söndag 27 juni 2010

Hur mycket ska man "bjuda på sig själv"?

Jag känner en viss kluvenhet. Det är härligt att dela med sig och bli inspirerad av andra. Samtidigt är det utlämnande. Blottar jag för mycket, fel saker, fel ...? Tänk om det straffar sig på något vis? Att jag är så öppen menar jag ...

Man visar stor tillit till sina medmänniskor när man väljer att lägga upp personliga tankar och bilder på nätet. Eller handlar det om självcentrering?

Är jag kanske rädd för att andra ska tycka att jag är självupptagen när jag bloggar? Ja! Och jag är rädd för att missförstås.

Men samtidigt som jag tvekar känner jag lust: det är härligt att våga satsa och bli emottagen. Att ge förtroenden och få förtroenden tillbaka. Jag har ett behov av att reflektera kring skolan och lärande. Via min egen och andras bloggar får jag näring åt mina tankar.

Jag både lockas och känner marken gunga under fötterna.

Hur är det för er?

9 kommentarer:

Lennart sa...

Jag tackar dig för detta inlägg! Jag började tro att jag var ensam om att tycka så här, att man var helt utanför det nya sättet att kommunicera. En vän (som har facebook) sa för några dagar sedan att jag måste se till att skaffa en egen facebook. Om alla har det behöver vi inte ringa varann eller träffas för att få veta vad som händer. Allt ska alltså läggas ut...
Vet inte om jag köper den tanken, det är som sagt både skrämmande och spännande.

cwasteson sa...

Åh .. vilken skrämmande tanke om man inte behöver träffas! Då får man ju inga kul bilder att lägga upp! ;-)
Nej, men skämt åsido, så tror jag att det här med att vara tillgänglig hela tiden (mobil, sms och sociala medier) gör att vi blir allt mindre tillgängliga för våra närmsta, tyvärr.
Finns det till och med en risk att vi putsar mer på vår internet-identitet än vi försöker stärka våra familjeband (familjen och de närmsta vännerna vet ju redan vilka vi är)?

Elisabeth sa...

Tänkvärt inlägg. Jag tänker ibland såhär: "Vem är egentligen intresserad av det jag har att säga?", men har märkt, inte minst under den här kursen, att jag verkligen är intresserad av andras tankar och erfarenheter. Ergo: Det måmste ju finnas någon som lär sig av mig också! Det ideala är ju, som du skriver, en gemenskap där man ger och tar förtroenden, och man måste nog ge en del för att få.

Ser dock också risken med denna internet-identitet och allt underhåll den kräver. Inte minst i form av alla olika konton och användarnamn. Reflekterade över detta när jag skaffade Youtube-konto förra veckan. Av någon anledning valde jag mina efternamn som användarnamn, men sen ångrade jag mig och kände plötsligt att jag nog villa vara anonym i stället. Det krävs ju inget större geni direkt för att hitta mig i verkligheten. Varför någon illvillig person skulle göra det vet jag inte, men jag blev ändå lite lätt paranoid. Nu hitter jag ingen funktion som gör att jag kan ändra användarnamn utan jag måste sannolikt skapa nytt konto. En annan gång...

Till sist: Interaktionen (på dom här bloggarna, t ex) känns ändå mer givande om man har ett namn och ett ansikte på den man kommunicerar med. Denna "sharing"-kultur är banne mig ingen lätt sak!

Mimmiloo sa...

Känner som du! Ibland tänker även jag "Vem vill läsa om mina tankar?" Och ibland tänker jag "Äh, jag skriver lite och så får de som vill läsa!"

Jag kan även bli lite paranoid och känna att jag lämnar ut mig för mycket på Internet. Men tänker man på det ibland och tänker på vad det är man skriver så är man nog hyfsat säker tror jag. Vill någon verkligen ta reda på saker om mig så går det nog lika bra om jag inte har Facebook t.ex. Så tänker jag!

cwasteson sa...

Jag gillar också verkligen när man använder sitt namn och en lite tydligare bild när man bloggar och skriver kommentarer. Att kommunicera med människor utan namn och ansikte känns inte lika lustfyllt, kanske bidrar de ansiktslösa inläggen till och med till osäkerhetskänslan (vem är det egentligen jag "pratar" med?)...

olca sa...

Jag tänkte berätta en rolig historia om anonymitet.

Då jag skaffade min facebook för dryggt ett år sedan hade jag bestämt mig att vara försiktig med informationen. Namn och efternamn fick vara med, men inget annat.

För en månad sedan tittade jag igenom vilka som är "vänner" och upptäckte att jag känner alla, dvs träffat och pratat minst en gång. Så, tänkte jag, dags att låta bli att låtsas vara anonym och uppdaterade min profil. Bland annat bockade jag i att jag är gift.

Nästa morgon fick jag första "grattis!"-kommentarer. Bra att de kom på facebook, annars skulle jag inte koppla :D
Nästa två veckor höll jag på och förklarade till alla mina bekanta irl (t.o.m. dem jag känt länge!!!) att jag hade varit gift i 9 år...

cwasteson sa...

Så det kan gå! ;-) Vad kan man lära sig av det?

Att man ska vara öppen redan från början eller att man aldrig ska vara det?

Eller att det var en chans för dig att lära känna sina FB-vänner lite närmre (och se vilka som bryr sig)?

Hmmm ... Vad tycker ni?

Carina Persson sa...

Det gäller att hänga med i tiden. Jag är född 67 när jag var tonåring var telefonen ständigt upptagen typ tre timmar i streck. Idag kan jag se att fejjan går varm på Högskolans bibliotek. Blogga på men tänk på att text o bild är utlämnat till alla. Det som känns privat håller jag till mina vänner när vi ses. Visst är det bra med webkam och smileys men det kan aldrig ersätta kroppspråket och det taktila i en kram. Kanske FB och bloggvänner med tiden blir just såna vänner man även träffar privat=)

charlotta wasteson sa...

Jag har lärt känna många nya människor genom min blogg och andras bloggar och även om vi oftast inte ännu träffats utanför Internet, så känns det som vi hunnit bli verkliga vänner och förtrogna. Via Internet öppnas nya dörrar och det är nog ofta lättare än på jobbet eller föräldramötena att hitta likasinnade eftersom man här tar sig tid att mer regelbundet formulera sina tankar och att lyssna (läsa) andras. Samtidigt kan det kanske finnas en fara att man sitter och skriver och läser varandras tankar istället för att fråga en god vän som bor inom räckhåll om han eller hon vill följa med på en promenad?

Gadgeten innehöll ett fel
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...