Jag håller med Bojs och Klingberg om detta. Skolan kan inte bara styras av tyckande, utan behöver dra nytta av den forskning som sker kring minnet, hur hjärnan fungerar, psykologi och pedagogik och vi behöver sätta dessa kunskaper i relation till mer och mindre vanliga undervisningsformer. När studierna är grundade på större elevgrupper, kan de säga något om hur effektiv en viss undervisningsmetod är. Samtidigt är det viktigt att ha i bakhuvudet att ingen elevgrupp eller lärare är den andra lik. Det är alltså ett svårt område att forska på.
I artikeln berättar Bojs om två intressanta studier. Den första är:
"Några forskare vid University of British Columbia jämförde 550 collegestudenter som skulle läsa en grundläggande kurs i fysik. Den ena gruppen fick höra tre femtiominutersföredrag av ett par av universitetets mest erfarna och uppskattade lärare. Det var klassisk katederundervisning där läraren visade power-pointbilder och demonstrerade olika experiment. Precis som det normalt brukar gå till på detta universitet (och de flesta andra).
Den andra gruppen fick i stället två unga forskare som lärare. De var oerfarna inom undervisning, men de använde pedagogiska metoder som i studier har visat sig vara effektiva. Studenterna fick i uppdrag att läsa tre, fyra sidor i läroboken och fylla i några kryssfrågor före lektionen. Under lektionen hölls inget föredrag, utan tiden ägnades åt att besvara tolv frågor tillsammans med en annan student. De små grupperna fick sedan rösta på vilket svar som kunde vara rätt. Läraren visade med experiment vad som faktiskt var rätt, och eleverna fick möjlighet att ställa frågor.
Några dagar senare fick de båda grupperna göra ett identiskt prov. Den traditionella gruppen klarade 41 procent av frågorna. Experimentgruppen klarade 74 procent – nästan dubbelt så bra resultat."Resultatet är något överraskande, i alla fall för mig. Spontant har jag en tendens att ta för givet att de lärare som lägger upp sin undervisning strukturerat och är duktiga på att förklara förlopp och samband också når bäst resultat. Men tänker jag efter en smula inser jag ju att OM eleverna kommer förberedda till lektionen genom att ha läst igenom avsnittet och svarat på några kryssfrågor, då har de en förförståelse redan innan de kommer till lektionen. Om man sedan på lektionstid i små grupper jobbar med intressanta problemställningar som man i slutet av lektionen går igenom tillsammans och i samband med detta får förklarar och visar förloppen och förloppens orsaker och verkan, ja, då kan det väl inte finnas så mycket som man saknar?
Hur får man då eleverna att komma förberedda, utan att det för den skull handlar om ett prov där eleverna ska lämna in sina svar och få dem bedömda? Min erfarenhet är att allt för många elever i dag tar väldigt lätt på den typen av uppgifter. Så där tror jag att min största utmaning skulle vara. Där och i att komma på riktigt bra frågeställningar att jobba med.
Den andra studien som Bojs tar upp är:
"Den amerikanske psykologen Jeffrey Karpicke /.../ och hans medarbetare undersökte effekten av små diagnostiska prov. Den visade sig vara utomordentligt stor.
Eleverna fick läsa biologitexter, om ämnen som uttrar och röda blodkroppar. Några fick ägna tiden åt att bara läsa på vid ett enda tillfälle. Andra fick dela upp läsningen på fyra kortare tillfällen. En tredje grupp fick rita så kallade konceptkartor, små diagram som ska visa hur saker hänger ihop och som är populärt bland vissa pedagoger.
Och en fjärde grupp fick vid två tillfällen lägga undan boken och testa sig själva genom att skriva små uppsatser om vad de just hade läst. Alla höll på exakt lika lång tid. Efter en vecka fick eleverna göra ett prov. Men först fick de uppskatta hur bra de skulle klara sig på provet. De som hade fått skriva små uppsatser var mest pessimistiska.
