skapar studieproblem för de elever som faktiskt kommer in, så kanske det borde rättas till?

Kan det då finnas några fördelar med att kvotera in elever som inte har toppbetyg från sina gymnasieutbildningar? Skulle det t ex kunna vara ett sätt att få in begåvningar som inte passat in i rådande system, utan tänker mer fritt, mer ifrågasättande och kreativt? Med det menar jag inte att de elever som har toppbetyg inte kan ha dessa egenskaper, utan bara att man genom att ha olika intagningskvoter kanske kan få en yrkeskår som kompletterar varandra bättre? I alla fall om de olika kvoterna består av effektiva och bra sätt att bedöma vem som är mest lämpad.

Det är nog inte orättvisan mot de elever som har mycket höga betyg på gymnasiet som är det största problemet med högskoleproven, för antagningen till högskolorna och universiteten handlar inte i första hand om rättvisa utan om att hitta de bäst lämpade.

Däremot är det ett stort problem om högskoleprovet, såsom Peshwas Farik Saadon hävdar, inte är bra på att selektera ut de blivande bästa läkarna, civilingenjörerna, psykologerna och juristerna.

_______________________

Här kan du hitta en lista över de utbildningar som var mest populära ht 2013:  http://xn--antagningspong-hib.se/mest-sokta/

***

Här kan du läsa mer om en liknande debatt i USA:
http://blogs.kqed.org/mindshift/2012/06/will-more-porminent-colleges-abandon-the-sat/

Olika sätt att se på relationen mellan romanen och filmen

I antologin The Pedagagy of Adaptation, sammanställd av Dennis Cutchins (2010), kan man ta del av elva pedagogers erfarenheter av undervisning som innefattar adaptions-studier. I detta inlägg kommer jag att beskriva relationen mellan litteraturen och filmen. Oftast kommer boken först och blir senare filmatiserad, men ibland är det tvärt om. Hur påverkar romanen hur filmen blir? Och kan vår upplevelse av romanen även påverkas av hur den filmatiserats?

Thomas Leitch skriver i ”How to Teach Film Adaptations, and Why” att den allmänna inställningen vad gäller adaptioner är att litteraturen är överlägsen filmen (2010, s 1) och i många av antologins artiklar kan man läsa att de flesta av artikelförfattarnas studenter spontant tycker är att en adaption ska vara så trogen originalet som möjligt (t ex Loper 2010, s 46). Denna syn tar fasta på en enriktad kommunikation: originalverket talar till den som adapterar det, men jag tycker att det rimliga snarare är att betrakta alla medier och versioner och adaptioner som sammanlänkade; de påverkar varandra. I linje med detta är Leitch mycket tydlig med att han vill att att hans elever ska bli medvetna om att de flesta verk är influerande av andra och att det därför till exempel kan vara svårt att dra gränsen mellan vad som är en film-adaption och vad som ska anses vara ett originalmanus (2010, s 12).

Natalie Jones Loper hävdar i ”Adapting Composition, Arguing Adaptation” att hur vi upplever ett verk påverkas av alla möjliga intryck och erfarenheter som vi fått tidigare och det låter mycket rimligt tycker jag.  Som exempel på detta så tar Loper i en av sina kurser upp hur Shakespeare inspirerats av tidigare källor som han omformat och gjort något eget av i sin dramatik och att den filmskapare som sedan filmatiserar hans pjäser inte bara har Shakespeare som sin källa utan även inspireras av filmer såsom t ex Silence of the Lambs och A Clockwork Orange (2010, s 40f).

Den här 6 minuter långa filmen är ett exempel på en adaption av ett av Aristofanes dramer:

En text i antologin som mycket uttalat vänder på perspektiven och som ser adaptionen som en replik riktad mot originalet är Katarina Bondari i artikeln ”Oh My God, They Killed Socrates!” som handlar om hur man kan lära sig tolka Aristofanes komedier genom att se och diskutera avsnitt av South Park. Även Cutchins är inne på det spåret när han skriver att elever kan lära sig att förstå vilken berättarteknik som kännetecknar en roman genom att studera adaptionerna och vad som skiljer dem från originalet (2010, s 90).

Jag tycker att det är en mycket klok och spännande tanke att vi genom adaptionerna kan se originalen i ett nytt ljus.

Sammanfattningsvis kan man alltså se adaptionen som en bearbetning av tidigare verk. Då ser man endast en påverkan på ena hållet. Eller så kan man ta fasta på att alla verk påverkar varandra, att de har ett slags ömsesidig relation, och att de på så vis står i en dialog med varandra. Eller så kan man gå ytterligare ett steg och säga att verken blir som ett nät av referenser som alla på ett eller annat sätt pekar mot varandra.

Hur ser du på relationen mellan romanen och filmen?


Källförteckning:
Bondari, Katarina (2010).  ”Oh My God, They Killed Socrates!”Ur: Cutchins, Dennis. The Pedagogy of Adaptation. The Scarecrow Press, Plymouth.
Cutchins, Dennis (2010). “Why Adaptations Matter to Your Literature Students”. Ur: Cutchins, Dennis. The Pedagogy of Adaptation (2010, s 87-95). The Scarecrow Press, Plymouth.
Leitch, Thomas (2010). “How to Teach Film Adaptations and Why”. Ur: Cutchins, Dennis. The Pedagogy of Adaptation (2010, s 1-20). The Scarecrow Press, Plymouth.
Loper, Natatlie Jones (2010). “Adapting Composition, Arguing Adaptation”. Ur: Cutchins, Dennis. The Pedagogy of Adaptation (2010, s 35-52). The Scarecrow Press, Plymouth.

En blogg passar bra som loggbok

Starta en blogg och skaffa en app för bloggen på din telefon eller surf-platta. Skriv en kort text och ta en bild. Sedan är det bara att publicera.

Mårten Wasteson, praktikant på IT-avdelningen
på Österlengymnasiet, tar en bild till sin blogg.

I inlägget står automatiskt dagens datum och tid. 

På detta enkla vis kan du dokumentera ditt arbete, få allt material samlat på ett och samma ställe och låta dem du vill (du bestämmer) läsa din blogg. 

Detta verktyg är användbart för oss alla, men kanske särskilt för lärlingar och praktikanter som ska dokumentera sin kunskapsutveckling och redovisa sitt arbete.

Hur motiverar vi våra elever?

I detta TED-talk ställer Simon Sinek tankeväckande frågor kring vad det är som gör att en del människor och företag (och lärare) lyckas så mycket bättre än andra.

Sinek hävdar att sann inspiration inte kommer från informationen (vad kan man erbjuda?) och inte heller från metoden (hur gör man det?). Istället kommer den från motiven (varför gör man det?). Bara om du själv är övertygad och kan förklara det för andra, blir de inspirerade.

Att det skulle vara våra motiv som motiverar oss låter kanske inte så revolutionerande? Jag menar: det har vi ju hört och kanske även känt och tänkt många gånger förr, men kan det vara så att vi inte ännu fullt ut drar nytta av vetskapen?

http://www.ted.com/talks/lang/sv/simon_sinek_how_great_leaders_inspire_action.html



Sinek hävdar att det spelar stor roll i vilken ordning du gör det och han kallar det den gyllene cirkeln "Why, how, what": du ska börja med cirkelns kärna - motiven - och sedan säga hur du gör det och vad det leder till. Du ska inte i första hand sträva efter att sälja något till dem som behöver det, utan du ska försöka få människor att tro på det som du själv tror på. Först då kommer de att bli inspirerade och vilja göra det som du vill att de ska göra.

Kan vi bli bättre på att motivera våra elever med hjälp av dessa tips?