Författarnas villkor i ett historiskt perspektiv

Under antiken och medeltiden var det muntliga berättandet vanligast och berättelsen istället för författaren stod i centrum

Under antiken fanns inte författare såsom vi tänker oss dem i dag. Istället hade man rapsoder, det vill säga muntliga berättare. De skrev oftast inte ner sina verk och lånade friskt från varandra. Enligt Ann Steiner som skrivit boken Litteraturen i mediesamhället (2009, s 40ff), fanns det inga förväntningar på att rapsoden skulle vara originell, utan de skickligaste berättarna var de som kunde återge historierna mest exakt. En del historier skrevs ner och har på så vis kunnat bevaras för eftervärlden, men detta gjordes inte nödvändigtvis av dem som skapat historierna. Många kända verk från den här tiden har ingen känd författare. Steiner berättar även att man inte vet om Homeros (se bilden på bysten här intill) bara skrev ner allmänt kända berättelser, eller om han gjorde något eget av dem. Under den grekiska antiken fanns det till och med en stark kritik mot det skrivna ordet. Man ansåg att skrivandet ledde till att minnet förslappades och att skriften var en omväg till den fria tanken. Romarna var mer positiva till skriften och lät även skriva ner gamla grekiska texter. Detta är vi så klart tacksamma för i dag.

Även under medeltiden var den muntliga berättartraditionen mycket stark. Få människor kunde läsa och skriva och de texter som skapades producerades i kloster och vid hoven. De skrivare som för hand skrev ner religiösa legender och hjältedikter påverkade normen för hur denne typ av texter ska skrivas. Man säger att de auktoriserade texter, vilket är ett ord nära besläktat med ordet ”author”.

Boktryckarkonsten leder till en revolution för skriften och nu kommer författarna i centrum istället för deras verk.

Författarrollen förändrades framför allt under senare delen av renässansen (det vill säga 1500-talet och framåt), då boktryckarkonsten gjorde det möjligt att producera böcker i större skala. Nu kunde också författarens namn stå på första sidan i en bok och författarna fick ett marknadsvärde. Samtidigt som författarna blev upphöjda individer, så kom deras verk i skym undan. Böckerna förvandlades till att bli konsumtionsvaror.

Författare har varit beroende av  mecenater, förläggare, staten och marknaden.

Att försörja sig som författare har alltid varit svårt. Före 1500-talet levde författarna (liksom andra konstnärer) i beroende av rika mecenater ur adeln. Under 1500- och 1600-talen börjar bokhandlare och boktryckare ta över denna roll. Detta gjorde att författarna blev något friare, i alla fall under de perioder som landets censur inte var så hård. Många författare, bland annat Olof von Dalin och Carl Michael Bellman (se bilden bredvid), fick sitt främsta uppehälle genom statliga ämbeten som de innehade och fick lön för, men som inte innebar att de behövde arbeta. Under 1700-talets senare del växte det fram litterära salonger och akademier. Genom dessa kunde författare få både en intresserad publik och ekonomiskt stöd. Samtidigt började den borgerliga medelklassen öka och eftersom de var läskunniga och hade både pengar och tid så ökade författarnas tänkbara målgrupper. Utvecklingen har alltså gått från att författarna var beroende av mecenater som de skulle hylla till att de blev beroende av marknadskrafterna och en ofta ytligt intresserad publik som främst läser för att bli road.

Kvinnorna har främst skrivit litteratur för marknaden och deras böcker har därför inte ansetts så originella och minnesvärda.

Det fanns en stor andel kvinnliga författare under 1700-talet och framåt. Under 1830- och 1840-talen var till och med de tre mest utgivna författarna kvinnor: Sophie von Knorring, Fredrika Bremer (se bilden här bredvid) och Emelie Flygare-Carlén. Kvinnorna skrev oftast för den breda publiken och för att tjäna pengar. Detta att de skrev texter anpassade för marknaden och att de var kvinnor i en i övrigt patriarkal kultur gör att få av dessa kvinnor har skrivits in i vår litteraturhistoria. Istället har man ofta kommit att hylla den upphöjda finkulturen.

Vill du läsa mer om författarnas villkor genom tiderna?
Jag har hämtat materialet från boken Litteraturen i mediesamhället (s 40-48) av Ann Steiner (2009).

