måndag 14 mars 2011

Att vara lärare

Follow the path
Läraryrket är ett av det bästa yrken man kan ha. Det är som en enda lång upptäcksresa, där man hela tiden hittar nya vägar och nya mål. Landskapet varierar.
   Ibland under terminerna är jag som lärare så upptagen av mitt arbete och alla detaljer, av mitt eget och elevernas lärande, att jag har svårt att se vad som väntar bortom nästa kulle, bortom nästa sväng.
Reflection
   Men sedan är det dags att redovisa vad vi kommit fram till och då får vi överblick. Vi ser hur långt vi har kommit. Och så sätter vi genast upp nya mål och funderar över hur vi bäst ska kunna ta oss dit.
Hands off
   Det låter kanske lite barnsligt, men som lärare vill jag gärna lämna ett positivt avtryck.
   Ibland tror jag också att jag lyckats förmedla kunskaper som mina elever kan ha nytta av hela livet. Och ibland har vi roligt och allt känns lätt och lustfullt. När alla bidrar med sina färger och former kan vi tillsammans skapa något nästan magiskt. När alla bidrar med sina stämmor uppstår ljuv musik. Då känns det som om jag har begåvats med dubbelt, extra av allt.
Family
   Men så ibland är det tungt att vara lärare. Alla elever vill inte engagera sig, alla lyssnar inte, alla vill inte ge mig och sina klasskamrater en chans. Det kan bero på att jag inte lyckas nå fram till dem, väcka den där gnistan av intresse till liv, men det kan också bero på saker, händelser och personer utanför klassrummet som jag inte kan råda över.
Kanoner mot världen
   Ibland hjälper det då att ta till det stora artilleriet: att förbereda sina lektioner utav bara sjutton och att ge snabb respons på elevernas arbeten, men ibland får man istället ta hjälp av sina kollegor och skolledning. Gymnasielärare har en lång tradition av att man ska kunna klara av sina utmaningar själv. Men jag tror att det är på väg att försvinna.
Cherry tree in May
   Tack vare Internet och datorernas intåg i skolan, är det på sikt inte längre möjligt att gömma sig i sitt klassrum. Vad vi gör och inte gör syns. Jag tror att vi lärare har mycket att vinna på detta: vi  kan nämligen upptäcka våra kollegor, inspirera och inspireras av varandra. På så vis kan nya frön sås och späda plantor spira. Nya idéer kan blomma och så småningom ge frukt. Vi kan tillsammans kämpa med våra svårigheter och när vi övervinner dem, ger det oss självförtroende och kraft.
Growing together
Visst är det tufft att vara lärare, kraven är många och stora och kommer från alla håll. Men när det funkar, när det funkar, så är det alldeles, alldeles fantastiskt! Eller som Askungen skulle ha sagt om hon någonsin fått gå i skolan: "Vad är väl en dag i skolan? Den kan vara dötrist och långtråkig och ... alldeles, alldeles underbar!"
***
Hur ser du på läraryrket? Vilken är din bild av det?

2 kommentarer:

IngridJ sa...

Alltid lika roligt att läsa i din blogg! Jag håller med:
"Vad är väl en dag i skolan? Den kan vara dötrist och långtråkig och ... alldeles, alldeles underbar!"
Och det säger jag fortfarande, jag som jobbat i skolan sen tidigt 70-tal!

charlotta wasteson sa...

Tack Ingrid! Det låter bra att känslan kan hålla i sig, och kanske är det just det som är så häftigt med läraryrket: även om vi undervisar i samma ämnen för samma åldersgrupper så kan vi hela tiden utvecklas och bli bättre. Ibland får jag för mig att jag förstått något viktigt i hur man ska lägga upp ett avsnitt eller bemöta en klass: att det liksom lossnat och jag förstått något grundläggande ... och det är en underbar känsla ... men så får jag en ny grupp och inser plötsligt att inget är vunnet utan att kampen att vinna deras intresse och hjärtan börjar om igen. Det är oerhört stimulerande, men också ofantligt tröttande. Man kan liksom aldrig riktigt vila, aldrig riktigt slå sig till ro och njuta av frukten av sitt arbete ... Nya mål står ständigt på tur, nya toppar att försöka bestiga.

Gadgeten innehöll ett fel
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...