söndag 8 januari 2012

Yrkesutbildningar kontra högskoleförberedande

Målet var att alla skulle bli akademiker

Den nya gymnasiereformen leder till att det blir svårare för elever att ångra sig om de vill byta från ett yrkesförberedande program till ett högskoleberedande.
"Orsaken till förslaget är att yrkesprogrammen har försummats och att rådande system egentligen bygger på att "klassbyte" och högskola är det enda som räknas. Det har funnits ett förakt för icke akademiska yrken och inom socialdemokratin har man skämts om barnen inte bytt klass och blivit akademiker." (Ohrlander Den gudarna älskar, 2009, s 124f).
"Skolpolitikerna talade uteslutande om att arbetarbarnen måste få chansen att lämna sin klass. Det verkade som alla socialdemokrater ville att deras barn skulle bli akademiker. /.../ Om en elektrikerson ville bli elektriker så var det ett misslyckande." (Ohrlander, 2009, s 238).
Här tycker jag att man ringar in attityden väldigt väl. Målet hade blivit att alla skulle bli akademiker och resultatet blev att vi, både elever och lärare, spelade med i en fars när vi låtsades att alla elever, både de som gick på praktiska och de som gick på teoretiska program, hade samma intressen och behov.

I kapitel 20 i Den gudarna älskar beskriver Gunnar Ohrlander LO:s syn på skolan och utbildning och han har intervjuat Irene Wennemo, som är chef för LO:s arbetslivsenhet och talesman i skolfrågor. Wennemo berättar om den allmänna attityden:
"Ta till exempel byggnadssnickare. De använder nog mer matte i sina jobb än många andra, avancerad matte. Man borde ju vara stolt över de här kunskaperna. Det är verkligen ett kvalificerat jobb, men då börjar det pratas om att utbildningen ska vara högskoleförberedande. Man ska läsa teori, inte för att byggnadssnickare är ett kvalificerat jobb som kräver matte, utan för chansen att få bli akademiker." (Ohrlander, 2009, s 238).


Konsekvensen blev ett orättvist system som svek såväl lärare som elever


Eleverna läste kärnämneskurser som man påstod i grunden innehöll samma stoff, ställde samma krav och bedömdes efter samma måttstock. I själva verket har vi ofta placerat ribban lägre på de praktiska programmen och därmed har resultaten varit svåra (omöjliga?) att jämföra. Inte heller har kursinnehållet i till exempel kärnämneskursen "Svenska B" svarat mot de intressen och behov som den genomsnittlige fordonseleven känner att han eller hon har. Detta har lett till att läraren kommit i en lojalitetskonflikt: skulle han eller hon vara lojal mot systemet och följa kursplanen eller skulle han eller hon anpassa sig efter elevernas förväntningar och behov?

Lösningen skulle vara att man integrerade karaktärsämnena i alla kärnämnen

Per-Åke Olsson, gymnasiechef i Haninge söder om Stockholm, berättar för Gunnar Ohrlander att han djupt beklagar att man tar bort stora delar av teorin för yrkesprogrammen:
"Det rimmar inte med framtidens stigande kompetenskrav. /.../ Vem vill ha hem en elektriker som inte vet något om volt, ampere och spänning? Och vem vill bli vårdad av någon som inte byggt teorier och mentala modeller för vad behandlingen leder till?
    Felsökningen på en modern bil är otroligt avancerad. Det handlar om att ha lärt sig skapa begreppsliga system, bilder av hur saker och ting fungerar. Det kan skilja lite i abstraktionsnivå, men det är ingen fundamental skillnad." (2009, s 292)
Lösningen är inte att plocka bort teorin utan att integrera karaktärsämnena i undervisningen.
"I fordonstvåan säger de inte att de ska ha matte. De har fordonsräkning. De använder matten i fordonen." (2009, s 293)
Visst låter det bra, men i mina ämnen svenska och historia är det inte så enkelt (antagligen är det inte så enkelt i matematiken heller). Vi har ju ett eget stoff vi ska hinna med också. Eleverna ska lära sig litteraturhistoria och språkhistoria och träna sig i att skriva olika typer av texter och hålla olika typer av muntliga framträdanden. Min erfarenhet är att lektionerna inte automatiskt blir kul och intressanta för eleverna bara för att romanfigurerna också gillar bilar eller mat eller för att eleverna får lov att skriva debattartiklar där de får argumentera för eller emot elbilar eller skriva utredande texter om betydelsen av att man inte bryter kylkedjan under förvaringen av maten. Och även om vi kan lägga in moment i historieundervisningen som handlar om elevernas framtida yrkens historia och utveckling, så måste de ändå läsa lite om bland annat feodalismen, franska revolutionen och demokratins utveckling.