Läsningens historia

Att läsa om läsningens historia i Ann Steiners bok Litteraturen i mediesamhället (2009) är spännande. En mycket talande rubrik i kapitlet om "Läsaren" är "Från högljudda omläsningar till tysta engångsläsningar" och dessa sidor i boken (s 158-160) vill jag ivrigt rekommendera! Jag tycker det är så spännande att få veta mer om hur förändringen gått till och att vi inte alltid läst på det sätt som vi i dag anser är det enda rätta sättet.

Ett tafatt försök att återge lite av kapitlets innehåll kommer här (se det mer som ett försök till apritretare än som ett referat):

I dag läser vi tyst och gärna i avskildhet, men detta är en modern företeelse. Ända fram till 1700-talet var enligt Ann Steiner nästan all läsning högläsning. Man hade ont om böcker och det var självklart att man var öppen med vad man läste: antingen satt man och läste högt för sig själv eller så läste man högt för andra som ett slags social och uppbyggande aktivitet. Den sociala kontrollen var stark och genom högläsningen kunde alla vara säkra på att man inte läste något syndigt, lättjefullt eller statsomvälvande.

Steiner berättar två kul exempel på hur man vet detta:

Man har hittat vackra handskrivna codex  från medeltiden där munkar klottrat ner marginalerna med humoristiska teckningar och kladdiga anteckningar. I dessa anteckningar har de klagat över att de fryser, är hungriga och störs av oljudet från sina högläsande kollegor.

Teologen och filosofen Augustinus skrev i Bekännelser (ca 397 e Kr) att hans mentor läste  tyst och Augustinus grubblade mycket kring skälen till detta och om det var ok. Augustinus gör klart för sina läsare att hade det varit någon annan än mentorn som gjort det, så hade det inte varit ok, men eftersom mentorn är så from och har en så stor personlighet så måste det finnas goda skäl. Augustinus funderar vidare över vilka skälen skulle kunna vara: är det av försiktighet eller för att det går snabbare att läsa tyst eller "kunde hans önskan att spara rösten, som mycket lätt blev hes, vara en rimligare orsak till att han läste tyst. Vilket skäl han hän hade var det hos en sådan man säkerligen gott" (citat ur Bekännelser, hämtat ur Steiners bok s 158).

Även under 1700-talet och 1800-talet läste man, enligt Steiner,  mest högt. Man möttes i "salonger" för att läsa och diskutera skönlitteratur och brev och i de borgerliga familjerna läste man högt för varandra.

I dag har högläsning blivit något exklusivt och privat, något som man nästan bara gör för barn, vid författaraftnar eller eventuellt för sin älskade. Detta beror enligt Steiner på att tiden har blivit en bristvara. Att läsa högt tar längre tid än att läsa tyst.

En annan viktig skillnad är att det förr ansågs fint och bra att läsa långsamt och eftertänksamt och att läsa om. I dag verkar omläsningar ovanliga och även populära böcker faller snabbt i glömska. Varför har det blivit så? Jag tänker att en förklaring kan vara att det ges ut så många nya böcker varje månad. Alla som vill har dessutom möjlighet att skaffa sig de nyaste böckerna via bokhandlar, bokklubbar eller bibliotek. Trenderna växlar snabbt och nya författarnamn och titlar kommer och går. Vill man hänga med på kultursidorna eller i dagens litterära sällskap så måste man alltså vara snabb och effektiv.

Här kan du hitta bilden till inlägget: http://search.creativecommons.org/?q=reading# och den ligger under licensen Public Domain.

Fem olika författarroller

Nu tänkte jag låta er få lite paus i mitt skrivande kring Simrishamns kommun och Österlengymnasiet. Istället tänkte jag passa på att berätta lite om en spännande bok jag nyss läst. Den heter Litteraturen i mediesamhället och är skriven av Ann Steiner (2009).

Jag får erkänna att jag inledningsvis inte tyckte att boken verkade intressant. Den såg ut att handla om saker som är bra att känna till om man vill försöka ge ut sina texter och där ligger inte mitt intresse i dag. Därför blev jag förvånad över att jag så snabbt sögs in i den. Den var helt enkelt så välskriven och tog upp massor av intressanta aspekter på författande, boktryckning, läsning och samspelet mellan litteraturen och det offentliga rummet! De många historiska tillbakablickarna, jämförelserna och de många analyserna var allmänbildande och intessanta. Jag strök under och ringade in massor av saker som jag vill gå tillbaka till och läsa om.

