Inlägg
Why you think you look bad in photos | Teri Hofford
12 timmar sedan
måndag 30 maj 2011
Medierna förändras över tid - hur påverkar det oss?
Med utgångspunkt från denna videosketch om hur munken Ansgar, som är van vid bokrullar, lär sig att förstå och använda ett nytt medium: boken, berättar Ann Steiner i Litteraturen i mediesamhället (2009) om hur medierna ändras över tid (s 147-148).
Under forntiden ristade man skrivtecken på sten och träbitar, men i högkulturerna övergick man successivt till att skriva och läsa på rullar av papyrus. Rullarna hade nackdelen att de var stora och svåra att hantera, men det var tydligt var texten började respektive slutade och inga blad kunde försvinna på grund av slarviga inbindningar. Steiner berättar också att själva texten var svårläst: det fanns inga mellanrum mellan orden och knappt några skiljetecken. Anledningen till att läsningen ändå gick så pass bra, var att de som läste redan kände texten så väl. Texterna var inte många och de som fanns lästes många gånger och högt. På så vis blev det fråga om ett slags memorering med lässtöd.
När man i Romarriket ungefär 200 e Kr började gå över till att skriva på pergament, det vill säga bearbetade djurhudar, istället för papyrus, så började man också istället samla sidorna i högar som man förvarade i skinnmappar. Under högmedeltiden började man dessutom att sy ihop sidorna till inbundna böcker. Fördelen med att använda sidor istället för rullar, var bland annat att man kunde numrera sidorna och att det blev lättare att hitta i verken.
Vad jag tycker var allra mest spännande är Steiners träffande beskrivning av hur vi i dag har börjat återgå till "rullarna". Vi läser allt fler texter genom att skrolla med hjälp av rullisten på någon form av datorskärm. Det är fortfarande lite svårt att överblicka hela texten på en gång och få en uppfattning om hur lång den är, men vi har i dag tillgång till sökfunktioner som gör det lätt att hitta och bläddra fram och tillbaka i texten.
Jag funderar över hur datorerna och skrollandet (istället för bläddrandet) påverkar vårt sätt att läsa, skriva och tänka. Kommer vi att förändras av att många av de texter som vi jobbar med blivit som ett enda långt flöde, utan tydlig början och tydligt slut? Och hur påverkas vi av alla hyperlänkar, som både tillför djup och distraherar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Scrollandet är inte det ända sättet att förflytta sig i text på skärmen. Du kan söka mycket smidigare än i en bok och bläddra mycket snabbare. Jag tror bara att digitaliseringen gör interaktionen med text effektivare. Sen behöver man klart skaffa sig de rätta verktygen och tid på sig att lära sig använda dessa. Alla datoriserade sätt är inte bättre än den vanliga boken. Passar på att slå ett slag för iPad även här. Det räcker inte med ett halvdant försök till en ersättare till boken, det måste göras snyggt, lättanvänt och med väl valda funktioner. Detta lyckas paddan med. Men som mycket nytt så tar det lång tid att vänja sig.
Stavningskontrollen är under all kritik på paddan dock. Nu får jag skämmas och kan inte dölja min dyslexi. Datorn får ta hand om skrivandet, eller så är det jag som behöver träna mer. Om de fixar stavningskontrollen så kanske det hela kommer i en ny dager. Att läsa på paddan är som sagt en fröjd.
Åja, jag tycker du uttrycker dig fint och stavar utmärkt. Det märks att du har ett rikt språk. Kanske läser du mycket (det är en av mina käpphästar, det vill säga att man får ett rikt språk och en massa annat bra, så som till exempel bättre fantasi och inlevelseförmåga, av att läsa mycket), kanske läser du gärna på din iPad? ;-) Jag tror bara jag såg ett ända ;-) stavfel, men det ordet är väldigt många osäkra på och det förväxlas ofta. Dessutom är det lätt att skriva fel, även när man vet hur det ska stå, eller hur? Och det det retliga med kommentarer är att man inte kan ändra i dem, i alla fall inte när de ligger på någon annans blogg. Har man riktig otur, kan det bli himla dumt. Då får man hoppas att den som får kommentaren antingen plockar bort den eller redigerar ...
Jag gillar jättemycket att du går in och kommenterar! Det är modigt och generöst: ett sätt att ge tillbaka till den som skrivit inlägget. Kanske kan kommentaren bidra med en ny infallsvinkel (det gör dina kommentarer ofta!) eller bara bekräfta att den som läst har förstått och håller med eller inte håller med (även det är jättemycket värt). Genom kommentarerna kan det bli spännande diskussioner och det blir tydligt vilken kraft det finns i sociala medier! Ja, stort tack för dina kommentarer!
Förhoppningsvis kan dina kommentarer dessutom inspirera andra att våga kommentera. Själv har jag hittat likasinnade via kommentarsfälten och känner det som om jag på så vis fått nya vänner.
Det är alltid givande och intressant att läsa din blog, även för mig som inte är lärare.
Det är ofta lättare tycker jag att komma med kommentarer om man är av annan åsikt än den som skrivit det som man kommenterar.
Jo, visst är det lättare att bidra med ett nytt perspektiv om man inte känner att allt redan är sagt/skrivet, men jag har börjat att även skriva små bekräftande kommentarer på bloggar jag läser i stil med "Åh vad bra uttryckt!", "Jag håller med precis" och "Lycka till med dina planer!" och jag inbillar mig att även den här typen av kommentarer har en plats. Själv blir jag jätteglad när den som kommenterar bidrar med några ord om egna erfarenheter som bekräftar eller motsäger det jag bloggat om, men jag blir också glad över små uppmuntrande tillrop som visar att någon över huvud taget bryr sig om vad jag anstängt mig för att försöka uttrycka. ;-)
Jo, visst är det lättare att bidra med ett nytt perspektiv om man inte känner att allt redan är sagt/skrivet, men jag har börjat att även skriva små bekräftande kommentarer på bloggar jag läser i stil med "Åh vad bra uttryckt!", "Jag håller med precis" och "Lycka till med dina planer!" och jag inbillar mig att även den här typen av kommentarer har en plats. Själv blir jag jätteglad när den som kommenterar bidrar med några ord om egna erfarenheter som bekräftar eller motsäger det jag bloggat om, men jag blir också glad över små uppmuntrande tillrop som visar att någon över huvud taget bryr sig om vad jag anstängt mig för att försöka uttrycka. ;-)
Skicka en kommentar