Upphovsrätten ur ett historiskt perspektiv

Jag har i mina inlägg här på Bollplanket intresserat mig mycket för upphovsrätten: vad den innebär i dag och hur den måste omformas för att bättre svara mot digitaliseringen. I dag tänker jag, inspirerad av Ann Steiners bok Litteraturen i samhället (2009, s 48-52), skriva några ord om upphovsrätten ur ett historiskt perspektiv.

Rättigheter och censur hängde ihop

Redan på 1500- och 1600-talen fanns olika typer av rättigheter kring privilegiet att trycka olika verk och upplagor. Genom att dela ut eller neka boktryckare dessa rättigheter hade staten och kyrkan ett effektivt sätt att kontrollera och styra vilka verk som gavs ut, eller med andra ord förutsättningar för en stark censur.

Europas första upphovsrättslag anses vara Copyright Act (även kallad Statute of Anne) i Storbritannien. Den trädde i kraft 1710 och dess främsta syfte var att se till att det fanns någon som var juridiskt ansvarig för varje verk. Det handlade alltså till en början inte om att man ville värna om författarens rätt till att bestämma över sitt eget verk, utan om att man skulle ha en person att hänga om man inte gillade innehållet i verket. I övriga Europa kom de flesta upphovsrättslagar inte förrän i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet.

Upphovsrätten gällde bara på originalspråket

I Sverige fick vi regler för upphovsrätten 1810 och först då fick författarna rätten till sina egna verk. Översättningar kunde dock fortfarande ges ut utan att ursprungsförfattaren fick betalt. Förlagen drog fördel av detta och valde hellre att publicera utländska författare i översättning än det egna landets författare. Ann Steiner berättar att bland andra Selma Lagerlöf publicerades mycket i Tyskland under slutet av 1800-talet, utan att hon fick någon ersättning.

Bernkonventionen skapade liknande förutsättningar för alla författare i medlemsländerna

Efter långa och många diskussioner skapades Bernkonventionen 1886. Sverige gick med 1904. Bernkonventionen är en överenskommelse mellan flera länder (2008 var de 164 st) där varje land lovar att respektera varandras upphovsrättslagar. Samma villkor och ersättningar ska alltså gälla inom ett land för alla författares verk, såväl inhemska författares som utländska. Till en början var upphovsrättsskyddet kort, men det har successivt förlängts. I dag består skyddet i 70 år efter upphovsmannens död. På Wikipedia kan du läsa mer om upphovsrätten och även hitta den formella symbolen för "Copy right".

Nya förutsättningar leder till behov av nya regler

I dag diskuteras det flitigt hur man ska kunna möta behoven av en fungerande lagstiftning när förutsättningarna för kopiering och spridning av verk har förändrats i grunden. Målsättningen är att skyddet av den immateriella rätten ska vara stark, så att kreativ verksamhet stimuleras. För att ett verk ska få skydd av upphovsrätten krävs det att verket har så kallad "verkshöjd". Det innebär att verket ska anses vara självständigt och originellt.

Avslutningsvis ett roligt och talande exempel ur Steiners bok som visar hur svårt och godtyckligt det kan vara att avgöra verkshöjd:

Bakgrunden är att Karolina Ramqvist skrev en mycket negativ recension av Ulf Lundells bok Notbok. Ulf Lundell. Best of (1998). Recensionen publicerades i Dagens Nyheter och väckte ilska hos Lundell som privat skrev ett nedlåtande och förlöjligande brev till recensenten. Det spännande i historien är att Ramqvist senare valde att publicera brevet i sin helhet i antologin Fittstim (1999). Lundell blev då ännu argare och valde att stämma henne för brott mot upphovsrätten. Han fick rätt! Hans kladdigt nedskrivna och ilsket formulerade brev ansågs ha verkshöjd. Enligt lagstiftningen ska inte upphovsmannens profession ha någon betydelse för bedömningen av verket, men Steiner ställer den retoriska frågan om det är rimligt att tro "att ett liknande brev skrivet av Anna Andersson i Smålilla skulle vinna ett snarlikt mål". Det verkar alltså inte som om verkshöjden bedöms endast utifrån hur självständigt och originellt ett verk är ...