Här kommer några av Steiners tankar kring dagens författare:

Steiner delar in författarna i fem roller (s 28-39):
1) de etablerade författarna som är både välkända och erkända: de får sina verk recenserade i dagspressens kultursidor och får priser och stipendier;
2) stjärnförfattarna som säljer massor av böcker och som behandlas som och marknadsförs som kändisar;
3) outsidern eller ”det romantiska geniet” som går sin egen väg och ställer sig utanför kraven från marknaden och som därför ofta anses mer äkta och värderas högre och
4) ”midlist”, det vill säga de författare som är erkända men inte mer, de har fått böcker utgivna, men säljer inte särskilt bra och slutligen
5) framtida författare.

Steiner återger vad Camilla Läckberg sagt om författarens villkor i samband med en intervju i Rapport (s 28): "Bara hälften av författarens yrke är att skriva romaner. Den andra hälften är att odla sitt varumärke." Kanske gäller detta inte för alla författare, men jag tror absolut att det gäller för Läckberg själv och den grupp av författare som Steiner kallar för ”stjärnförfattarna”.

Nästa inlägg kommer att handla om hur författarnas villkor har förändrats från antiken till i dag.

Med ett historiskt perspektiv blir vi klokare

Vad jag gillar allra mest med Ann Steiners bok Litteraturen i mediesamhället (2009) är att hon så ofta ger oss historiska återblickar. Det blir tydligt att vi är en del av en utveckling, vi ser likheter och skillnader och upptäcker ofta att mönster kommer igen.

Vad gäller synen på litteraturen, finns det till exempel en hel del kritiker som hävdar att litteraturen i dag håller på att bli utslätad, men enligt Steiner så glömmer de då att vi även historiskt sett haft massor av massproducerad skönlitteratur. Som exempel på detta tar hon upp skillingtrycken på 1800-talet och början av 1900-talet, Nick Carter-böckerna på 1910-talet och den så kallade "skräplitteraturen" på 1970-talet (s 157).

En annan sådan historisk jämförelse tog jag upp i gårdagens blogginlägg. Vi skrev och läste på bokrullar, gick över till böcker med paginerade sidor och hårda pärmar och har nu med hjälp av datorn åter börjat gå över till att läsa och skriva texter som allt mer liknar textrullarna. Läs mer om detta här: http://cwasteson.blogspot.com/2011/05/medierna-forandras-over-tid.html

Vill du läsa fler inlägg om Ann Steiners bok? Dem hittar du här: http://cwasteson.blogspot.com/search?q=Ann+Steiner

Digitaliseringen av skönlitteraturen

Internet fungerar även som litteraturförmedlare.

En del författare eller "blivande författare" publicerar sina verk direkt på nätet, men enligt Ann Steiner i boken Litteraturen i Mediesamhället (2009, s 142f) ger nätpubliceringar ingen status. Det beror på att vem som helst kan publicera sig där. För att kunna bli erkänd författare behöver man därför vända sig till ett förlag. Steiner påpekar dock att nätpubliceringar i dag kan leda till att musiker blir erkända. Kanske kommer vi snart att få se en liknande utveckling för litteraturen?

Samtidigt pågår flera digitaliseringsprojekt av äldre och icke upphovsrättsskyddad litteratur. Steiner tar upp Projekt Runeberg, Litteraturbanken och Google Böcker som exempel på detta. Jag vill lägga till att eböcker och läsplattor också är ett led i denna utveckling och att det i dag finns försök på strömmande böcker (en motsvarighet till musikens spotify).

Själv är jag förtjust i tanken på att litteraturen finns lättillgänglig och är lätt att söka i och bära med sig, men jag har svårt att tänka mig att eböckerna i kombination med läsplattorna kan konkurrera ut de tryckta skönlitterära böckerna. Läsplattorna är helt enkelt inte tillräckligt smidiga och sensuella. Jag ser dock fram emot att de blir det!

Utvecklingen på bokmarknaden

I dag säljs de flesta böcker i bokhandlar, bokklubbar, Pressbyrån och matvaruaffärer, men vi kan köpa böcker på allt fler ställen till exempel på besinstationen och tåget och det blir allt vanligare att böcker säljs via Internet. Detta berättar Ann Steiner i sin bok Litteraturen i samhället (2009, s 121). Steiner liknar detta vid hur böcker såldes på 1800-talet och menar att 1900-talets bokförsäljning, där ett fåtal aktörer dominerat marknaden, är en parentes i historien.

