fredag 2 mars 2012

Hur forskning ska knytas till utbildning

I dag vill jag rekommendera ett annat program i ur:s serie UR Samtiden - Forskning och utbildning i relationskris. Det heter "Så knyts forskning till utbildning", är ungefär en timme långt och beskrivs så här av ur.play:
"Diskussion om hur forskning och undervisning kan och bör samverka. Paneldeltagare: Björn Stensaker, professor i pedagogik; Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap; Iréne Bernhard, forskare i medie- och kommunikationsvetenskap. Moderator: Soledad Piñero Misa."
Du hittar programmet här på: http://urplay.se/168398


Enligt Björn Stensaker, professor i pedagogik vid Oslo universitet, visar forskning att man når bäst resultat med studenterna om man på en institution även låter sina aktiva och produktiva forskare undervisa studenterna. I dagsläget ser det dock inte bra ut vad gäller samverkan mellan forskning och undervisning.


Som exempel på detta berättar Stensaker om några trender inom den högre utbildningen, bland annat att forskare som lyckas få stora forskningsanslag "köper sig fria från undervisning", att man kopplar den ofta dyrare forskningsanknutna undervisningen till de senare stadierna av utbildningarna (så att endast de som läser vid samma institution i flera år får en chans att så småningom komma i kontakt med forskningen) och att man på så vis skiljer mellan de lovande studenterna inom området, vilka är få men mer lovande än någonsin och som får kosta massor och resten av studenterna, som är den största delen av studenterna och fler än någonsin (varav dessutom en del elever är mindre motiverade och har sämre förkunskaper än någonsin). För denna stora studentgrupp ("nybörjarna") skapar man allt oftare en digitaliserad och flexibel utbildning i ett slags löpande band-system under förevändningen att man förbereder studenterna för "det livslånga lärandet". Javisst låter det lite tillspetsat, men jag som nu har prövat att läsa flera distanskurser på grundnivå (och som kan jämföra med de kurser som jag tidigare läst på c-nivå) tycker tyvärr att jag precis känner igen situationen.



Vad som är hoppfullt är dock att så många människor i dag anser att det är viktigt att denna samverkan mellan forskning och utbildning finns.

Stensaker hävdar att det går att tänka annorlunda och därmed skapa nya förutsättningar för samverkan: Om man talar om ett kunskapssamhälle borde man väl inte skilja mellan utbildning och forskning, eller hur?!

Jag håller verkligen med. Forskning och utbildning borde alltid gå hand i hand. Inte endast för att eleverna vinner på det, utan minst lika mycket för att forskarna och forskningen vinner på det. Man lär sig mycket av att försöka förklara det man gör för andra. Man tvingas motivera sin forskning: varför är den viktig och intressant, sätta in den i ett större sammanhang, göra jämförelser och visa de samband man funnit. Man får med elevernas hjälp ofta syn på svagheter i teorin eller i ens förklaringsmodeller och tvingas uttrycka sig tydligare.



Ca 12 minuter in i programmet och 15 minuter framåt berättar Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola, om sina erfarenheter under 20 år som universitetslärare i Stockholm och på Södertörn och jämför med sina erfarenheter av hur det ser ut i Tyskland respektive Finland.


I Sverige är i dag studenterna dubbelt så många i jämförelse med när Witt-Brattström började med undervisningen och man har fått mindre tid för dem. Tyvärr tycker Witt-Brattström att kvaliteten på den svenska utbildningen blivit så låg att hon valt att flytta till Helsingfors. Att hon fattar ett så drastiskt beslut beror antagligen på att hon jobbat några år vid Humboldt-universitetet i Berlin och att hon därmed på ett påtagligt sätt upplevt att universitet inte alls behöver fungera såsom i Sverige.

Witt-Brattström berättar vid Humboldt universitetet har alla forskare undervisning i tjänsten (så där finns det alltså ingen motsvarighet till de svenska högskolornas "undervisande proletariat" och de undervisningsbefriade stjärnforskarna, som Stensaker berättade om i första delen av programmet). Lärarna har sju månaders undervisning fördelad på två terminer. Resten av året forskar de på heltid. Man  undervisar i det man verkligen kan, inte det som man bara kan lite bättre än studenterna. Kurserna anpassas efter den forskning som är aktuell och inte bara den forskning som läraren själv ägnat sig åt.

Studenterna förväntas ha grundkunskaper när de kommer in vid universitetet och det har de, enligt Witt-Brattström, därför att man i Tyskland inte ännu avskaffat "kunskapsskolan" och därför att det går många studenter på varje plats. De elever som ändå har kunskapsluckor förväntas fylla dem själva. I jämförelse med detta system blir, med Witt-Brattströms ord, de svenska universiteten och högskolorna som ett slags "bättre komvux", som skapats för att "hyfsa arbetslöshetsstatistiken".