Wennmo hävdar att
"Det saknades drivkrafter att satsa på bra yrkesutbildning när gymnasiet reformerades på nittiotalet. Och det fanns över huvud taget ingen planering. 
   Den nya gymnasieskolan innebar decentralisering och stor frihet. Kommunerna blev ointresserade av de program som gav etablering på arbetsmarknaden och faktiskt fungerade. De var för dyra. Istället skapade de billiga gymnasieskolor som lockade många studenter. 
   Kommunerna tyckte inte att arbetsmarknaden var deras sak. Arbetsmarknaden var ju inte kommunal utan regional. Att det inte finns några fordonsmekaniker i Stockholmsregionen är liksom inte Tyresös problem, säger Irene Wennemo. Det viktiga för Tyresö är att de har sökande till sin gymnasieskola. 
   Samtidigt kom friskoleetableringen. 
    Det gällde att locka många ungdomar till spännande och billiga kurser, olika varianter på samhällsprogrammet, till exempel samhälle med fotbollsinriktning, och estetiska program.   Fordonsprogrammet fick någon annan kommun sköta, tyckte de flesta. 
   Det fanns förstås de som hade bra yrkesgymnasier, men den allmänna trenden var att alla kommuner ville starta sin egen skola och satsa på de stora, billiga programmen." (2009, s 237)
Frågan är om det är bättre i dag? Är det rimligt att tro att kommunerna och de privata aktörerna på skolmarknaden kommer att ta ett samhällsansvar?

Även yrkeselever behöver goda kunskaper i kärnämnena

Även om man inte ska bli akademiker behöver man ha allmänbildning, ett välfungerande språk och kunna räkna:
"Enligt kritikerna har utredarna en ålderdomlig föreställning om vilka krav som ställs i det moderna yrkeslivet. Man tycks tro att dagens arbetare är sysselsatta med att gräva diken och att de "tänker med händerna", som en av Alliansens partiledare uttryckte saken. 
   Den tekniska utvecklingen gör dessutom att man kanske måste byta yrke flera gånger  i livet och det finns en oro för att arbetskraften /.../ låses in i ett fack. En EU-rapport, Effektiva och rättvisa utbildningssystem i Europa, visar att yrkeslinjer som inte ger högskolebehörighet tenderar att bli impopulära bland eleverna. 
   Rapporten konstaterar att "för att yrkesutbildningssystemen skall bli mer attraktiva är det avgörande att de inte förblir återvändsgränder, utan att deltagarna sedan kan gå vidare till eftergymnasial utbildning" (Ohrlander Den gudarna älskar, 2009, s 125).
Jag tror inte att vi hjälper våra yrkeselever genom att vi halverar deras undervisning i svenska. När jag själv gick på gymnasiet läste jag svenska motsvarade ca 300 poäng. Mina elever (som alla skulle bli förberedda för högskolan) har läst 200 poäng svenska. Nu kommer många av mina kommande elever,  det vill säga alla de som inte i dagsläget planerar att studera vidare, att bara få läsa 100 poäng svenska. Är detta verkligen rätt väg att gå?

Betygen fungerar som ett stöd

Vad gäller betygens vara eller icke-vara i grundskolan är Wennemo övertygad. Betygen gynnar såväl de elever som har lätt och de som har det svårt i skolan och betygen spelar en särskilt viktig roll för de barn som kommer från arbetarklassen:
"De som är duktiga och kommer från arbetarmiljö behöver verkligen bekräftelse på att de är duktiga i form av betyg för att gå vidare." (2009, s 242)
och
"Har man ett barn som inte klarar kraven i till exempel svenska så måste man ha en tydlig utvärdering som både föräldrarna och barnet får reda på. Hur ska man annars kunna göra något åt saken?" (2009, s 243)

Förutom betyg, vill Wennemo betona vikten tydliga mål:
"Det är ett stort problem att man har alldeles för luddiga mål i skola. Det blir en outtalad praxis att eleverna ska ligga ungefär på en viss nivå i tvåan, men några tydliga mål har inte funnits. När det gäller nya och kanske osäkra lärare så har de inte det här med sig och det kan bli väldigt oklart. En elev kan halka efter ganska lång tid innan det upptäcks." (2009, s243)
Har målen blivit tydligare i dag och har införandet av fler centrala prov i grundskolan ökat jämlikheten i skolan? Hoppas kan man ju alltid ...

Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...