Böcker har blivit mycket av en färskvara och det är svårt att få tag i böcker som inte är helt nytryckta. Säljs de inte i affären inom en viss tid, så reas de ut på den stora bokrean. Därför spelar antikvariaten, loppmarknaderna och den privata bokförsäljningen en viktig roll på bokmarknaden. Via dessa kanaler kan böckerna få en andra chans att nå fler läsare och vice versa. Bilden Book swapping av nSeika under licensen Creative Commons (by) här intill är hämtad från Flickr och visar en hög böcker i samband med en bokbytarfestival. Med denna typ av arrangemang kan man göra det lättare och billigare att få tag i böcker, samtidigt som man gör något socialt av det. Dessutom kan det vara bra för miljön.

Jag tycker att utvecklingen både är positiv och negativ. Positivt är att det är lätt att köpa böcker och att det är billigt. Negativt är att det bara är ett fåtal böcker som är riktigt lätta att få tag i och dessa böcker är de som marknaden bedömer kommer att kunna sälja bra. Masskulturen tar över och böcker blir en typisk konsumtionsvara. Steiner skriver att utvecklingen gör att de som redan läser, läser mer, när priserna sjunker och tillgängligheten ökar. De som inte redan är läsare fortsätter dock att rata bokhyllorna (2009, s 150-154).

Vill vi få fler människor att läsa, räcker det alltså inte att det går att köpa böcker på fler ställen eller att man sänker bokmomsen, utan vi måste satsa på att få fler människor intresserade av läsning: att väcka deras lust och skapa behov. Detta är också något som Astrid Lindgren övertygande argumenterade för och det har jag skrivit mer om bland annat här:

• Har du fortfarande inte upplevt läshunger när du slutar årskurs fyra får du gå om en klass! (14:E SEPT 2010)
• Skolan måste beröra (25:E OKT 2010)

Jag tror att läsplattorna kan motverka likriktningen av bokmarknaden. I digital form borde utbudet av böcker kunna bli varierat, enormt och lättillgängligt. Även smala genrer såsom dikter och författare som inte vänder sig till den breda allmänheten kommer att få plats.

Frågan är bara hur vi ska kunna hitta de smalare böckerna i det enorma utbudet.  Ett fåtal titlar, som man tror kommer att bli så kallade bästsäljare, kommer troligtvis att exponeras mycket och dominera reklamen. Här tror och hoppas jag att biblioteken kan spela en viktig roll. Bibliotekarierna kommer kanske inte att behöva ha så många fysiska böcker att lagra och lappa och laga i framtiden, men bibliotekarierna kan hålla boksamtal, ge tips och vägleda oss så att vi kan hitta guldkornen även vid sidan om den breda allfarvägen.

Upphovsrätten ur ett historiskt perspektiv

Jag har i mina inlägg här på Bollplanket intresserat mig mycket för upphovsrätten: vad den innebär i dag och hur den måste omformas för att bättre svara mot digitaliseringen. I dag tänker jag, inspirerad av Ann Steiners bok Litteraturen i samhället (2009, s 48-52), skriva några ord om upphovsrätten ur ett historiskt perspektiv.

Rättigheter och censur hängde ihop

Redan på 1500- och 1600-talen fanns olika typer av rättigheter kring privilegiet att trycka olika verk och upplagor. Genom att dela ut eller neka boktryckare dessa rättigheter hade staten och kyrkan ett effektivt sätt att kontrollera och styra vilka verk som gavs ut, eller med andra ord förutsättningar för en stark censur.

Europas första upphovsrättslag anses vara Copyright Act (även kallad Statute of Anne) i Storbritannien. Den trädde i kraft 1710 och dess främsta syfte var att se till att det fanns någon som var juridiskt ansvarig för varje verk. Det handlade alltså till en början inte om att man ville värna om författarens rätt till att bestämma över sitt eget verk, utan om att man skulle ha en person att hänga om man inte gillade innehållet i verket. I övriga Europa kom de flesta upphovsrättslagar inte förrän i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet.

Upphovsrätten gällde bara på originalspråket

I Sverige fick vi regler för upphovsrätten 1810 och först då fick författarna rätten till sina egna verk. Översättningar kunde dock fortfarande ges ut utan att ursprungsförfattaren fick betalt. Förlagen drog fördel av detta och valde hellre att publicera utländska författare i översättning än det egna landets författare. Ann Steiner berättar att bland andra Selma Lagerlöf publicerades mycket i Tyskland under slutet av 1800-talet, utan att hon fick någon ersättning.