Vill du höra mer om det elvagradiga betygssystemet, studenter som agerar som assistenter för forskare och lärare och de högre lönerna så ska du lyssna ca 22,5 min in i programmet.

Det finns enligt Witt-Brattström några baksidor i det tyska universitetssystemet också: eleverna har onödigt stor respekt för sina lärare som de titulerar omsorgsfullt och de är vana vid att anteckna vad läraren säger men inte vid att ha seminarier där de förväntas mer aktivt själva bidra till innehållet.


Ca 28 minuter in i programmet kommer Iréne Bernhard, forskare i medie- och kommunikationsvetenskap vid Högskolan Väst, och hon börjar med att citera ur högskolelagen och det centrala arbetstidsavtalet. På så vis går hon igenom förutsättningarna för en forskningsanknuten undervisning.


Hon talar om lärande och trycker på reflektionens betydelse och ställer sig frågan: "vad är kompetensutveckling?"  Intressant är att Bernhard försöker ringa in vad det är genom att vända på frågan "vad är inte kompetensutveckling?".



Svaret på frågan blir att kompetensutveckling inte är att göra sådant som normalt ingår i ens arbetsuppgifter, såsom att till exempel förbereda sin undervisning, läsa in kurslitteraturen eller att handleda studenter. Istället handlar det om att det ska vara kvalificerad kompetensutveckling. Vad som kan anses vara kvalificerat är olika för olika personer, men för att vi ska få en idé om vad Bernard syftar på ger hon några exempel:
  • för en adjunkt kan det handla om att följa forskning, delta i seminarier, konferenser och forskningscirklar och/eller att själv forska (men för en forskare kan inte forskning i sig anses vara kompetensutveckling)
  • det kan handla om att utveckla sin undervisning genom att ge en kurs tillsammans med andra som jobbar på andra sätt än en själv (t ex arbeta som utbyteslärare)
  • att utveckla och upprätthålla kontakter inom ens område och mellan högskola och samhället i övrigt
  • delta i workshops, skriva kring och presentera sitt eget område internt



Ca 42 minuter in i filmen tar diskussionerna mellan deltagarna över under ledning av Soledad Piñero Misa och man diskuterar tysk tradition och Bolognareformen och för- och nackdelar med det tyska universitetsväsendet.


Stensaker föreslår att man skulle kunna sätta större press på de som får stora forskningssummor att de ska använda pengarna på ett sådant sätt att det gynnar hela utbildningsverksamheten. Man skulle påverka dem att organisera sina forskningsprojekt så att de inte bara gynnar deras egen forskning, utan samtidigt även deras kollegor och studenterna. På så vis skulle deras projekt kunna "sprida fler ringar på vattnet".

Witt-Brattström hävdar att man inte ska satsa de stora pengarna på så kallad "spetsforskning" eller "exellensforskning", därför att all forskning visar att det inte är där som det blir bra forskning. I sådana miljöer underhåller man bara gamla system där de som anses "vara något" lever på gamla meriter, medan det finns många på institutionen som aldrig får någon chans att komma fram.

Bernhard säger att man måste avsätta medel för kompetensutveckling för alla. Hon påpekar också att något man måste ta itu med inom universitetsvärlden är att man måste skapa förbättrade administrativa system. De administrativa uppgifterna ökar nämligen hela tiden.

Kanske kan och bör fler högskolor och universitet profilera sig med att de har forskande lärare och en forskningsanknuten utbildning?! 


Det finns i dag även några gymnasieskolor som profilerar sig på det viset, men det får vi tala om en annan gång ...


Tips:
Här har jag skrivit om en forskningscirkel kring vetenskaplighet och utbildning på gymnasiet:  http://cwasteson.blogspot.com/2012/02/en-skola-pa-vetenskaplig-grund.html
och här bland annat om att eleverna inte alltid vill ha det som forskningen visar är bäst för dem:
http://cwasteson.blogspot.com/2012/02/elever-vet-inte-alltid-sjalva-hur-de.html
här har jag skrivit om att högskolestudenter bör få arbeta forskningsbaserat redan från början av sina högskolestudier:
http://cwasteson.blogspot.com/2012/02/healey-argumenterar-for-att.html
och här har jag skrivit om att det borde vara självklart (men att det i dagsläget inte är det) att lärare ges tid för kvalitativ kompetensutveckling - bland annat för att de ska klara skapa en utbildning på vetenskaplig grund:
http://cwasteson.blogspot.com/2011/04/forskningen-och-skolan.html.

Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...