I dag prövade jag att låta eleverna sitta i grupper och tillsammans skriva ner sånt som de tycker varit bra respektive som var mindre bra/sånt som borde förändras i kursen i svenska b, till exempel vad gäller hur hur jag lagt upp kursinnehållet och planerat arbetssätten. Därefter fick de sittandes i sina grupper gemensamt presentera för hela klassen saker som de tagit upp i sitt samtal (man behövde alltså inte säga vem som tyckte vad eller argumentera för sin åsikt). När vi gjorde det tyckte jag det kändes jättebra. Vi hade möjlighet att diskutera åsikterna direkt, jag fick en chans att förklara hur jag tänkt och ställa följdfrågor och be om tips på hur man ska lösa vissa svårigheter/problem.
De nationella proven är rättade och de flesta har fått se sina resultat och fått besked om sitt slutbetyg (men inte alla eftersom en del varit sjuka eller borta), så jag tänkte att de inte skulle behöva känna sig pressade att fjäska för mig ... Dessutom tycker jag att det är viktigt att eleverna (de går i trean på gymnasiet) ska kunna våga stå för de åsikter som de har.
En grupp sa bland annat att de tyckte att de fick lite för lite tid till att göra färdigt sina uppgifter och att mina genomgångar kunde bli så långa att de inte hann jobba så mycket på lektionerna. Det ska jag verkligen ta till mig. Jag vet att jag har en tendens att vara långrandig och vilja ge massor av tips och stöd.
Jag har helt enkelt en tendens att vara omständlig - men också (om man ska se det positivt) systematisk. Jag måste fundera mer över hur jag ska gå igenom uppgifterna. Eleverna kan ju läsa dem själva på vår kursblogg, men en del av dem verkar behöva att jag förklarar och visar ... För andra skulle det kanske passa bättre att sätta igång direkt, men då får jag ju så lite kontakt med dem, eller? Och en del elever passar alltid på att smita undan så fort som de får jobba självständigt ... Sedan tycker jag att problemet blir större därför att en del elever i den här stora klassen inte tagit vara på tiden, utan tyckt att det inte varit lönt att sätta igång att göra något, bara för att det bara varit 20-30 min kvar på lektionen. På 20-30 minuter kan man väl till exempel hinna planera sitt arbete eller skriva en disposition för en text eller ett tal?
En annan grupp tog upp att de tyckte att det varit lite jobbigt med de individuella bloggarna till en början, men att det sedan gått fint. Några invände och sa att de hade föredragit att få skicka sina inlämningar via mejl istället för att lägga upp dem på en blogg. Detta gav mig chansen att åter berätta hur bra bloggarna är för mig som lärare. Alla deras arbeten (både kvantitet och kvalitet) finns samlade och jag kan lätt få överblick över deras utveckling under kursens gång. Samtidigt sa jag att jag inser att man måste fundera över vilka metoder som är bäst på en så här kort kurs (bara 100 p). De kommer inte att använda sina bloggkunskaper mer på gymnasiet (för de flesta av dem använder inte bloggar i andra kurser som de läser) och allt för mycket kraft på kursen kan inte gå åt tekniken, men så klart kommer de att kunna ha nytta av det när de går vidare till högre studier (de går studieförberedande program).
Någon grupp tyckte att vi haft för få traditionella prov och en annan att det var perfekt att tyngdpunkten istället legat på muntliga och skriftliga redovisningar. Själv tänker jag att de har mest nytta av muntliga och skriftliga inlämningsarbeten inför framtiden, för mina uppgifter som ofta består i att läsa, referera och reflektera kring det lästa, liknar mycket de uppgifter de kan förväntas få när och om de väljer att läsa vidare.
Några elever tyckte att det var ett problem i undervisningen att många elever inte brydde sig om att bli färdiga med sina uppgifter i tid. De tyckte att det kändes orättvist att dessa elever på så vis fick mer tid för förberedelser och att det blev tjatigt med alla mina påminnelser. På lektionstid ställer eftersläntrarna dessutom ofta inaktuella frågor och vill ha hjälp med gamla uppgifter.
Jag har försökt att inte låta eftersläntrarna få påverka undervisningen så mycket, men jag känner absolut att detta är en öm tå. Är jag för mesig, eftersom det är så många som inte bryr sig om våra överenskommelser om när olika arbeten ska vara klara (vi bestämmer ju datumen gemensamt utifrån vad vi tillsammans anser är rimligt)? Andra i klassen opponerade sig. De sa att de kunde visserligen förstå att eftersläntrarna skapade problem för läraren, men ansåg att det i övrigt bara var den som kom efter som drabbades. Så enkelt tror jag tyvärr inte att det är, för jag känner att jag har svårt att få planeringen att fungera när många elever ligger efter med flera uppgifter. Dessa elever tycker nämligen att det är svårt att ta till sig nya uppgifter och de klagar över att allt känns rörigt.