Bernkonventionen skapade liknande förutsättningar för alla författare i medlemsländerna

Efter långa och många diskussioner skapades Bernkonventionen 1886. Sverige gick med 1904. Bernkonventionen är en överenskommelse mellan flera länder (2008 var de 164 st) där varje land lovar att respektera varandras upphovsrättslagar. Samma villkor och ersättningar ska alltså gälla inom ett land för alla författares verk, såväl inhemska författares som utländska. Till en början var upphovsrättsskyddet kort, men det har successivt förlängts. I dag består skyddet i 70 år efter upphovsmannens död. På Wikipedia kan du läsa mer om upphovsrätten och även hitta den formella symbolen för "Copy right".

Nya förutsättningar leder till behov av nya regler

I dag diskuteras det flitigt hur man ska kunna möta behoven av en fungerande lagstiftning när förutsättningarna för kopiering och spridning av verk har förändrats i grunden. Målsättningen är att skyddet av den immateriella rätten ska vara stark, så att kreativ verksamhet stimuleras. För att ett verk ska få skydd av upphovsrätten krävs det att verket har så kallad "verkshöjd". Det innebär att verket ska anses vara självständigt och originellt.

Avslutningsvis ett roligt och talande exempel ur Steiners bok som visar hur svårt och godtyckligt det kan vara att avgöra verkshöjd:

Bakgrunden är att Karolina Ramqvist skrev en mycket negativ recension av Ulf Lundells bok Notbok. Ulf Lundell. Best of (1998). Recensionen publicerades i Dagens Nyheter och väckte ilska hos Lundell som privat skrev ett nedlåtande och förlöjligande brev till recensenten. Det spännande i historien är att Ramqvist senare valde att publicera brevet i sin helhet i antologin Fittstim (1999). Lundell blev då ännu argare och valde att stämma henne för brott mot upphovsrätten. Han fick rätt! Hans kladdigt nedskrivna och ilsket formulerade brev ansågs ha verkshöjd. Enligt lagstiftningen ska inte upphovsmannens profession ha någon betydelse för bedömningen av verket, men Steiner ställer den retoriska frågan om det är rimligt att tro "att ett liknande brev skrivet av Anna Andersson i Smålilla skulle vinna ett snarlikt mål". Det verkar alltså inte som om verkshöjden bedöms endast utifrån hur självständigt och originellt ett verk är ...

Medierna förändras över tid - hur påverkar det oss?

Med utgångspunkt från denna videosketch om hur munken Ansgar, som är van vid bokrullar, lär sig att förstå och använda ett nytt medium: boken, berättar Ann Steiner i Litteraturen i mediesamhället (2009) om hur medierna ändras över tid (s 147-148).

Under forntiden ristade man skrivtecken på sten och träbitar, men i högkulturerna övergick man successivt till att skriva och läsa på rullar av papyrus. Rullarna hade nackdelen att de var stora och svåra att hantera, men det var tydligt var texten började respektive slutade och inga blad kunde försvinna på grund av slarviga inbindningar. Steiner berättar också att själva texten var svårläst: det fanns inga mellanrum mellan orden och knappt några skiljetecken. Anledningen till att läsningen ändå gick så pass bra, var att de som läste redan kände texten så väl. Texterna var inte många och de som fanns lästes många gånger och högt. På så vis blev det fråga om ett slags memorering med lässtöd.

När man i Romarriket ungefär 200 e Kr började gå över till att skriva på pergament, det vill säga bearbetade djurhudar, istället för papyrus, så började man också istället samla sidorna i högar som man förvarade i skinnmappar. Under högmedeltiden började man dessutom att sy ihop sidorna till inbundna böcker. Fördelen med att använda sidor istället för rullar, var bland annat att man kunde numrera sidorna och att det blev lättare att hitta i verken.

Vad jag tycker var allra mest spännande är Steiners träffande beskrivning av hur vi i dag har börjat återgå till "rullarna". Vi läser allt fler texter genom att skrolla med hjälp av rullisten på någon form av datorskärm. Det är fortfarande lite svårt att överblicka hela texten på en gång och få en uppfattning om hur lång den är, men vi har i dag tillgång till sökfunktioner som gör det lätt att hitta och bläddra fram och tillbaka i texten.

Jag funderar över hur datorerna och skrollandet (istället för bläddrandet) påverkar vårt sätt att läsa, skriva och tänka. Kommer vi att förändras av att många av de texter som vi jobbar med blivit som ett enda långt flöde, utan tydlig början och tydligt slut? Och hur påverkas vi av alla hyperlänkar, som både tillför djup och distraherar?