Lärandet sker i ett samspel med andra

Fjärde delen av Veletianos antologi Emerging Technologies in Distance Education (2010) handlar framför allt om den social aspekten av studierna: hur man kan göra distansstudierna mer sociala med hjälp av framför allt bloggar, wikis, chattar, videopodcasts och virtuella världar i stil med Second Life.

Här kan du läsa lite mer ingånde om de olika kapitlen i bokens fjärde och avslutande del:

"Sociala medier kan användas till att skapa gemenskap och ett kreativt klimat":  http://cwasteson.blogspot.se/2012/05/sociala-medier-kan-anvandas-till-att.html

"Second Life i språkundervisningen":  http://cwasteson.blogspot.se/2012/05/second-life-i-sprakundervisningen.html

"I Second Life har studenten huvudrollen":  http://cwasteson.blogspot.se/2012/05/i-second-life-har-studenten-huvudrollen.html

Jag är övertygad om att man, när man skapar distanskurser, måste skapa goda förutsättningar för att studenterna ska känna sig sedda, bekräftade och motiverade. Gör de inte det kommer de inte att fullfölja sina studier, utan dra vidare till andra kurser som bättre svarar mot deras behov. De är inte lojala mot människor och institutioner de inte ännu hunnit bygga upp en relation till.

För att man ska kunna uppnå ett kreativt och aktivt arbetsklimat där elever vågar och vill ta del av och dela med sig, trots att man inte möts i det fysiska rummet, måste man dra nytta av den teknik som finns. Genom att inte bara använda sig av traditionell envägskommunikation i form av texter och inspelade föreläsningar, utan även inspelade reflektioner, chattar, diskussions- och reflektionsbloggar där man systematiskt uppmuntrar studenterna (kräver av dem?!) att använda sig  av kommentarsfunktionen, wikis och kanske till och med virtuella världar, och genom att lärare själva försöker föregå som ett levande exempel på hur man kan interagera med hjälp av tekniken, så tror jag att distansutbildningar kan lyfta till oanade höjder.

"The sky is the limit."