onsdag 3 november 2010

En strimma specialpedagogik behövs genomgående i skolan

På många skolor verkar det i dag vara väldigt viktigt att de elever som har funktionsnedsättningar får dessa problem dokumenterade och gärna diagnostiserade. Varje barn med en diagnos innebär en påse pengar för skolan som barnet går på. På så vis får skolorna lite mer resurser för att hjälpa barnen. Däremot är det inte säkert att pengarna går till exakt de barn som fått diagnoserna, utan skolorna fördelar pengarna där behoven anses vara störst.

Jag tycker också att det är behoven som ska styra hur och var pengarna kan användas, men jag tycker att resurserna ska finnas utan att man ska behöva ge barnen olika former av diagnoser.

Om vi hjälper våra barn och ungdomar tidigt, med all tänkbar inspiration, stödverktyg, tips och knep, vinner vi oändligt mycket tid och förebygger massor av lidande. Mitt intryck är dock att skolan under en lång period har väntat ut barnen väl länge: "Alla lär sig i sin egen takt. Även denna elev kommer att lära sig så småningom. Det löser sig nog snart av sig självt." och "Vi vill inte märka ut något barn. Alla är lika. Ingen ska känna sig utpekad."

Visst är alla barn lika mycket värda, men inte är de lika. Och eftersom de är olika så kan de behöva väldigt olika mycket hjälp och väldigt olika typer av hjälp. Tidigt.


Beautiful Dyslexia Garden
"Beautiful Dyslexia Garden", bild tagen på
Nya Zeeland av Liam O´Malley CC (by, nc, nd). 

Jag tror att alla barn och vuxna skulle kunna ha nytta av flera av de hjälpmedel som utarbetats för personer med läs- och skrivsvårigheter. Därför tycker jag att alla elever ska ha tillgång till dem på skoldatorerna redan när de börjar skolan och fortfarande har vissa "läs- och skrivsvårigheter" (eftersom de inte hunnit träna sig så mycket än). De som vill och/eller har behov av det bör även ha tillgång till programmen hemma.

Ett första steg vore att visa lärarna verktyg och program och möjligheterna med dem och att lära ut grunderna för hur de fungerar. Exempel på på saker som man skulle kunna titta på är:

  • hur man enkelt ändrar typsnitt och teckenstorlek på datorskärmen, 
  • hur man kan använda talande tangentbord och 
  • hur man kan använda talsyntes, 
  • hur man kan använda språkkontrollprogram som till exempel Word eller Stava Rex,
  • vilken nytta man kan ha av skannrar och skannerpennor (vars text kan kännas igen på datorn via OCR-teknik, så att man kan få texten uppläst och så att man har möjlighet att gå in i texten och bearbeta eller kommentera den). 
Därefter kan lärarna föra ut programmen i klassrummen, visa var programmen finns (hur man hittar och startar dem på datorerna) och använda dem som obligatoriska verktyg i vissa uppgifter. På så vis skulle det bli naturligt för alla elever att man ska kunna programmen och eleverna skulle lära sig när man kan ha nytta av dem och vad (d.v.s. vilka uppgifter) de passar särskilt bra till.

4 kommentarer:

Elisabeth sa...

Du har verkligen många bra synpunkter! Det finns ju också många barn utan diagnos som skulle vara betjänta av det du beskriver. Den textvisuella lärstilen funkar ju verkligen inte bäst för alla.

En liknande reflektion är också detta med s.k. inkluderande språkundervisning. Idag hamnar många barn med invandrarbakgrund i specialpedagogiska åtgärder, eller klassas som inlärningssvaga. Många av dom skulle nog lyckas betydligt bättre om alla lärare integrerade språkundervisning i sitt ämne. Varje ämne har ju sitt språk och sina ord. Inte minst matematik har t ex väldigt mycket med svenska att göra.

Hur fick du till inläsningen, förresten? Vad smart!

charlotta wasteson sa...

Alla lärare ska vara svensklärare säger man väl ibland? Och jag tycker att det ligger något i att alla vuxna har ett ansvar att försöka lotsa barn och ungdomar in i ett rikt språk.

Min erfarenhet är dock att ungdomar generellt har ett allt mindre ordförråd. Som lärare måste jag lägga ner allt mer undervisningstid på att förklara ord och begrepp som tidigare varit självklara.

Jag hoppas att vi kan hitta sätt att vända trenden - om det nu är en trend? Man kan ju hoppas att det inte är det, men många av mina kollegor vittnar om samma och liknande iakttagelser. Dessutom hör jag ofta mina kollegor berätta om hur de tittat på gamla prov som de haft. Då har de insett att de prov som de i dag skriver till elever som läser samma kurser och bedöms efter samma betygskriterier (snart får vi dock nya) inte alls har samma svårighetsnivå.

Eleverna har i dag dessutom svårt att förstå frågorna. Vad kan detta bero på?

Vad gäller talsyntesen så titta i mitt förra inlägg! Betoningen och satsmelodin är hemsk, men rösten får hänga med ett tag till. Hur länge jag står ut vet jag inte ... Det är ju lite coolt med ikonen och möjligheten, men kvaliteten är sisådär och det är ju avgörande för användbarheten.

Miia sa...

Jag känner absolut igen det ni skriver angående undervisningen av barn med invandrarbakgrund. I vanliga skolor hamnar de kanske lättare i specialpedagogiska åtgärder i onödan eller klassas som inlärningssvaga, eftersom lärare inte integrerar språkundervisning i sitt ämne.

Däremot får inte alltid invandrare som kommer till Sverige när de är lite äldre den hjälp de behöver tillräckligt tidigt. Det tar naturligtvis tid innan man som lärare kan avgöra vad de olika problemen kan bero på. Ofta skyller man på att problemen beror på att eleven inte kan svenska och då missar man eventuella inlärningsproblem eleven har. Det är ju svårt att avgöra vad som är vad i början. För att eleverna ska kunna utredas kräver ofta också att man redan kan en del svenska. Min erfarenhet är att det kan ta ganska lång tid innan man hjälper dessa elever.

charlotta wasteson sa...

Ja, det låter som om dessa barn är dubbelt drabbade. Hoppas att tekniken kan hjälpa dem, och så tror jag på att vi måste våga slå larm när vi ser problem och att vi inte ska avvakta och hoppas för länge. Tyvärr låter det väl enklare än vad det sedan är i praktiken: ute i verkligheten och vardagen ...

Gadgeten innehöll ett fel
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...