Sedan kom en grupp som öste beröm över mig. Jag nickade eftertänksamt, men satt bara och väntade på det där "men"-et. Förstår ni vad jag menar? Är vi inte många som funkar så? Tyvärr. De hade lagt upp det så fint: först positiva saker som skulle göra att jag inte blev fientligt inställd och så tvekade de lite innan de sa det som inte var lika bra ... Efteråt känner jag att jag kanske skulle ha kunnat vara öppen med mina reaktioner: sagt att jag rodnar av alla snälla ord, men att jag också gruvar mig för vilken bomb de tänker släppa när de bäddar så omsorgsfullt ... För jag tänker att några elever efteråt kanske kan tänka att jag skapade där här situationen för att gå med håven, för att få slicka i mig beröm från mina elever, och det var ju inte så jag tänkt mig det. Det var ju inte det som jag var ute efter (för vem har att vinna på det?).
Jag ville att de skulle våga ta upp både sånt som de gillade och sånt som de ville tipsa mig om som kunde bli bättre, precis som vi jobbat när vi gett respons på deras arbeten under terminens gång. Och visst kom det en bomb ... Men kanske inte helt oväntad. Om jag ska vara ärlig. De tyckte inte jag varit tillräckligt tydlig med var de ligger betygsmässigt. Flera av eleverna höll med om detta, men de elever som jobbat hårdast på kursen, som lämnat in uppgifter i tid och noga bearbetat sina texter enligt min respons, sa å andra sidan att de tycker att jag varit tydlig och att de tyckte att de fått många konkreta råd kring hur de skulle kunna förbättra sig.
Detta med betygsprat tycker jag är ett svårt dilemma. Jag ger ingående respons på elevernas skriftliga och muntliga redovisningar, men jag talar sällan om vilket betyg en viss prestation ger. Däremot har vi ett utvecklingssamtal då vi talar om betyg i mitten av kursen. I mitten av den här terminen lämnade jag dessutom över information om var de ligger betygsmässigt inför utvecklingssamtalen till elevernas respektive mentorer, men denna information tycks inte ha gått vidare till eleverna och jag pratade inte med dem själv om var de låg (nu när vi alltså var 3/4 in på kursen).
Betygssamtal tar så mycket undervisningstid, men skriver jag ett betyg direkt på arbetet så är många ointresserade av att läsa själva responsen. Istället att sätta sig in i
vad jag tycker att de gör bra och därför bör fortsätta med och tipsen på
hur de kan bli bättre, står
betyget i fokus. Denna iakttagelse stämmer dessutom med forskningen kring formativ bedömning.
När vi hade samtalet kändes det bra: ärligt och konstruktivt. Jag tycker generellt att jag kan hantera kritik (det är svårare att veta hur man ska handskas med beröm) och jag tycker att jag vågar tala öppet om mina svagheter (i alla fall en del av dem). Men efteråt, nu på kvällen ... så vacklar jag lite. Kände alla att de kunde säga vad de hade på hjärtat? Hur man än gör, så har man ändan där bak. Att utvärdera en kurs är inte så lätt!
Vid tidigare tillfällen har jag gjort utvärderingarna anonymt, men då har jag inte hunnit redovisa och/eller diskutera resultatet ordentligt med eleverna, för sedan har terminen varit slut ... Det är ju dumt tänkt, det förstår jag också, men jag har märkt att det är ett problem som upprepas ... och även i dag blev det plötsligt nödvändigt att ha utvärdering sista gången vi hade lektion ihop. Till mitt förvar kan tilläggas att jag hade en utvärdering med dem även mitt i kursen precis före sommaren. Då lämnade de in digitalt via surveymonkey och fick de vara helt anonyma, men å andra sidan hade jag ingen ordentlig uppföljning på den ... för sedan kom sommaren ....
Hur gör ni? Vad tycker ni fungerar? Jag är tacksam för råd och tips!
När jag stod i kopieringsrummet för någon vecka sedan hittade jag en kvarglömd kemiuppgift som gjorde mig nyfiken. Rubriken löd "Vad händer när man bakar en sockerkaka? Sönderfördelning av natriumvätekarbonat" och under bilden på den läckra kakan kunde man läsa att uppgiften bestod i att eleverna skulle ta reda på vilka ämnen som natriumvätekarbonat sönderdelas i när det hettas upp.
Inlägg
