Tvåspråkighet är inte ett handikapp

I Gunnar Ohrlanders bok Den gudarna älskar finns ett kapitel som handlar om läsandet och skrivandet (2009, s 308-328). Ohrlander har intervjuat läsforskare Bo Sundblad och Sundblad säger en del tänkvärda saker om tvåspråkighet.

Det som jag tyckte var särskilt tänkvärt var att Sundblad hävdar att det alltid är en fördel och aldrig ett handikapp att kunna flera språk:

"Att kunna mer än ett språk är aldrig ett handikapp, men i läroplanerna har man utnämnt det till ett handikapp. I Lgr 80 tog man upp tvåspråkighet under rubriken "barn med särskilda behov".   Samtidigt finns det inte en människa i Sverige som anser det vara ett handikapp att kunna prata engelska. Vissa språk betraktas som handikappande medan andra är meriterande./.../    Vi har en rangordning. Först kommer svenskan, sedan engelskan. Franskan hävdar sig rätt väl och tyskan börjar sega sig upp liksom ryskan. Spanskan har rätt hög status. Finskan har gjort en kometförändring från att sedan medeltiden ha varit ett underklasspråk. Längst ner i botten ligger somaliskan, turkiskan osv." (2009, s 322).

Tyvärr ligger det väl något i Sundblads påstående, eller vad säger du? Olika språk har olika status. Jag tror att språken ofta bedöms utifrån den nytta vi anser att svenskar normalt har av dem, men jag tror att vi ofta glömmer att det är en otrolig fördel för ett land att ha medborgare som talar olika språk - och då menar jag även språk från länder vi normalt inte har så mycket affärskontakter med.