Men verkligheten visade sig vara precis tvärtom. De som hade använt nästan halva inläsningstiden åt att testa sig själva fick 67 procent rätt medan konceptkartorna bara fick 45. Allra sämst klarade sig de som läst alltihop vid ett enda tillfälle: de fick mindre än 30 procent rätt, trots att de själva trodde att de skulle få ungefär 70 procent.
Vad elever upplever som bra undervisning behöver alltså inte nödvändigtvis vara det bästa sättet att lära sig på."Vad spännande att de olika grupperna fick testa att lära sig samma avsnitt med hjälp av fyra olika studietekniker och att man sedan kunde jämföra elevgruppernas resultat med varandra. Intressant också att elevernas åsikter om vilken metod som fungerade bäst skiljde sig så mycket från den metod som verkligen gav bäst resultat.
Jag har funderat en hel del kring det här med elevutvärderingar och hur stort värde de egentligen har. När jag skriver utvärderingsfrågorna som eleverna ska besvara är jag full av förväntan över vilket resultat utvärderingen ska ge och vad jag ska kunna lära mig av den, men när jag sedan fått in resultatet i mina olika undervisningsgrupper är jag mycket osäker över vilka slutsatser jag ska dra. Det är helt enkelt svårt att dra generella slutsatser: varje elevgrupp är unik och ett arbetsmoment som fungerat jättebra i en klass, kan misslyckas i en annan trots att de yttre faktorerna (mina instruktioner, tidsåtgången, platsen ...) är desamma. Och lägger jag in öppna frågor där jag ber eleverna tipsa hur en uppgift kan förbättras då får jag svar som går direkt emot varandra.
I studien nådde de elever bäst resultat som fick skriva korta sammanfattningar av det som de läst. Som jag förstår det fick eleverna på så vis kontrollera vad de mindes efter läsningen och de fick formulera sig med egna ord utifrån vad de kom ihåg (till skillnad från de som skrev konceptkartorna och som kunde titta i texten samtidigt som de skrev). Jag undrar om någon kontrollerade elevernas sammanfattningar efteråt? Tog någon reda på om de enskilda eleverna förstått texterna rätt och tagit fasta på viktiga saker och var det någon som korrigerade dem ifall de inte gjort det? Eller gick man gemensamt igenom hur man kan sammanfatta materialet? Eller gick man inte igenom det alls?
Bojs sammanfattning av studien handlar inte så mycket om hur korta diagnostiska prov kan höja studieresultaten, utan om hur olika studietekniker kan leda till olika studieframgångar. Men kanske visar Karpickes forskning ändå att "effekten av små diagnostiska prov /.../ visade sig vara utomordentligt stor"? Det känns som om jag borde ta reda på mer. Kanske är det något jag skulle kunna fördjupa mig i och till och med försöka studera när jag nu deltar i Forskningsnätet Skånes forskningscirkel kring vetenskaplighet i skolan? Kortfrågor (gärna självrättande så att eleven kan få direkt respons) är något jag funderat en del över här på bloggen. Jag tror nämligen att självrättande quiz kan tilltala elevernas tävlingsinstinkt och ge lite spelkänsla åt inlärningssituationen.
Med spelkänsla menar jag inte spel som grundar sig i slumpen och att man ska ha tur, utan med spel menar jag en tydlig bekräftelse på att man avancerar genom att lära sig allt mer och klara av allt svårare saker. Jag tror alltså att proven kan bidra till ökad motivation och därmed bättre studieresultat. Men hur gör man bra quiz? Det skulle jag vilja bli bättre på!
Här kan du läsa Bojs artikel i sin helhet: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/sa-vill-hjarnforskarna-andra-skolan
Här kan du läsa mitt förra inlägg om Forskningsnätet Skånes forskningscirkel som vi startat och om vetenskaplighet i skolan: http://cwasteson.blogspot.com/2012/02/en-skola-pa-vetenskaplig-grund.html
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar